C som i Chanel

Jag tycker att det är bäst att påtala igen. Jag är ofta ironisk (ibland cynisk, sarkastisk eller till och med bitter) när jag skriver på bloggen. Lite som motvikt till all härlig mammaglorifiering. Som att jag är orolig för möblemanget på sjukhuset. Givetvis finns det långt mer seriösa saker att ha ångest inför, men jag vill inte ens tänka tanken på vad som kan gå snett. Alltså piper jag på bästa Stockholmsmanér om bristen på golvyta och Poulsenlampor. Och fortsätter i följande inlägg:

Under kvällens Gossip Girl frågande C vad jag tittade på. ”Glåssip göl” sa han nöjt och jag frestades att fylla på hans ordförråd. Han rabblade designers – Manolo Blahnik, Christobal Balenciaga, Coco Chanel, Yves Saint Laurent, Miuccia Prada och Giorgio Armani – så det stod härliga till. ”Mer, mamma, mer”, sa han och vi rabblade om allt igen.

Det hela hade varit lite coolare om inte N Schuterman med dotter gjort kombinationen barn+ prêt à porter hela rätt creepy.

C:s favorit är Coco Chanel (bien sûr). Så jag tänkte spara hans barnbidrag och köpa en 2.55:a åt honom när han fyller tio. Han har varit på Rue Cambon (när han låg i magen), har från spädbarnsåldern lagt beslag på mina Chanelaccessoarer, Karl med K gillade att det kom en liten ny namne här uppe i norr och jag har ju viss rabatt. Tillämpar man Schutermankriterier gör alla dessa faktorer det ok att drapera sin avkomma i designerkläder.

C, på bilden knappt åtta månader, har redan smak för Chanel

På östfronten intet nytt…

Jag har haft för fullt upp med att försöka avsluta jobbet, förbereda nya ankomsten och gnälla över mitt tillstånd för att blogga. Ja, jag fyllde ju år också och blev underbart uppvaktad av släkt och vänner med sådant jag gillar mest: kärlek, champagne och smycken. Och blommor. Så många blomsterbud har kommit att C, vid upptäckten att det hängde en bukett på dörren sa ”Titta mamma, du har fått blommor. Igen”. Kan inte annat än att älska det!

11 dagar kvar. Suck. Mina små orosmoment so far – fjuttiga i-landsproblem om jag får säga det själv:

1. Epiduralsättningen
Förra gången kände jag inte av ryggmärgsbedövningssticket, men då hade jag å andra sidan försökt klämma ut en unge med alla medel i en massa timmar och de hade kunnat sticka mig i ögat utan att jag reagerat nämnvärt. Vi får se hur det går den här gången, i nyktert tillstånd så att säga. Jag har hört att man kan bli lokalbedövad först.

2. Sös. Jag vet, det är ett bra sjukhus, det är eftervården jag är lite orolig för. Det är en omställning från BB Stockholm alltså, som hade rum stora som balsalar med stora sängar, plats för extra bädd och med liten sittgrupp. Och BB Sthlm hade designerlampor också. Tyvärr tar inte de emot planerade snitt förrän i september. Så länge kan jag inte knipa, även om vi är lite sena av oss i familjen. Bortsett från parkettgolv och dimmer i badrummet, det värsta är inte små familjerum. Det värsta är att behöva dela med någon annan. Jag hatade att åka på läger som barn för att jag inte kunde sova med någon annan. Jag kan knappt sova med mannen. Tanken på att dela rum med en vilt främmande kvinna – och hennes nya bebis – gör mig allt annat än lugn.

Nåja, får jag en liten Finlandshytt ska jag vara så glad att jag är beredd att försaka allt (nästan) i personlig packning.

En dryg vecka kvar...

Nä, inte för bebisens ankomst, det är tre veckor dit. Jag syftar förstås till premiären av SATC II. Klart jag kommer att se den, även om jag vet att jag kan bli besviken. Vad ska de i Abu Dhabi att göra när de har världens bästa stad till sitt förfogande? Vad betalade UAE:S turistbyrå för kalaset, förresten? Ah, cynikern i mig kämpar mot romantikern. Vi får se vem som vinner.

Nedan följer hela nio klipp som någon "läckt" (det är inte bara klipp, det är praktiskt taget en hel film!) Kolla in dem på egen risk, viss spoileralert kan förekomma, även om vi inte vet vad som händer...

//tyvärr är videon borttagen. ja, tyvärr och tyvärr, borta är den iaf//

Little mister trots

Det är så bra att kombinera trots med tjänsteresa. Åtminstone verkar man och son tycka det. Man kan ju undra om de är i maskopi.

När jag och C kom hem matvägrades det. Under 35 minuter grät han hysteriskt, klädde av sig sin pyjamas, klättrade ur spjälsängen, klädde på sig vanliga kläder. Allt medan han tjöt, snörvlade, hulkade och var helt otröstlig. Aldrig tidigare har jag varit helt oförmögen att trösta.

Nu sover han i soffan, iförd pyjamas som jag övertalade honom att ta på i utbyte mot att han fick ligga en stund bredvid mig.

Jag ska bara vila en stund, sedan är det dags att bära in honom och börja jobba lite själv.

Kanske ska jag ta en kaka först. Eller två.

Arga leken börjar nu

En ny favoritlek för C är arga leken, som hans pappa lärt honom. Han säger ” Mamma, arga leken börjar nu” och lyckas se löjligt förgrymmad ut i 0,7 sekunder. Sedan brister han ut i ett pärlande skratt och hans ögon blir små glada halvmånar.

Jag fick ju leka ledsna leken i fredags på SÖS och hann faktiskt gråta alldeles äkta tårar när jag berättade om hemska barnmorskan innan överläkaren konstaterade att det minsann fanns medicinska skäl för snitt. Jamen, tack så mycket!

Så jag är givetvis jätteglad och lättad, men samtidigt så arg över att behövt ha oroat mig så mycket under den här graviditeten. Jag är glad över att jag orkat stå på mig, för vad hade annars hänt? Hade de bara väntat på att förlossningen skulle sätta igång, utan en tanke på de risker som faktiskt finns?
Nu beställer de till och med extra blod till operationen, allt för att minska risken för stor blodförlust.

Skönt är att vi får tid för snitt nästa vecka och spännande att få se SÖS, där familjens nyaste medlem kommer att se dagens ljus om nästan exakt en månad!

Snyft, snyft

Imorgon ska jag till specialistmödravården för att snyfta mig till ett snitt. Att komma med rationella argument räcker visst inte.

Som gravid har jag som tur var inte så svårt att gråta på kommando. Jag har snarare svårt att sluta.