Och till mamma….

Efter att jag beklagat mig över att Miuccia knappast hade mars månads lekplatser i Stockholm i åtanke när hon skapade sina stövlar, tipsade väninnan om att Jimmy minsann hade det. Hur annars kan man förklara samarbetet med Hunter. Perfekta inte bara för en regnig weekend på engelskt gods, utan även för en slaskig visit på valfri lerig lekplats.


Fyra månaders barnbidrag, säger jag bara.

Ekoelefanttofflor

Jag måste slå ett slag för ekobarnklädernätshoppen (ha!) Ecoloco.
Här har jag hittat C:s nya favorittofflor, Bellio. Som de där andra som börjar på B (har glömt namnet), fast gjorda i Sverige – lädret garvas i Uppland och tofflorna sys i en liten by utanför Ö-vik (nä, inte DEN). Och med jättesöta motiv, C är mycket förtjust i sina elefanter.

Storstadsunge

Efter att mannen och jag varit på Ikea för att kolla läget (en söndageftermiddag, hello, hur smart var det? Det enda jag kom hem med var svåra sammandragningar), plockade jag upp junior hos min moster på Reimersholme. Precis när vi kom ner på gatan svängde bussen ut och eftersom det var söndag gick nästa 30 minuter senare.
Då tittade C på mig och frågade:
- Ska vi ta taxi nu?

Vi gick till Hornstull.

Sockerchock

I måndags morse gjorde jag en glukosbelastning. Här i Stockholm görs det på alla som fött barn över 4,5 kilo.

De som råkat ut för detta hade snackat om hur vidrig sockerlösningen var. Den var inte så hemsk som jag trodde, det var bra mycket värre att vara hungrig, törstig och grinig. Eftersom man måste fasta i minst tolv timmar innan och inte ens fick dricka vatten åtta timmar innan var jag knappast glad och pigg när jag hasade mig iväg till vårdcentralen (sa jag att det var måndag morgon också?). Väl där fick jag vänta nästan 20 minuter på att de skulle fika färdigt och fick höra att jag minsann borde bokat tid.

Provtagningstanten tinade dock upp när hon insåg att jag var gravid, trött och utsvulten. Jag svepte den iskalla sockerlösningen som en shot - tanten var mycket imponerad - och fick sedan sitta i väntrummet i två timmar. Som tur var hade jag med lilla datorn och hittade ett trådlöst nätverk. Mest outhärdligt var faktiskt mina medpatienter. En del pensionärer har ett mycket luddigt begrepp om personlig hygien.

Efter andra blodprovet blev jag godkänd och kunde bege mig till lyxig lunch på East. Mycket, mycket välförtjänt måste jag säga. Och resten av dagen var jag märkligt nog botad från mitt sockerbehov...

Sin fars son

Underbara ungen var i sitt esse idag.

När vi skulle köpa lite gott på Östermalmshallen:
- Vad är det?
- Hummer.
- Vad är det?
- Havskräftor.
- Vad är det?
- Räkor.
-Jag gillar bacon.

Eller när han kom sladdande runt hörnet hemma på sina fina bil och glatt utbrast:
- Jag har så jävla bråttom.

Jag vill påstå att han i båda fall brås på sin far.

Dagens fråga

Hur menlöst är det inte med foglossning när man ska snittas? Hur kan man kommunicera detta till sitt bäcken?

Ställtid på nytt sätt

Innan barn reste jag 4-5 dagar per månad - och även fram till jag fick reseförbud. Numera vabbar jag 4-5 dagar per månad.
Det finns vissa likheter:

Långa perioder av frånvaro från kontoret, vilket är lika med brev- och paketberg.

Lång och stundtals tråkig väntan - i loungen på flygplatsen, i tv-soffan framför Monsters, Inc för 6283:e gången.

Vissa frustrerade ögonblick med hög stressfaktor, även hos medmänniskor - vid på- och avstigning på flygplan, när medicin (särskilt ögonsalva) ska ges till små sjuklingar.

Jag saknar planlöst strövande och botaniserande bland böcker, travel retail-skönhetsspecialförpackningar och kilotunga, glansiga tidningar på flygplatserna.

Men det är lite mysigt att sitta med en varm, liten kramig kille under en filt och äta hembakad banankaka (det får man om man är sjuk - och/eller gravid) och sjunga Ekorr'n satt i granen, hemskt falskt.

Eller snarare var mysigt, för idag är äntligen ungen på dagis igen.

Gravidgnäll – eller vem fan väckte mig?

Givetvis måste jag ju inleda med att säga att jag är såååå glad över att vara gravid.

Det sagt, den här andra gången är inte riktigt lika kul. Dels för att det är lite mindre spännande med utvecklingen - man vet vad som kommer att hända på ett ungefär och hur det kommer att kännas. Dels blir man påmind om alla trista grejer man förträngt från förra gången.

Favoritgnäll den här gången i v 25? Oooh, det finns så mycket:
Att jag vaknar någon gång mellan 04.30 och 06.00 och inte kan somna om. Det vore inte ett så stort problem om jag inte vore så kvällspigg och inte kan lägga mig före midnatt.
Den sexiga nästäppan.
Den begynnande foglossningen.
Den ännu sexigare förstoppingen.
Flåset vid minsta rörelse och oförmågan att göra någonting alls graciöst längre.

Däremot gör faktiskt risken att börja blöda när som helst mig ännu mer glad för varje dag som går med bebisen kvar i magen, alla eländiga krämpor till trots.