Djupa tankar av Mamavaganza

Fransmännen uppfostrar sina barn som svenskar uppfostrar sina hundar och svenskar uppfostrar sina barn som fransmännen sina hundar.

David vs Goliat, rond 738

I princip nästan allt är ljuvligt i paradiset. Det är liiiite för varmt, men baby C verkar hantera det bättre än någon av oss vuxna.

Jag borde inte skriva ett enda ord till om Försäkringskassan, men eftersom jag är så arg att jag kan spricka och dessutom håller på att undersöka en JO-anmälan mot dem måste jag vädra lite.

”Vad ska jag göra?” frågade jag desperat juristvännen över ett glas vin inne på La Part des Anges, vinbutiken som är en restaurang och dessutom vår solklara Nicefavorit. Utrustat med AC, dessutom.
”Skicka brev eller mail varje dag”, svarade han. ”De måste diareföra allt och till slut tröttnar de.”

Jag inser att jag har agerat helt fel. Indignerat (men fullt rättfärdigat) har jag väntat på att de ska höra av sig, vilket jag nu har förstått inte kommer att hända. Troligare är att Bert Karlsson ringer och vill ha med mig i Melodifestivalen.
48-timmarsregeln är uppenbarligen mer guideline än regel. Det har gått närmare 300timmar (helger ej inräknade) timmar sedan jag ringde och blev lovad svar första gången och 80 sedan jag ringde andra gången. Har någon kontaktat mig? Sover Ms Parton på magen? Nä, just det.

Jag vill inte sitta och skriva mail varje dag på semestern – och inte heller springa ner till internetcaféet och koppla upp mig – så jag har struntat i det. Jag har alltså inte fått sjukersättning sedan början av 1990-talet. Min brist på belastning av det sociala skyddsnätet (och relativt rikliga skatteinbetalning) borde vara till min fördel, men verkar ligga mig till last istället. Förstås. I sann kafkaliknande anda som kännetecknar hela systemet.

Men nu måste jag ta tag i det igen. Något säger mig nämligen att banken inte är riktigt så tålmodig som jag har varit. Att ringa och förklara att försäkringskassan har mina pengar och att banken inte kan få dem än på några veckor eftersom handläggarna inte har grundläggande kunskaper i matematik är ett samtal jag inte ser fram emot.

Sov sött

Jag passar på att blogga medan mannen och baby C är borta och jag tjuvsurfar på grannbarens uppkoppling.

Baby C har fem olika sängar i tre olika länder. Hemma har vi en Brio Moon Lux, toppen för att den är stadig och har höj- och sänkbar långsida. I början hade jag den helt nära sängen på högsta läget och det var precis i höjd med vår säng. Idag står den fortfarande bredvid sängen (ah, lyckan i att bo i en tvåa!) men på lägsta läget.

I New York fick fyra månaders baby C en otymplig, men ack så uppskattad, säng i gjutjärn (ja, i tung metall i alla fall) på hotellet.
Första gången i London sov 4,5-månaderskillen i vår säng med resultat att han sparkade sin far i hakan och drog sin mor i håret. Inte så kul.
Nä, att ha en resesäng när man sover borta är ett måste med en nyfiken bebis över halvåret. Om man ska få en god sömn själv och något som liknar semester. Dessutom kan en resesäng fungera som en numera åter politiskt korrekt lekhage om man ska duscha/diska/svetsa och inte vill att ungen ska rymma eller fatta eld under tiden.

Resesängen från Jysk funkar utmärkt, även om den enligt moffa var en mardröm att montera.
Resesängen Cloud från Mothercare är också bra, även om måttet, 65x100 skiljer sig från de svenska och gör att lakan och madrass inte funkar till.
Resesängen från Koelstra är toppen. Kostar runt 700 kr på 1Klass och väger närmare tio kilo, men har några riktiga fördelar som hjul och en liten lucka med blixtlås på ena kortsidan som går att öppnas av de lite äldre barnen. Det kan ju vara skönt att slippa lyfta i och ur en tvååring.
Även om det står att madrass ingår, så är det en stenhård sak som, för babyns komfort, måste kompletteras med en mjuk resemadrass, som visserligen är lätt, men förvånansvärt skrymmande.

Men, hör jag er undra stilla, om det heter resesäng så borde det väl räcka med en? Varför de tre andra sängarna? Jo, de må heta resesängar, men de är inte fjäderlätta. Ibland är det enklare att köpa än att släpa med sig, särskilt om man reser själv. I London hade jag t ex glömt att mannen redan tagit med Koelstrasängen till Frankrike i förväg och installerat den där.
Efter en natt med baby C i min säng och minimalt med sömn gick vi till Mothercare och införskaffade deras billigaste resesäng.

Och så fick jag lära mig hur man enklast tar sig runt med baby i en stor klassisk black cab. Man kör helt enkelt in hela vagnen i taxin.

Mammamage

Väninnans fyraåriga dotter frågade när nästa bebis skulle komma och titta menande på sin väna (och späda) mors mage. Väninnan förklarade att fler syskon än lilla åttamånaderssyrran blev det minsann inte. Och sög in magen.

”När blir det syskon?” frågade en dam på lilla torget mig med samma blick på min mage.
”Inte på ett par år”, svarade jag på knackig franska och damen såg mycket förvånad ut. Att les suèdoise skulle ha annan dräktighetstid hade hon inte hört något om.

Sockerchock

Banangröten börjar ta slut. På lokala snabbköpet, Champion (ja, det finns ett pyttelitet Spar i byn, men vi tar oss inåt Nice för att bredda utbudet lite), finns det inget som liknar gröt. Inget alls. Inte heller majskrokar. Närmast är söta kex. Och allt vällingliknande som finns är sötat – och med smaker som choklad, kola och vanilj. Från fyra månader! Kom igen! För att få barnen att dricka vatten tillsätts små ”vitaminpåsar”, smaksatta med apelsinblom och givetvis sötade.

Nu ser jag med helt andra ögon på franska barn. Där jag tidigare sett söta, entusiastiska ungar ser jag nu små sockerknarkare.

PS Det är samma elände i Italien.

Språkförbistring i säkerhetskontrollen

I säkerhetskontrollen på Arlanda:
Säkerhetsvakten som kollar skärmen säger något till en ung kille i illasittande uniform och pekar.
”Är det här din väska?”, säger unge vakten och viftar mot min skötväska.
”Ja,”
”Du har en bok i den”, säger han, med lite tvekan i rösten.
”Jaså, jaha, ja det har jag”, säger jag med inte så lite förvåning i min egen röst och plockar upp baby C:s mjuka tygbok om ankor. Jag undrar vad i hela fridens namn han vill med den, men lämnar snällt över den.
Han vidarebefordrar den osäkert till sin kollega, som säger:
”Nej, nej, booork. Barnmatsbooork.”

Vakten återkommer och jag har redan leende hunnit plocka upp Hipps glasburk, Sempers tetra och Organix lilla fruktkopp i plast.

Stjärnglans

Imorgon bitti bär det av till Frankrike. Till vår lilla stad öster om Nice, för att vara exakt. Hela Nice upptas för övrigt av Bradgelinas entourage och nyheten om de två nyaste familjemedlemmarnas ankomst har spridits över världen och tv-bussarna står på rad utanför sjukhuset på Promenad des Anglais.

I vår by händer det också saker. Sean Connerys barnbarn gifte sig igår och den stilfulle skotten höll sig diskret i bakgrunden när tösen sa ”Oui” i kyrkan, vars klockor väcker oss varje semestermorgon.

Men det är andra stjärnor som lockar oss. Michelinstjärnor. Varje år försöker vi att unna oss en lyxig långlunch på en lokal stjärnkrog. Lunch för att det dels är billigare och mer prisvärt, dels för att den kommunala trafiken kvällstid är snudd på obefintlig och taxiresorna dyrare än maten.

Förra året var det lunch på Chateau de la Chèvre d’Or igen, året innan var jag på Moulin de Mougins – båda utrustade med två stjärnor.

I år blir det tresjärniga Le Louis XV i Monaco och barnvakter är redan bokade och på plats. Det är bara andra gången jag och mannen äter på tu man hand sedan baby C anlände för åtta månader sedan, så vi ser löjligt mycket fram emot lunchen.

Håll förresten tummarna för att vi slipper solsting/myggattack/klinkerkollision/manetinsvasion och andra semesterrelaterade åkommor!

Vi hörs om någon vecka eller så!



Lyxig avsmakningsmeny på Guldgeten med avsaknad av vin - för personen till höger i alla fall

Inte riktigt blåval numera, men ändå....

För er som inte kom ihåg det har valar figurerat i tidigare blogginlägg (i tidigare blogg, om man ska vara petig).

Arne hälsar och vinkar.

Regarde, en strandad val!

Det slår mig att jag kommer att visa mig i princip nästan naken offentligt snart. Typ om två dagar. Panik. Så mycket lycra finns inte att det räcker att skyla min skakiga, för att inte säga dallrande, kroppskänsla.

Jag drar fram fjolårets Chloébikini, inköpt när mensen bara var försenad. Bikinitrosorna skär betänkligt in i de nya bilringarna. Nix.

Jag rotar fram en rosa sak, inköpt på Lindex i panik, som jag hade förra sommaren i Frankrike. Tack vare snörningen måste den rimligtvis passa i år igen. Enkelt, billigt, bra. Eller?

En bekant berättade om sin kollega, som var på Mallorca för några veckor sedan. Kollegan hade badat i poolen med ungen på åttamånader. Efter ett härligt och uppfriskande dopp klev hon ur vattnet med sonen på armen och ja, bikinitrosorna runt fotknölarna. Sonen hade nämligen hittat snöret på ena sidan och dragit till, med resultatet att hans ömma mor visade hela härligheten.

Förnedringen var inte slut där. Nej, hon var ju tvungen att vända rumpan mot poolkantens samlade skara för att böja sig ned och fiska upp byxorna, som låg på botten runt högerfoten.
Som hon själv uttryckte det: hon blev väldigt god vän med flera på hotellet.

Igår köpte jag en ny bikini på H&M i en antikguldnyans och med betryggande bredd i brallan.



Snören i sidan? Okej i v 28, men avec le bebe? Non!

Skål eller nåt

Här är tre svalkande recept för sommarens gravida. Alla vetenskapligt utprovat av mig under förra sommarens totala torka. Håll tillgodo!

Panaché
2/3 alkofri öl och 1/3 7up
Precis som vanlig panaché, men helt utan alkohol.

Nästan-dagens
2/3 vit druvjuice och 1/3 bubbelvatten över massa is.
Tar bort druvjuicens nästan överdrivna sötma och ger en liten vinförnimmelse.

Eau avec eau
2/3 kallt vatten och 1/3 kallt bubbelvatten över is och citron.
Mannens uppfinning. Gör de obligatoriska literna vatten som ska drickas dagligen lite roligare.

Finns det en snoozeknapp på spädbarn?

Ville bara veta var den sitter i så fall. Den skulle komma väl tillhands imorgon bitti, när lille galningen står och skäller i sängen.

Ja, hans favoritljud på morgonen (om det inte är lite gnäll) är nämligen "viff, viff".

Inte helt olikt en liten Jack Russel.

Huka er, nu laddar hon om...

Alltså, fatwa på Försäkringsjävlahelvetesskitkassan. Hur jävla sovjetsega får de vara? Imorgon ska jag ta en dust med myndigheten som varje gång inkräver ytterligare papper och då tar minst tre veckor till på sig att fundera. Bara för att kräva in ytterligare underlag. Fy fan för att vara egenföretagare. Jag ska damma av Förvaltningslagen och hitta paragrafen om myndigheternas serviceskyldighet.

Hade Föräkringskassan fått administrera hade (för att citera en släkting i ett annat sammanhang) Sverige bestått av Katrineholm och några kranskommuner. Långsammare och mer ineffektivt handlande har jag aldrig varit med om.

CSN framstår som ett under av effektivitet och serviceanda i jämförelse.

Uppdatering 2008-07-11:
Det verkar sannerligen som om de är ute efter just mig. I mitt pågående ärende har jag i min enfald trott att de jobbar på så gott de kan, men de jävla klåparna sitter och pular ihop papier maché-dockor av fikarummets Hänt Extra och funderar på tillbehör till helgens flintastek. Nu när jag ringer och förklarar att jag står på ruinens brant (ivrigt påhejad av baby C, som känslofullt babblar "mamamamamama" i luren) visar det sig att man kan begära snabb handläggning inom 48 timmar. WTF? Här har jag trott att kassans kvarnar måste mala på i treveckorsturer, medan det uppenbarligen finns ett cheat sheet jag inte känt till.
Ska bli spännande vad de vill kräva in för papper den här gången.

Några gissningar?

We’re back!

När vi på planet på London City Airport upptäckte att ”Lappen”, baby C:s nya favvismjukdjur, inte kommit ombord, insåg jag att det är lättare att resa själv med ett barn. Är man två vuxna är det lätt att saker och ting (typ små mjuka, gosiga plyschvarelser) faller mellan stolarna.

För det gick förvånansvärt bra att åka själv till London med lille C. Även om jag inte fick någon hjälp på Arlanda (svenskar, världens minst hjälpsamma släkte?), gick det utmärkt att vika ihop den nyinköpta McLaren Techno XL och stoppa i den i transportväskan med en glad C hängandes i Babybjörnen.

På Heathrow stoppades jag i tullen – för innehav av synnerligen söt bebis. ”Aaaaw, he’s adorable”, utbrast tre kvinnliga tullare unisont och den manlige tullaren gav mig ett ögonkast som sa ”mig lurar du minsann inte”. Efter några minuters gullande fick vi lov att passera.

Att ha med sig baby C var till god hjälp även vid shopping. Aldrig har folk varit så vänliga! I Marc Jacobsbutiken på mysiga Mount Street satt expediten och höll honom i handen medan jag provade skor. Ett par klassiska svarta peeptoe-pumps fick följa med hem – med 70%-ig rabatt. Till och med på föräldrapeng har man råd med det.

Nästan.

PS Jag har verkligen saknat att blogga. Så mycket att jag dikterat inlägg tyst för mig själv. Det är bara att inse – jag behöver en assistent. Någon som har en St Louise*, som inte har något emot att sitta i mitt vardagsrum och jobba, att rekommendera?

*Ni som sett SATC vet ju förstås vad jag menar. Och det har väl alla vid det här laget?