Och bebisen...

Jag är inte alls orolig för min skull, jag är orolig för bebisen. Och bm:s ord om att "Ja, idag kan vi klara flera barn som är födda v 22, men det vore ju bra om det dröjde till v 25, då klarar sig de flesta" lugnade inte mig direkt.

Fast jag är ändå en obotlig optimist, trots mitt stundtals lite sura Ior-yttre. Vi håller ut så länge vi kan, det är min plan.

Markbunden

Väl hemma, när jag snutit mig och torkat tårarna, googlade jag och ringde läkarvänner för att få lite mer koll på läget. Jag hittade bland annat följande uppmuntrande info på en medicinsk sajt:

Risks to the mother include:
Death
Major bleeding (hemorrhage)
Shock

Tackartackar. De kunde kanske ha ändrat ordningen åtminstone.

En annan sajt talade betryggande om att det bara är någon promille eller så av mammorna som stryker med (i länder med utmärkt sjukvård) och om man bara håller sig sängliggande så löser sig allt. Jäpp, i många länder ordineras sängläge, för att minska påfrestningen på livmoder och moderkaka. Men i bästa svenska bit-ihop-och-gnäll-inte-anda är det givetvis uteslutet. Här ska inte pjåskas.

Min bm:s råd? Lev precis som vanligt. Ja, förutom att jag fått reseförbud då. Det är inte så kul att få en störtblödning 10 000 meter över Frankrike, det håller jag med om, men åååååh, vad jag hade sett fram emot en lyxig tjejhelg i London om två veckor samt modevecka och konferens (och shopping, shopping, shopping och god mat) i Paris i början av mars.

Nu vågar jag inte ens åka till Göteborg. Med SJ:s punktlighet vill jag inte riskera att sitta fast på den östgötska slätten i flera timmar.

Diagnos: oro

I torsdags var jag hos min barnmorska. Med lill*n var det bra, 156 slag i minuten och full rulle därinne. Däremot är det inte så bra med moderkakan. Jag har vad som kallas placenta previa (det låter så mycket tjusigare på latin) eller lågt liggande moderkaka. Min ligger så lågt den bara kan, mitt över utgången, så att säga, vilket är rätt ovanligt. Planerat snitt kommer att utföras 2,5 veckor innan, men det kan mycket väl bli akutsnitt långt tidigare.

Vid rutin-ultraljudet för några veckor sedan upptäcktes komplikationen, men varken barnmorskan som var där eller läkaren verkade så oroade eller talade om hur allvarligt det egentligen är. Det gjorde dock min bm i torsdags. Med råge.
Enligt henne kommer jag att börja blöda när livmodern växer och spänner ut moderkakan.

Frågan är inte om, bara när - om en vecka, en månad eller tre. Om det väl börjar störtblöda kommer det inte att sluta, sa hon, och om man inte plockar ut bebisen illa kvick dör den. Och jag också, om man inte lyckas stilla blödningen. Hon tyckte att det var bäst att ställa in sig på att den kan komma när som helst.

Och så avslutade hon med att säga ”Jag har väl inte skrämt upp dig?” när jag storgrät.

Känns som om pedagogik och empati inte riktigt är hennes starka sida.

Kretsloppstänkande?

Det var ju ett tag sedan jag skrev om institutionen jag stundtals har väldigt tät kontakt med. Just det, försäkringskassan! Håll i hatten ni som ännu inte har tampats med denna byråkratkoloss.
Några förkortningar som är bra att kunna:
Fk = försäkringskassan
Vabb = vård av sjukt barn
Fp = föräldrapenning
T fp = tillfällig dito - fås när barnet är sjukt

Idag fick jag fick hem papper där fk kräver intyg för vabb i december. Orsaken är att jag har än en gång glömt att man inte bara måste anmäla t fp, man måste även begära det. Och när jag begärt t fp på nätet en månad i efterskott - efter att enligt konstens alla regler ha anmält det, fått intyg från fk, skrivit på det, fått det stämplat och godkänt på dagis, skickat in det - ja, då börjar de om från början igen...

Myndighetskontakter är nästan ett heltidsjobb, men timlönen (om man nu får någon) suger.

Jeansmammaleggings...

... är Guds gåva till den gravida kvinnan!
Jag köpte mina på A Pea in the Pod i USA (ska enligt uppgift finnas liknande på HM) och de är baske mig skönare än pyjamasbyxor.

Inte riktigt lika strålande

Såhär i vecka nitton kan jag konstatera att både hår och hud mådde bättre förra gången. Hyn ä rok, men jag saknar sannerligen mitt hårsvall från förra gången. Att kvinnor i det välsignade tillståndet inte tappar hår är lögn. Jag fäller precis lika mycket (okej då, inte direkt mycket) som vanligt.

En kvinna som alltid strålar är Monica Bellucci. Den 45-åriga skönheten väntar sitt andra barn i vår med Vincent Cassel. Så här snygg var hon förra graviditeten:

Mina skor tar upp tio kvadrat, ju

Slötittar på tv-dokumentär om niobarnsfamilj i Märsta som bor på 90 kvadratmeter. Det är tio kvadratmeter per person.

Vi har drygt 33 kvm per kvadrat och person. Snart sjunker siffran till 25.

Ojojoj, hur ska det gå?

Jag har närt en besserwisser vid min barm

Lille C har för närvarande två favoritsysselsättningar. Den ena är att lägga sig raklång på mage och skrika så fort han inte får som han vill. Den andra är att rätta sina föräldrars språkliga snedsteg. När hans ömme far skulle ge honom en favoritdessert, fnissade han till vid dennes franska språkkunskaper. Mannen, vars vokabulär inskränker sig till ”pain”, ”vin” och lite annat uttalade uppenbarligen ”petits filous” fel.

– Haha, pappa sa pittit! utbrast han förtjust.

Idag slapp inte jag heller undan när jag skulle ge honom hans flytande kosttillskott.

– Det heter inte vitaminer, det heter ad-droppar faktiskt.

De 101 mandarinerna och lillebror

Så har vi hunnit en bit in på det nya året. C har fått precis lagom många fina julklappar att leka med, vi kollar lite på Disneyfilmer (favoriter är Bambi, Nalle Puh och de 101 dalmatinerna, som C inte riktigt kan säga än) när andan faller på - även om C inte tittar aktivt i mer än tio minuter - och så spelar vi Ballongjakten. (Spelet är visst så kul att C väckte mig kl 06.00 i lördags och ropade glatt "ballong! Ballong!".)


Och så får C ett syskon i sommar. Kön okänt, men han vill ha en lillebror som ska heta Tågbana (bra och unisex). Eller Bambi (dito, plus internationellt gångbart)

Jag är i v 17 och mår bra, även om samma otäcka åksjukeillamående jag hade med C hängde med i drygt sex veckor. Magen är större än den var med C samma tidpunkt, men betydligt dallrigare. Tids nog blir det nog en fin kula, även om jag inte tänker gå upp 25 kilo igen. Det känns oerhört roligt och spännande och lite skrämmande.

Frågan är om jag ska fortsätta blogga här, återuppliva Skönheten och odjuret i magen eller helt enkelt starta en ny blogg. Vad tycker ni?