Livet är svart och vitt och lite marinblått

Jag är långsam nog som det är på morgonen och att ha en liten gnällspik fastlimmad vid fotknölarna gör mig inte snabbare direkt. Min morgonrutin (duscha, sminka mig, äta frukost och välja ur min stoooora garderob) tar sådär en timme i vanliga fall. När det är min tur att lämna tar samma rutin drygt två timmar och då är ändå baby C utfordrad av hans far, the international businessman.

45 minuter sen kom jag äntligen till dagis, släpade mig själv, datorväskan, stora Pradaväskan (obetydligt mindre och lättare än datorväskan) och en påse med kläder som jag köpt men skulle byta (att baby C har ett huvud större än de flesta tvååringar hade jag ju ingen aning om) på bussen. När jag väl knökat mig av bussen upptäckte jag att jag saknade påsen. Den fortsatte glatt vidare mot Stora Essingen. Jag tror att jag svor på fem olika språk.

Så det hela är lite suddigt, men i affekt kan jag ha shoppat denna vackra festkappa (med knallrosa sidenfoder) från Anna Holtblad. Jag kan ha gjort det. Men svartvit är ju sååå rätt och jag är ju channeling Coco Chanel för det mest ändå. Och att kappan i själva verket är mörkt marinblå och vit är det ju ingen som tänker på.


Jag hoppas att inte mannen läser det här.

The incredible flying baby C

Vad har hållit mig från bloggandet? Jobb, jobb, en massa partaj och mer jobb. Samt en liten unge som är helt utan rädsla och sunt förnuft.
Igår sken solen och jag plockade i köket. Dörren till den franska balkongen stod öppen och plötsligt hör jag ett glatt tjut följt av det distinkta ljudet av maracas. Baby C har farit som en tok genom lägenheten och förvånansvärt pricksäkert kastat ut sin knallgula leksak genom räcket. Ner på gatan. Väl nere upptäcker jag att han även lyckats hiva ner en boll (mjuk, tack och lov)samt att ingen träffats av dessa objekt.

Och när vi kom upp igen demonstrerade junior sin nya favvosport - att klättra upp i soffan, ställa sig vid armstödet och dyka ner i en flygande (och inte så graciös) kullerbytta bland kuddarna nedanför.

Visst, han kommer att göra sig illa, men inte lika illa som jag skulle göra om jag försökte mig på en dylik manöver.

Uppdatering: Jag blev tidigare idag påmind om att C:s ömma moder, dvs moi, har ett förflutet med rockstjärnefasoner. Det har kastats objekt ut genom fönster för min del också. Oftast sent på kvällen och i samband med vilda fester och mycket vin, dock. C hade inget sådant att skylla på. Bara gener. Val de Loire-genen krockar med Van Halen-genen, typ.

Fredagsfräs

Idag är jag så folkilsk att jag gör bäst i att hålla mig undan. PMS och stress är en härlig hormoncocktail, vill jag lova.

Vem bättre att ta ut ilskan på än (nä, inte FK idag) en provinsiell åklagare? Han kan ta sitt patriarkala kvinnoförakt och sin illa dolda politiska ambition och stoppa upp den där det är enligt honom är olagligt att befinna sig om man är under 15 år(och även över den åldern i inte så få amerikanska delstater).

Titta, han snackar

Baby C pratar hela tiden och sedan i tisdags kan han även säga sitt eget namn.
Här är hans topp tio-lista den här veckan:

1. Mamma
2. Bilen
3. Nu
4. Pappa
5. Mera
6. Ba (banan)
7. Ner
8. Napp
9. Momo
10. Pelle

Vad fanns i baby C:s påskägg?

Jo, en liten kusin! Ok då, hon kom redan i onsdags, men dramaturgin funkar bättre så här. Och allt gick bra, mor och dotter mår utmärkt.
Nu måste jag bara boka biljetter så att vi kan hälsa på lilla flickebarnet.

"Bäbi", säger C när jag visar honom suddig mobilbild av lilla underverket.

Glad påsk från Österlen!

Aldrig har ord som härdat glas och giftfria kritor varit som ljuv musik i mina öron. Baby C drar fram som en virvelvind på Skånes östkust och hans morfars hem är värst drabbat. Men alla har överlevt so far och det är på det hela taget en behaglig upplevelse. Snart kommer den ömme barnafadern och får ta hand om sin avkomma så att jag kan få äta påskgodis och glo på satellit-tv i fred.

Glad påsk på er!

Mera Skåne, gubevars!

Jag försöker packa, maila och fixa samtidigt som C lever rövare. Om en dryg timme ska vi ta oss till centralen för tåget till Skåne.

Havsluft, hästar, moffa, påskägg, sovmornar, bastu och långa promenader väntar oss.

Först ska vi bara överleva fyra timmars tågresa...

Gissa vem jag är arg på?

Jag hatar försäkringskassan med ett mörkt, pyrande vrede. Varför ska jag varje gång jag kommit till punkt 3 - begäran om utbetalning av tillfällig föräldrapenning - ange Calles dagis (med TELEFONNUMMER!Ni har redan fått in ett underskrivet, stämplat och daterat dokument från dem), att jag bor med hans far, faderns personnummer, mina ordinarie arbetstimmar och om jag tänkt söka föräldrapenning i anslutning till perioden. Hur mycket tror ni har förändrats på sju dagar? Ni har för i helvete all info redan, ge sjutton i att trakassera mig!

Kan man DO-anmäla myndigheter för hets mot folkgrupp, alltså föräldrar?

Manisk måndag

Ja, är det någon i familjen som är manisk en måndagmorgon så är det ju inte jag. Eftersom mannen hade ett både viktigt och tidigt möte fick jag uppgiften att lämna baby C. Den senare drog fram som en orkan i ottan. När jag skulle äta fil, kastade han med elegant pricksäkerhet sin vattenflaska rakt i skålen. När jag skulle mejka mig sköt han pallen tvärs över köksgolvet, klättrade upp på köksbänken och plockade locket av kaffebryggaren. När jag skulle packa ihop alla pryttlar välte stolen han stod på (hallå Arne Jacobsen, du hade inte räknat med att små knoddar skulle klättra upp på dina fina stolar va? I så fall hade du inte du gjort dem så lätta – och lättvälta).

Jag fattar inte det här med barnsäkerhet. När man väl satt in petskydd, säkrat sladdar och gömt små vassa ting, samt dragit en lättnadens suck, då har ungen redan gått vidare och hittat på nya sattyg och sätt att hålla sina päron på tå. Just nu klättras det överallt och petas in spännande saker på oväntade platser – cocktailtomater i brödrosten, böcker i tvättmaskinen. Det är en ren fröjd att umgås med baby C och jag har inte skrattat så mycket på år och dag, men det är skönt att vi tillbringar delar av dagarna isär. Jag hade inte orkat annat.

Som tur var fick jag ett rart leende och en blöt puss innan jag kunde fly till kontorets stilla vrå.

Ännu en unge att mobba på dagis

Alltså, kändisar och deras avkomma. Vad är det som gör att de tycker att deras barn ska heta svårt hippieaktiga saker, trettio år efter det att alla andra klivit ur plyschoverallerna, klippt sig och börjat jobba niotillfem på kontor?

Jamie Oliver har mitt i sitt matfrälsarkorståg blivit pappa åt ytterligare en dotter, denna med namn (håll i er) Petal Blossom Rainbow. Vad fan röker karln? Majja - ekologiskt och närodlad, förstås?

Eller har han sett lite för mycket på Teletubbies?

PS Om jag låter bitter beror det på att jag är jätteirriterad över mina aftösa blåsor i munnen, som just nu attackerar tungans undersida. Jag lever på glass och vatten. Det är iofs en bra bantningskur, men kul är det (eller jag ) inte.

Should I blog or should I go?

Imorse vaknade jag, efter åtta timmars i princip nonstopsömn, och hörde hackspetten i fönstret utanför. Jag gick upp, såg solen gå upp över Lidingö där jag stod med en sprattlig och sprudlande glad unge i famnen och kände det som om hjärtat skulle brista av kärlek och lycka.

Och nu är jag bara tvungen att dela med mig av det. Tyvärr har bloggandet minskat, men det är inte något jag är ensam om. Många andra av mina favoritföräldrar bloggar allt mer sällan och flera har till om med lagt ned. Goodbye Agenten, Kotletten, Polly och Sof (och andra som jag kan ha missat)! Tack för den här tiden!

Frågan är om jag också ska göra det? Uppskattar ni bloggen även om det är mindre glam och mer vabb stundtals? Är det något annat ni vill att jag ska skriva om? Jag värdesätter verkligen era åsikter – så bring ’em on i kommentarer, mail, sms eller via brevduva. Eller över ett glas vin till och med.

Kram!