Förlossningsberättelsen – the uncut version

Lördag den 5 juni slutar lugnt. Lite Generation Kill på tv, lite godis. Jag gör mig klar för natten och mannen, som sover i gästrummet, går och lägger sig. Kom ihåg, snittet är planerat till onsdag den 9.
Kl 01.00 Jag har precis lagt mig och känner plötsligt ett stick mellan benen. Förmodligen är det bebisen som borrar ned huvudet, men det gör så ont är att jag ropar till. Mindre än en minut senare går vattnet. Det är precis som på bio, det liksom säger plopp och rinner mellan benen, ut på sängen. Jag ropar på mannen, som inte hör mig. Jag försöker ringa honom, men han svarar inte. Stor komik.
Istället ringer jag Sös, och får prata med en barnmorska (BM) som säger att vi ska komma in. Så länge jag inte blöder, vilket jag inte gör, behöver vi inte ringa ambulans. BM säger också att jag ska ligga och ta det lugnt medan mannen får fixa. Tjena, mannen som ligger som en klubbad säl i gästrummet.
Ringer väninnan som får komma hit och hålla C sällskap under natten, sedan moster A och undrar om hon kan avlösa väninnan på söndag morgon och så slutligen mamma. Jag frågar om hon kan boka om sin biljett och komma till Stockholm ett dygn tidigare.
Sedan kryper jag, vrålandes, tvärs igenom lägenheten, till gästrummet och ryter åt mannen. Inser att jag inte har packat BB-väskan och rafsar ihop lite saker. Som tur är har jag plockat fram, tvättat och vikt ihop lite babyplagg och har en necessär packad. Lyckas hitta amnings-bh och mjukiskläder och gratulerar mig själv för att ha haft lite, lite framförhållning. Och nu kommer värkarna.
Väninnan anländer i taxi, förvånansvärt pigg och fräsch och schajasar iväg oss till sjukhuset. Tar taxi till Sös med oempatisk chaufför, som inte ens önskar oss lycka till.
Kl 02.00 Väl framme möts vi av en barnmorska, som visar in oss på ett förlossningsrum. Det är omysigt och med presenning utanför fönstret, men det finns en säng där jag med lite möda lägger mig. En annan barnmorska kommer in och ska sätta en kanyl på handryggen. Jag har utmärkta blodkärl, som vilken amatör som helst skulle kunna pricka. Men det går sådär. Hon spräcker första kärlet, med blodutgjutning och smärta som resultat – för mig, alltså. Hon försöker sätta en till, som inte blir bra, gör rejält ont och får till slut sätta en i armvecket. Hon undersöker mig och jag är öppen knappt 2 cm. Ctg sätts för att mäta värkar och jag får bricanyl för att minska värkarna och ge mig en chans att vila. Värkarna kommer glesare, men hjärtklappningen motsvarar 35 koppar espresso. Jag slumrar trots det i några timmar.
Kl 07.00 kommer värkarna med 3-4 minuters mellanrum. Jag är glad för ctg:et, som visar på rejäla värkar, även om jag inte tycker att de gör så ont. Jag vet ju att jag inte behöver genomlida dem i sådär 17 timmar, som förra gången. Personalen inser att det inte går att fördröja längre. Deras förhoppning var att jag inte skulle ha värkar, utan snällt ligga i sängen i över ett dygn. Det tyckte varken jag eller bebisen var en bra idé.
Kl 07.45 BM kommer in och meddelar att det blir snitt kl 08.00. Sedan sätter hon kateter utan bedövning, men det är inte smärtsamt, tack och lov.
Kl 08.00 rullas jag iväg för snitt. Vi kommer in i ett rum med fin utsikt. Jag kommer ihåg att jag tycker att rummet är lite litet, inte så mycket operationssal. Som tur är spelar det ingen roll. Fullt med folk är det i alla fall. Jag hasar mig upp på britsen och epiduralen sätts. Det går utmärkt och jag känner mig avslappnad och lite lullig. Aaah, fentanyl. Operatören (ja, de kallas så när de är utrustade med skalpell och har licens att skära) sätter skalpellen i magen och jag undviker att titta i operationslampan den här gången. Det dröjer länge (nästan så att vi blir oroade) innan bebisen kommer ut.
Kl 08.45 skriker en liten stämma och vår dotter ser dagens ljus. Vi får inspektera henne och ja, det ser ut som en flicka. Jag och mannen gissar vikt, jag tror 3,7-3,8, innan han och BM ger sig iväg för att väga, torka och klippa navelsträng.
Några minuter senare kommer mannen ut med ett brett leende. Hon är 52 cm lång och väger 4 255 gr, inte pjåkigt för en tjej född tio dagar före beräknad förlossning.



Nähä, nu vaknar lilla prinsessan i fråga. Mer senare – inklusive bilder, som verkar hopplösa att ladda upp. Picasa gör allt annat än att underlätta!