Igår satt jag i en biofåtölj och grät mig igenom "Tidsresenärens hustru". Det handlar i korthet om en kvinna som blir kär i en man med en genetisk defekt som gör att han reser i tiden. Förutom en del logiska lappkast var det en underhållande snyftare.
Som hustru till en man som reser mycket (om än inte lika oplanerat) och jobbar ännu mer känner jag igen mig i hennes situation.
Många ensamma middagar. Och man kan liksom inte räkna med att de ska hämta på dagis.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Vet hur det är. Jag är ju själv gräsänkling tre dagar per vecka...suck!
Jag lipar bara jag ser trailern... min time traveller dyker upp på Arlanda ikväll... kram!
Jag har sett och funderat på att köpa boken. Kanske gör det nu när jag vet att filmen är bra – eller så ser jag filmen istället :-)
Deppigt med allt jobb och alla resor för din älskling. Kanske måste ni (han) försöka hitta ett sätt att trappa ner? Det är nog få som på sin dödsbädd ångrar att de inte jobbade mer ...
Känner igen mig alltför väl...
Vilken trailer! Vill se filmen! Det är så skönt att få en anledning att snyfta fritt åt sina egna bekymmer, att lätta på trycket.. Mina jag-känner-igen-mig-snyftare är Timmarna och Magnolia. Buhu..
Skicka en kommentar