I'm ok, you're ok

Fast lite trött bara. Jag har fått prioritera bloggen som ger betalt, även om det är roligare att skriva här. Jag hoppas att du fortfarande hittar hit, kära läsare.

Det finns två huvudanledningar till att jag inte bloggat. Den ena trotsar. Den andra sover inte. Den fjärde medlemmen i hushållet tillbringar mer tid på Arlanda än i vardagsrummet. Åtminstone känns det så.

Hursomhelst, här är lite tjuvlyssnat från badrummet. C och hans ömme far höll uppenbarligen på med lite rollspel.

C: Ät middag nu.
Mannen: Jag vill inte.
C: Om du inte äter upp får du inga macarons.


Några minuter senare.
C: Om du inte äter upp alla dina macarons får du ingen efterrätt.
M: Vad blir det till efterrätt då?
C: Frukt.

Strunta i att köpa tidningen!

Bli inte gravid, typ.

Tortyr på cityvischan

Jajamän, än en gång påminns jag om vilket effektivt tortyrknep sömnberövande är.
Jag har just genomlidit en natt som om möjligt varit värre än någon tidigare. Visst, lillan har ju vaknat en gång i timmen, men då varit tyst. No more.

Kl 22.10 kräk över hela bebisen och hennes säng
Kl 22.45 färdigsanerad säng, nyduschad bebis och mamma, samt bebis ammad och lagd
Kl 01.30 vaken och illvrålandes (bebis, inte jag)
Kl 04.30 vaken och illvrålandes (bebis, nästan även jag)
Kl 06.00 C kommer in och hojtar att det är morgon
Kl 08.00 somnar utmattad i amningsfåtölj
Kl 8.53 vaknar - 17 minuter innan skogsgruppen Nyckelpigorna avtågar från dagis
Kl 09.18 ankommer dagis

Inte en av mina bästa dagar.

Håller mig hemma eftersom jag vid minsta provokation riskerar att göra en Yngwie Malmsteen (a k a en Christian Bale) och vråla besinningslöst åt någon oskyldig typ.

Vänta, det gjorde jag kl 08.56, då jag kallade mannen diverse saker på hans mobilsvar.

Yay me.

And they call it puppy love

Min allra första kärlek (ja, förutom pappa förstås) hette Göran. Jag var två och han var nog tre gånger så gammal.

C:s första kärlek (förutom sin kära mor, alltså) heter Anna. De var dagiskamrater och bästa vänner, jämnlånga och lika söta.

För en månad sedan flyttade Anna till Skåne och lille C saknar henne. Häromdagen passerade vi Slussen på kvällen. C tittade storögt på byggnader och pekade på Katarinahissen. Jag berättade att det var en hiss och att det under bron hängde en restaurang, Gondolen, där hans far och jag varit många gånger.

C: Jag har också varit där.
Hedda: Jasså. Med vem då?
C: Med lill-Anna
H: Jaha, vad trevligt. Vad gjorde ni då?
C: Vi åt spaghetti och köttfärssås. Och jag skar hennes spaghetti.

För mitt inre såg jag en liten blond Lufsen och en lockig Lady, sittande på telefonkataloger och som tittar ut över den glittrande staden nedanför.

Leopardbrudar

Det framgår kanske inte så tydligt, men lilla L har ett par underbara mysplyschbrallor med leopardmönster (tack Sanna!). Att vi matchade varandra så fint upptäckte jag faktiskt inte förrän någon påpekade det.

Same same but different

Båda barnen är ungefär tre månader gamla på bilderna. Och som synes samma pyjamas och samma rara uppsyn.

Det är alltså C till vänster och L med det något toppigare huvudet till höger.

Söndagsutflykt i september

Jag och unge herr C tog oss på tu man hand till Spårvägsmuseet för lite mor-son-kvalitetstid.
Men först en promenad vid Danvikstull:

Sedan lite tunnelbanekörning på museet:

Och så modelljärnvägsinspektion:

Sedan tog vi buss, färja och spårvagn hem. Vi avverkade alltså nästan samtliga kollektiva färdmedel. Kanske Arlanda nästa för lite okynnesflygning?

Nästa gång junior trotsar ringer jag ÖB

Idag var jag, C och lilla L på väg till Tessinparken efter dagis. Mot oss kom en man i flygvapenuniform, med siktet inställt på FMV, som ligger precis där.
C: Titta mamma, en polis!
Jag: Nä, älskling, det är en militär.
C: En militär... Vad gör en militär?
Jag: Eh, de...eh. Vad tror du att de gör?
C: De jagar.
Jag: Ja, just det, man kan säga att de jagar. Vad jagar de då?
C: Barn.
Jag: Jaha, jasså. Vad gör de av barnen när de fångat dem då?
C: De sätter dem i vagnen.

Förlossningsberättelsen – the uncut version

Lördag den 5 juni slutar lugnt. Lite Generation Kill på tv, lite godis. Jag gör mig klar för natten och mannen, som sover i gästrummet, går och lägger sig. Kom ihåg, snittet är planerat till onsdag den 9.
Kl 01.00 Jag har precis lagt mig och känner plötsligt ett stick mellan benen. Förmodligen är det bebisen som borrar ned huvudet, men det gör så ont är att jag ropar till. Mindre än en minut senare går vattnet. Det är precis som på bio, det liksom säger plopp och rinner mellan benen, ut på sängen. Jag ropar på mannen, som inte hör mig. Jag försöker ringa honom, men han svarar inte. Stor komik.
Istället ringer jag Sös, och får prata med en barnmorska (BM) som säger att vi ska komma in. Så länge jag inte blöder, vilket jag inte gör, behöver vi inte ringa ambulans. BM säger också att jag ska ligga och ta det lugnt medan mannen får fixa. Tjena, mannen som ligger som en klubbad säl i gästrummet.
Ringer väninnan som får komma hit och hålla C sällskap under natten, sedan moster A och undrar om hon kan avlösa väninnan på söndag morgon och så slutligen mamma. Jag frågar om hon kan boka om sin biljett och komma till Stockholm ett dygn tidigare.
Sedan kryper jag, vrålandes, tvärs igenom lägenheten, till gästrummet och ryter åt mannen. Inser att jag inte har packat BB-väskan och rafsar ihop lite saker. Som tur är har jag plockat fram, tvättat och vikt ihop lite babyplagg och har en necessär packad. Lyckas hitta amnings-bh och mjukiskläder och gratulerar mig själv för att ha haft lite, lite framförhållning. Och nu kommer värkarna.
Väninnan anländer i taxi, förvånansvärt pigg och fräsch och schajasar iväg oss till sjukhuset. Tar taxi till Sös med oempatisk chaufför, som inte ens önskar oss lycka till.
Kl 02.00 Väl framme möts vi av en barnmorska, som visar in oss på ett förlossningsrum. Det är omysigt och med presenning utanför fönstret, men det finns en säng där jag med lite möda lägger mig. En annan barnmorska kommer in och ska sätta en kanyl på handryggen. Jag har utmärkta blodkärl, som vilken amatör som helst skulle kunna pricka. Men det går sådär. Hon spräcker första kärlet, med blodutgjutning och smärta som resultat – för mig, alltså. Hon försöker sätta en till, som inte blir bra, gör rejält ont och får till slut sätta en i armvecket. Hon undersöker mig och jag är öppen knappt 2 cm. Ctg sätts för att mäta värkar och jag får bricanyl för att minska värkarna och ge mig en chans att vila. Värkarna kommer glesare, men hjärtklappningen motsvarar 35 koppar espresso. Jag slumrar trots det i några timmar.
Kl 07.00 kommer värkarna med 3-4 minuters mellanrum. Jag är glad för ctg:et, som visar på rejäla värkar, även om jag inte tycker att de gör så ont. Jag vet ju att jag inte behöver genomlida dem i sådär 17 timmar, som förra gången. Personalen inser att det inte går att fördröja längre. Deras förhoppning var att jag inte skulle ha värkar, utan snällt ligga i sängen i över ett dygn. Det tyckte varken jag eller bebisen var en bra idé.
Kl 07.45 BM kommer in och meddelar att det blir snitt kl 08.00. Sedan sätter hon kateter utan bedövning, men det är inte smärtsamt, tack och lov.
Kl 08.00 rullas jag iväg för snitt. Vi kommer in i ett rum med fin utsikt. Jag kommer ihåg att jag tycker att rummet är lite litet, inte så mycket operationssal. Som tur är spelar det ingen roll. Fullt med folk är det i alla fall. Jag hasar mig upp på britsen och epiduralen sätts. Det går utmärkt och jag känner mig avslappnad och lite lullig. Aaah, fentanyl. Operatören (ja, de kallas så när de är utrustade med skalpell och har licens att skära) sätter skalpellen i magen och jag undviker att titta i operationslampan den här gången. Det dröjer länge (nästan så att vi blir oroade) innan bebisen kommer ut.
Kl 08.45 skriker en liten stämma och vår dotter ser dagens ljus. Vi får inspektera henne och ja, det ser ut som en flicka. Jag och mannen gissar vikt, jag tror 3,7-3,8, innan han och BM ger sig iväg för att väga, torka och klippa navelsträng.
Några minuter senare kommer mannen ut med ett brett leende. Hon är 52 cm lång och väger 4 255 gr, inte pjåkigt för en tjej född tio dagar före beräknad förlossning.



Nähä, nu vaknar lilla prinsessan i fråga. Mer senare – inklusive bilder, som verkar hopplösa att ladda upp. Picasa gör allt annat än att underlätta!

Inte är jag fullt så kreativ under min mammaledighet...

Åååååh, vilken underbara, underbara bilder på den här bloggen!
Om jag bara får till en sådan bild skulle jag bli lycklig.
Tack Alison för att du uppmärksammade mig på den.

Bland bubbelbröd och guldpinnar*

Visserligen har jag semester även från bloggen, men jag kunde inte låta bli.
Vi har varit på McDonald's tv gånger på en vecka, vilket aldrig hänt tidigare. Det är nog fler gånger än C varit där hittills, vill jag tillägga.

Bredvid oss andra gången sitter några fnittriga tonårstjejer med gott om fritid. C flirtar vilt med dem och frågar dem gång på gång vad de heter.

Jag kom ihåg när jag var en av dem.
Nu är jag en i mängden barnfamiljer. En sån där morsa, en anomym medelålders del av en skrikig familj, omejkad, trött och med fotriktiga skor. En sån där som jag aldrig skulle bli.

Hjälp, vad hände?


*C:s beskrivning av det släta hamburgerbrödet och pommes frites.

Sömntuta

Så här skrev jag när C var lika gammal som lillan, dvs en månad:

"Han sover nästan ingenting, äter varannan timme dygnet runt och vill bli buren hela tiden.
Sov när bebisen sover - tjena, om det är typ aldrig, när ska man sova då? När man är ute och går med vagnen? "

Jag kom ihåg när jag var på återbesök hos läkaren på BB Stockholm och jag nästan grät för att C bara sov 8-10 timmar per dygn. Alla som sa att bebisar bara sov hade jag lust att nita.

Lillan sover nästan dubbelt så mycket som C. Men eftersom det är i 2-3 timmars intervaller får jag inte sova så mycket mer, men jag har hunnit duscha, äta, natta brorsan (hennes, inte min), fixa med bokföring och blogga lite.

Och jag känner mig betydligt mer balanserad.

PS Tusen tack för all uppvaktning, alla snälla ord här, på Facebook och per sms och brev! Tack för fina presenter och för all omtanke - jag har inte hunnit tacka alla personligen (jag hinner inte allt, även med en normalsovande bebis), men jag är såååå glad och tacksam för omtanken. Kärlek!

Tvåbarnschock

Jajamän, den har slagit till. Det är anledningen till att jag inte bloggar. För om den ena sover, ska den andra underhållas. Om den ena trotsar, skriker den andra. Båda blir hungriga ungefär samtidigt.

Tack vare planering, barnvakt, tålamod och en massa kärlek funkar det till vidare.
Snart vill jag ha massage, champagne och en jäkligt dyr push present.

Hjärta smärta

Jisses, jag hade glömt bort hur ont allt gör EFTERÅT - allt söder om hakan smärtar på ett eller annat vis. Igår var familjens mest juniora medlem drabbad av magknip. Först hann vi med kontroll på SÖS och lunch på Pont Nouveau med den ljuvligaste grissidan (eller hur, Pia?)med blomkålspuré och surkål, sedan var det hem och maratonamma i elva timmar! Så fort lillan släppte bröstet började hon skrika och tjöt sig sedan hes. Alltså var jag vaken till klockan tre och somnade sedan utmattad framför tv:n. Och sov i sammanlagt tre timmar.

Men allt, verkligen allt, är värt det när man ser på lilla hjärtat.

Det blir aldrig som man tänkt sig…

Idag skulle lill*n komma till jorden. Så blev det inte riktigt.

Istället gick vattnet natten till söndagen och efter värkar, bricanyl och profylaxandning (fick lite nytta av det den här gången också) blev det akutsnitt på morgonkvisten.

Så hon är här nu! En rejäl tös på 4 255 gram och 52 centimeter med enorma kinder och ännu större aptit vill prompt födas på nationaldagen. Tio dagar före beräknad förlossning, tre dagar före planerat snitt. Allt gick bra

Mer och bilder när jag hinner. Just nu är det en liten buddha som pockar på min uppmärksamhet.

Allt var inte bättre förr…

En av mina mostrar, Moster M, ska flytta och hittade bland alla prylar lite papper från sin födelse. Alltså min mormors första förlossning . Mormor födde fyra flickor, alla tungviktare – moster G vägde hela 5,5 kilo. Moster M, om var först ut, föddes i säte och här är lite statistik:

År: 1937
BB-vistelse: 11 dygn
Pris per dygn: 18 kr
Bedövning: 1 pilsner (!!!!!!!!!!!!!!!) à 30 öre

Pilsner? Ha, jag säger bara fentanyl. Det är smärtlinding det.

C som i Chanel

Jag tycker att det är bäst att påtala igen. Jag är ofta ironisk (ibland cynisk, sarkastisk eller till och med bitter) när jag skriver på bloggen. Lite som motvikt till all härlig mammaglorifiering. Som att jag är orolig för möblemanget på sjukhuset. Givetvis finns det långt mer seriösa saker att ha ångest inför, men jag vill inte ens tänka tanken på vad som kan gå snett. Alltså piper jag på bästa Stockholmsmanér om bristen på golvyta och Poulsenlampor. Och fortsätter i följande inlägg:

Under kvällens Gossip Girl frågande C vad jag tittade på. ”Glåssip göl” sa han nöjt och jag frestades att fylla på hans ordförråd. Han rabblade designers – Manolo Blahnik, Christobal Balenciaga, Coco Chanel, Yves Saint Laurent, Miuccia Prada och Giorgio Armani – så det stod härliga till. ”Mer, mamma, mer”, sa han och vi rabblade om allt igen.

Det hela hade varit lite coolare om inte N Schuterman med dotter gjort kombinationen barn+ prêt à porter hela rätt creepy.

C:s favorit är Coco Chanel (bien sûr). Så jag tänkte spara hans barnbidrag och köpa en 2.55:a åt honom när han fyller tio. Han har varit på Rue Cambon (när han låg i magen), har från spädbarnsåldern lagt beslag på mina Chanelaccessoarer, Karl med K gillade att det kom en liten ny namne här uppe i norr och jag har ju viss rabatt. Tillämpar man Schutermankriterier gör alla dessa faktorer det ok att drapera sin avkomma i designerkläder.

C, på bilden knappt åtta månader, har redan smak för Chanel

På östfronten intet nytt…

Jag har haft för fullt upp med att försöka avsluta jobbet, förbereda nya ankomsten och gnälla över mitt tillstånd för att blogga. Ja, jag fyllde ju år också och blev underbart uppvaktad av släkt och vänner med sådant jag gillar mest: kärlek, champagne och smycken. Och blommor. Så många blomsterbud har kommit att C, vid upptäckten att det hängde en bukett på dörren sa ”Titta mamma, du har fått blommor. Igen”. Kan inte annat än att älska det!

11 dagar kvar. Suck. Mina små orosmoment so far – fjuttiga i-landsproblem om jag får säga det själv:

1. Epiduralsättningen
Förra gången kände jag inte av ryggmärgsbedövningssticket, men då hade jag å andra sidan försökt klämma ut en unge med alla medel i en massa timmar och de hade kunnat sticka mig i ögat utan att jag reagerat nämnvärt. Vi får se hur det går den här gången, i nyktert tillstånd så att säga. Jag har hört att man kan bli lokalbedövad först.

2. Sös. Jag vet, det är ett bra sjukhus, det är eftervården jag är lite orolig för. Det är en omställning från BB Stockholm alltså, som hade rum stora som balsalar med stora sängar, plats för extra bädd och med liten sittgrupp. Och BB Sthlm hade designerlampor också. Tyvärr tar inte de emot planerade snitt förrän i september. Så länge kan jag inte knipa, även om vi är lite sena av oss i familjen. Bortsett från parkettgolv och dimmer i badrummet, det värsta är inte små familjerum. Det värsta är att behöva dela med någon annan. Jag hatade att åka på läger som barn för att jag inte kunde sova med någon annan. Jag kan knappt sova med mannen. Tanken på att dela rum med en vilt främmande kvinna – och hennes nya bebis – gör mig allt annat än lugn.

Nåja, får jag en liten Finlandshytt ska jag vara så glad att jag är beredd att försaka allt (nästan) i personlig packning.

En dryg vecka kvar...

Nä, inte för bebisens ankomst, det är tre veckor dit. Jag syftar förstås till premiären av SATC II. Klart jag kommer att se den, även om jag vet att jag kan bli besviken. Vad ska de i Abu Dhabi att göra när de har världens bästa stad till sitt förfogande? Vad betalade UAE:S turistbyrå för kalaset, förresten? Ah, cynikern i mig kämpar mot romantikern. Vi får se vem som vinner.

Nedan följer hela nio klipp som någon "läckt" (det är inte bara klipp, det är praktiskt taget en hel film!) Kolla in dem på egen risk, viss spoileralert kan förekomma, även om vi inte vet vad som händer...

//tyvärr är videon borttagen. ja, tyvärr och tyvärr, borta är den iaf//

Little mister trots

Det är så bra att kombinera trots med tjänsteresa. Åtminstone verkar man och son tycka det. Man kan ju undra om de är i maskopi.

När jag och C kom hem matvägrades det. Under 35 minuter grät han hysteriskt, klädde av sig sin pyjamas, klättrade ur spjälsängen, klädde på sig vanliga kläder. Allt medan han tjöt, snörvlade, hulkade och var helt otröstlig. Aldrig tidigare har jag varit helt oförmögen att trösta.

Nu sover han i soffan, iförd pyjamas som jag övertalade honom att ta på i utbyte mot att han fick ligga en stund bredvid mig.

Jag ska bara vila en stund, sedan är det dags att bära in honom och börja jobba lite själv.

Kanske ska jag ta en kaka först. Eller två.

Arga leken börjar nu

En ny favoritlek för C är arga leken, som hans pappa lärt honom. Han säger ” Mamma, arga leken börjar nu” och lyckas se löjligt förgrymmad ut i 0,7 sekunder. Sedan brister han ut i ett pärlande skratt och hans ögon blir små glada halvmånar.

Jag fick ju leka ledsna leken i fredags på SÖS och hann faktiskt gråta alldeles äkta tårar när jag berättade om hemska barnmorskan innan överläkaren konstaterade att det minsann fanns medicinska skäl för snitt. Jamen, tack så mycket!

Så jag är givetvis jätteglad och lättad, men samtidigt så arg över att behövt ha oroat mig så mycket under den här graviditeten. Jag är glad över att jag orkat stå på mig, för vad hade annars hänt? Hade de bara väntat på att förlossningen skulle sätta igång, utan en tanke på de risker som faktiskt finns?
Nu beställer de till och med extra blod till operationen, allt för att minska risken för stor blodförlust.

Skönt är att vi får tid för snitt nästa vecka och spännande att få se SÖS, där familjens nyaste medlem kommer att se dagens ljus om nästan exakt en månad!

Snyft, snyft

Imorgon ska jag till specialistmödravården för att snyfta mig till ett snitt. Att komma med rationella argument räcker visst inte.

Som gravid har jag som tur var inte så svårt att gråta på kommando. Jag har snarare svårt att sluta.

Aj

Det gör ont bara jag läser det här...

Forty and fabulous - och sprickfärdig

Om ett par veckor fyller jag jämt. Jättejämt. Så jämt att man har stora fester där man får presentkort på spavistelser och vinprovningar och dyra smycken (hoppas kan man ju).

Problemet är att jag kommer att vara knappa tre veckor från livet som tvåbarnsmamma när jag fyller.Och det är det som är det fina. Man kan inte vara gravid och fyrtioårskrisa samtidigt.

Å andra sidan kan det bli ett smärtsamt uppvaknande att inse att det jag intalat mig själv var graviditetskrämpor i själva verket är åldertecken…

Kakan har makat på sig!

Idag möttes jag och mannen upp utanför Ultragyn för att kika lite på bebisen. Ja, fast framför allt på moderkakan. Spänningen var olidlig. Utgångsläget kunde ju inte bli sämre och läkaren var pessimistisk. Själv hade jag inga förhoppningar.

Och hurra, den hade flyttat på sig!!!!! Det är fortfarande placenta previa, det är fortfarande en komplikation och en blödningsrisk, men den är mindre nu. Istället ligger moderkakan kant i kant med cervix, i bakvägg och på sidan. Läkaren var uppriktigt förvånad, hon hade ju sagt 12 veckor tidigare att den minsann inte skulle maka på sig.

Det är ju extra bra nyheter (och ovanligt) att den inte växt upp fram, eftersom jag ändå ska snittas. Nu slipper de skära igenom moderkakan.

Lill*n var dessutom lite större än genomsnitt, drygt 2100 gram. Den hade faktiskt vänt sig med huvudet nedåt och låg och tåfjuttade mig friskt i revbenen, vilket jag absolut inte hade något emot under rådande omständigheter.

Dagen i siffror - so far

Antal timmar i högklackat igår: 6
Antal timmar sovit i natt: 5
Antal äkta män som inte kommer hem från fel sida Östersjön: 1
Antal veckor kvar innan syskon förväntas komma: 7
Antal trötta höggravida kvinnor i hushållet: 1

Magmode

Jag som var så flitig med att dokumentera magen - med och utan kläder - när jag väntade lille C. Nu har jag nästan inga foton på mig själv och nya magen. Men här är två påklädda magbilder som jag mobilfotat:

Vecka 24

Kavaj: Tiger
Omlottröja: Asos Maternity
Fuskskinnbrallor: Proud

Vecka 29

Kofta: Banana Republic
T-shirt: Marc by Marc Jacobs
Skärp: Aldo
Kjol: H&M Mama
Skor: Michael Kors

Försäkringskass

Jag har startat AB. En av tankarna bakom beslutet var att jag skulle vara i en mindre utsatt sits, SGI-mässigt, om jag inte kunde jobba.

Trodde jag ja.

Bättre att förekomma än att förekommas tänkte jag också. Så jag ringde för ett par månader sedan och frågade vad de behövde för info av mig för att ändra min SGI. Jag antecknade och skickade in intyg från revisor samt en av mig noggrant ifylld blankett.

Idag får jag ett brev där det står att det minsann inte räcker. De vill ha ytterligare info från revisorn – inget som nämndes första gången, trots att en s k ”expert” ringde upp mig då den ordinarie handläggaren givetvis inte kunde svara på frågan – och kompletteringar från mig – som jag redan har fyllt i på den befintliga blanketten.

Dessutom meddelar de att de kommer att nolla min SGI och att jag kommer att nekas sökt ersättning för vård av sjukt barn om jag inte kompletterar med alla ovan nämnda papper. Inom tre arbetsdagar.

Jag hörde hur någonting sa ”pjong” i min hjärna och var rädd att det var ett blodkärl som brast. Men det vara bara mitt tålamod som tillslut tröt.

Arg som ett bi ringde jag FK och efter fem knappval, intryckt personnummer och väntan får höra att det är lite överbelastat och en uppmaning att ringa igen senare. Efter försök i tre timmar och en halvtimme i telefonkö kommer jag fram. Efter att bli kopplad hit och dit lyckas jag tjata till mig en veckas anstånd.

Allt detta medan en liten unge, smittad av min upprördhet, hängde i min gravidtunika med sylvassa tänder, inte olikt en liten valp, och däremellan väste ”Du ska gråta” på bästa Omen-manér.

Jag kunde inte göra annat än skratta, så tragikomiskt är det. Med svallande gravidhormoner, små hål i tunikafållen och en rabiat två-och-halvtåring skrattade jag så jag grät.

Och till mamma….

Efter att jag beklagat mig över att Miuccia knappast hade mars månads lekplatser i Stockholm i åtanke när hon skapade sina stövlar, tipsade väninnan om att Jimmy minsann hade det. Hur annars kan man förklara samarbetet med Hunter. Perfekta inte bara för en regnig weekend på engelskt gods, utan även för en slaskig visit på valfri lerig lekplats.


Fyra månaders barnbidrag, säger jag bara.

Ekoelefanttofflor

Jag måste slå ett slag för ekobarnklädernätshoppen (ha!) Ecoloco.
Här har jag hittat C:s nya favorittofflor, Bellio. Som de där andra som börjar på B (har glömt namnet), fast gjorda i Sverige – lädret garvas i Uppland och tofflorna sys i en liten by utanför Ö-vik (nä, inte DEN). Och med jättesöta motiv, C är mycket förtjust i sina elefanter.

Storstadsunge

Efter att mannen och jag varit på Ikea för att kolla läget (en söndageftermiddag, hello, hur smart var det? Det enda jag kom hem med var svåra sammandragningar), plockade jag upp junior hos min moster på Reimersholme. Precis när vi kom ner på gatan svängde bussen ut och eftersom det var söndag gick nästa 30 minuter senare.
Då tittade C på mig och frågade:
- Ska vi ta taxi nu?

Vi gick till Hornstull.

Sockerchock

I måndags morse gjorde jag en glukosbelastning. Här i Stockholm görs det på alla som fött barn över 4,5 kilo.

De som råkat ut för detta hade snackat om hur vidrig sockerlösningen var. Den var inte så hemsk som jag trodde, det var bra mycket värre att vara hungrig, törstig och grinig. Eftersom man måste fasta i minst tolv timmar innan och inte ens fick dricka vatten åtta timmar innan var jag knappast glad och pigg när jag hasade mig iväg till vårdcentralen (sa jag att det var måndag morgon också?). Väl där fick jag vänta nästan 20 minuter på att de skulle fika färdigt och fick höra att jag minsann borde bokat tid.

Provtagningstanten tinade dock upp när hon insåg att jag var gravid, trött och utsvulten. Jag svepte den iskalla sockerlösningen som en shot - tanten var mycket imponerad - och fick sedan sitta i väntrummet i två timmar. Som tur var hade jag med lilla datorn och hittade ett trådlöst nätverk. Mest outhärdligt var faktiskt mina medpatienter. En del pensionärer har ett mycket luddigt begrepp om personlig hygien.

Efter andra blodprovet blev jag godkänd och kunde bege mig till lyxig lunch på East. Mycket, mycket välförtjänt måste jag säga. Och resten av dagen var jag märkligt nog botad från mitt sockerbehov...

Sin fars son

Underbara ungen var i sitt esse idag.

När vi skulle köpa lite gott på Östermalmshallen:
- Vad är det?
- Hummer.
- Vad är det?
- Havskräftor.
- Vad är det?
- Räkor.
-Jag gillar bacon.

Eller när han kom sladdande runt hörnet hemma på sina fina bil och glatt utbrast:
- Jag har så jävla bråttom.

Jag vill påstå att han i båda fall brås på sin far.

Dagens fråga

Hur menlöst är det inte med foglossning när man ska snittas? Hur kan man kommunicera detta till sitt bäcken?

Ställtid på nytt sätt

Innan barn reste jag 4-5 dagar per månad - och även fram till jag fick reseförbud. Numera vabbar jag 4-5 dagar per månad.
Det finns vissa likheter:

Långa perioder av frånvaro från kontoret, vilket är lika med brev- och paketberg.

Lång och stundtals tråkig väntan - i loungen på flygplatsen, i tv-soffan framför Monsters, Inc för 6283:e gången.

Vissa frustrerade ögonblick med hög stressfaktor, även hos medmänniskor - vid på- och avstigning på flygplan, när medicin (särskilt ögonsalva) ska ges till små sjuklingar.

Jag saknar planlöst strövande och botaniserande bland böcker, travel retail-skönhetsspecialförpackningar och kilotunga, glansiga tidningar på flygplatserna.

Men det är lite mysigt att sitta med en varm, liten kramig kille under en filt och äta hembakad banankaka (det får man om man är sjuk - och/eller gravid) och sjunga Ekorr'n satt i granen, hemskt falskt.

Eller snarare var mysigt, för idag är äntligen ungen på dagis igen.

Gravidgnäll – eller vem fan väckte mig?

Givetvis måste jag ju inleda med att säga att jag är såååå glad över att vara gravid.

Det sagt, den här andra gången är inte riktigt lika kul. Dels för att det är lite mindre spännande med utvecklingen - man vet vad som kommer att hända på ett ungefär och hur det kommer att kännas. Dels blir man påmind om alla trista grejer man förträngt från förra gången.

Favoritgnäll den här gången i v 25? Oooh, det finns så mycket:
Att jag vaknar någon gång mellan 04.30 och 06.00 och inte kan somna om. Det vore inte ett så stort problem om jag inte vore så kvällspigg och inte kan lägga mig före midnatt.
Den sexiga nästäppan.
Den begynnande foglossningen.
Den ännu sexigare förstoppingen.
Flåset vid minsta rörelse och oförmågan att göra någonting alls graciöst längre.

Däremot gör faktiskt risken att börja blöda när som helst mig ännu mer glad för varje dag som går med bebisen kvar i magen, alla eländiga krämpor till trots.

Skönt statement

Lilla familjen lördagspysslar hemma till toner med franskt tema: Mc Solaar, Piaf och V Paradis. Det bakas banankaka och diskas. Då yttrar C, ståendes på en pall och med bedårande Cath Kidston-förkläde:

"Jag bestämmer här hemma."

Det är sällan jag och C:s pappa inte finner ord - och aldrig simultant - men det här var ett av de tillfällena.

Lättare sagt än gjort

Jag har försäkring för nästan allt. Ifall att. Men att få tillbaka pengarna när någonting händer, det går inte.

Som nu när jag ska avbeställa resor. Sas betalar bara tillbaka skatter. Diners, som jag betalade resan, har exkluderat gravida kvinnor i sitt avbeställningsskydd. På Trygg-Hansa, där jag har en extra-allt-försäkring med reseplusplus, kan de inte svara på om jag får några pengar tillbaka. Jag måste fylla i fem blanketter, få intyg från Sas återbetalningsavdelning som har telefontid 9-9.15 jämna torsdagar varannan månad. Det blir nog enklare att får pengar från FK, när jag tänker efter.

Och så blir jag otroligt provocerad av alla trevliga erbjudanden om billiga hotell i Paris, i princip gratis resor till södra Europa och släktingar som sticker till Västindien, bara sådär.

Blodtryckshöjare och humörsänkare

Min vecka började för jäkligt och har fortsatt i ungefär samma stil. Några små ljusglimtar förstås och det blir bättre och bättre. Men om jag känner att jag är på lite för glatt humör (och/eller lider av lågt blodtryck) behöver jag bara läsa följande länkar om typiskt patriarkaliskt missriktad omtanke. Eller bara hederligt gammalt gubbförtryck, beroende på exakt hur välvilligt inställd man är.

EU vill omyndigförklara gravida kvinnor

Pappa vet bäst. Jajamän.

Bättre än en blå ask

Hoppas ni alla har haft en underbar dag, oavsett om den inkluderat sladdriga geléhjärtan, överprisade rosor eller bara härliga kärleksförklaringar.

Efter några dagars vinterkräk med allt vad det innebär har jag knappast varit på romantiskt humör eller förväntat mig något firande. Och det blev det inte heller.

Men när vi fikade på ett litet italienskt hak bestämde sig C för att klättra över bordet bara för att ge mig en kram eller puss. Och det var faktiskt bättre än en liten blå ask från Tiffany's. Det trodde jag aldrig, aldrig att jag skulle säga.

Det händer aldrig hos Horace och Ebba

Fredag runt kl 18. Jag sätter på lite musik som ska passa till maten.

Calle: Vad är det på tv?
Hedda: Det är inte tv, det är musik.
C: Vad är det för något som låter då?
H: Det är Mozart.
C: Jag vill ha Lady Gaga.

Nu är det kokta fläsket stekt

En f d chef brukade säga att det är två saker man aldrig ska göra: steka fläsk med bar överkropp och köra för fort i Ödeshög. Det senare har jag personlig erfarenhet av. Jag kan ju komplettera med flera andra saker, men en är glasklar: reta inte upp en gravid kvinna.

Var hos läkaren idag. Han poängterade visserligen att det är en allvarlig komplikation och en full placenta previa som min lär knappast flytta på dig. Däremot häpnade när han hörde var min BM kläckt ur sig och sa att han skulle tala med henne. Han sa att det var ytterst liten risk att barnet skulle komma innan det planerade snittet. Efter att han klappat mig på axeln berättade han att BM hade sagt att hon faktiskt ville skrämmma mig. Men vaffan?! Hon tyckte att jag inte hade insett allvaret och ville få mig att förstå att man minsann inte kunde valsa iväg till Paris hur som helst.
Jaha, och när tror hon att jag insåg allvaret? Efter jag började gråta eller kanske lite, lite innan?
Jag är närmare 40 och har barn sedan tidigare. Det är inte som om jag är 18 och vägrar sluta kröka och röka.

Summa sumarum:
Blödning =>ambulans
Skärgårdsutflykter uteslutna
Inga tunga lyft, inklusive sonen
Specialistmödravård parallellt med (ny) BM
Inte oroa sig, sikta på snitt runt månadsskiftet maj/juni
Funderingar på anmälan av BM eller åtminstone argt mail till MVC-chefen från min sida

Inatt kan jag nog sova ordentligt – om det inte vore så att jag är så jävla arg.

Tack för allt ert stöd!

Gårdagens outfit

When the going gets tough, går de tuffa på modeveckan. Och så jag.
Igår tog jag på mig fuskskinnmammakjolen, de högsta klackarna jag kunde ta mig fram i snömodden i och lilla väskbabyn och gick på Lovisa Burfitts visning på Berns.

Först höll jag av gammal vana in magen på front row, sedan kom jag ju på att jag kunde puta hur mycket som helst. Skönt.

Topp HM Mama
Kjol Proud
Yllestrumpbyxor Zara
Skor Michael Kors
Väska Chanel

Och bebisen...

Jag är inte alls orolig för min skull, jag är orolig för bebisen. Och bm:s ord om att "Ja, idag kan vi klara flera barn som är födda v 22, men det vore ju bra om det dröjde till v 25, då klarar sig de flesta" lugnade inte mig direkt.

Fast jag är ändå en obotlig optimist, trots mitt stundtals lite sura Ior-yttre. Vi håller ut så länge vi kan, det är min plan.

Markbunden

Väl hemma, när jag snutit mig och torkat tårarna, googlade jag och ringde läkarvänner för att få lite mer koll på läget. Jag hittade bland annat följande uppmuntrande info på en medicinsk sajt:

Risks to the mother include:
Death
Major bleeding (hemorrhage)
Shock

Tackartackar. De kunde kanske ha ändrat ordningen åtminstone.

En annan sajt talade betryggande om att det bara är någon promille eller så av mammorna som stryker med (i länder med utmärkt sjukvård) och om man bara håller sig sängliggande så löser sig allt. Jäpp, i många länder ordineras sängläge, för att minska påfrestningen på livmoder och moderkaka. Men i bästa svenska bit-ihop-och-gnäll-inte-anda är det givetvis uteslutet. Här ska inte pjåskas.

Min bm:s råd? Lev precis som vanligt. Ja, förutom att jag fått reseförbud då. Det är inte så kul att få en störtblödning 10 000 meter över Frankrike, det håller jag med om, men åååååh, vad jag hade sett fram emot en lyxig tjejhelg i London om två veckor samt modevecka och konferens (och shopping, shopping, shopping och god mat) i Paris i början av mars.

Nu vågar jag inte ens åka till Göteborg. Med SJ:s punktlighet vill jag inte riskera att sitta fast på den östgötska slätten i flera timmar.

Diagnos: oro

I torsdags var jag hos min barnmorska. Med lill*n var det bra, 156 slag i minuten och full rulle därinne. Däremot är det inte så bra med moderkakan. Jag har vad som kallas placenta previa (det låter så mycket tjusigare på latin) eller lågt liggande moderkaka. Min ligger så lågt den bara kan, mitt över utgången, så att säga, vilket är rätt ovanligt. Planerat snitt kommer att utföras 2,5 veckor innan, men det kan mycket väl bli akutsnitt långt tidigare.

Vid rutin-ultraljudet för några veckor sedan upptäcktes komplikationen, men varken barnmorskan som var där eller läkaren verkade så oroade eller talade om hur allvarligt det egentligen är. Det gjorde dock min bm i torsdags. Med råge.
Enligt henne kommer jag att börja blöda när livmodern växer och spänner ut moderkakan.

Frågan är inte om, bara när - om en vecka, en månad eller tre. Om det väl börjar störtblöda kommer det inte att sluta, sa hon, och om man inte plockar ut bebisen illa kvick dör den. Och jag också, om man inte lyckas stilla blödningen. Hon tyckte att det var bäst att ställa in sig på att den kan komma när som helst.

Och så avslutade hon med att säga ”Jag har väl inte skrämt upp dig?” när jag storgrät.

Känns som om pedagogik och empati inte riktigt är hennes starka sida.

Kretsloppstänkande?

Det var ju ett tag sedan jag skrev om institutionen jag stundtals har väldigt tät kontakt med. Just det, försäkringskassan! Håll i hatten ni som ännu inte har tampats med denna byråkratkoloss.
Några förkortningar som är bra att kunna:
Fk = försäkringskassan
Vabb = vård av sjukt barn
Fp = föräldrapenning
T fp = tillfällig dito - fås när barnet är sjukt

Idag fick jag fick hem papper där fk kräver intyg för vabb i december. Orsaken är att jag har än en gång glömt att man inte bara måste anmäla t fp, man måste även begära det. Och när jag begärt t fp på nätet en månad i efterskott - efter att enligt konstens alla regler ha anmält det, fått intyg från fk, skrivit på det, fått det stämplat och godkänt på dagis, skickat in det - ja, då börjar de om från början igen...

Myndighetskontakter är nästan ett heltidsjobb, men timlönen (om man nu får någon) suger.

Jeansmammaleggings...

... är Guds gåva till den gravida kvinnan!
Jag köpte mina på A Pea in the Pod i USA (ska enligt uppgift finnas liknande på HM) och de är baske mig skönare än pyjamasbyxor.

Inte riktigt lika strålande

Såhär i vecka nitton kan jag konstatera att både hår och hud mådde bättre förra gången. Hyn ä rok, men jag saknar sannerligen mitt hårsvall från förra gången. Att kvinnor i det välsignade tillståndet inte tappar hår är lögn. Jag fäller precis lika mycket (okej då, inte direkt mycket) som vanligt.

En kvinna som alltid strålar är Monica Bellucci. Den 45-åriga skönheten väntar sitt andra barn i vår med Vincent Cassel. Så här snygg var hon förra graviditeten:

Mina skor tar upp tio kvadrat, ju

Slötittar på tv-dokumentär om niobarnsfamilj i Märsta som bor på 90 kvadratmeter. Det är tio kvadratmeter per person.

Vi har drygt 33 kvm per kvadrat och person. Snart sjunker siffran till 25.

Ojojoj, hur ska det gå?

Jag har närt en besserwisser vid min barm

Lille C har för närvarande två favoritsysselsättningar. Den ena är att lägga sig raklång på mage och skrika så fort han inte får som han vill. Den andra är att rätta sina föräldrars språkliga snedsteg. När hans ömme far skulle ge honom en favoritdessert, fnissade han till vid dennes franska språkkunskaper. Mannen, vars vokabulär inskränker sig till ”pain”, ”vin” och lite annat uttalade uppenbarligen ”petits filous” fel.

– Haha, pappa sa pittit! utbrast han förtjust.

Idag slapp inte jag heller undan när jag skulle ge honom hans flytande kosttillskott.

– Det heter inte vitaminer, det heter ad-droppar faktiskt.

De 101 mandarinerna och lillebror

Så har vi hunnit en bit in på det nya året. C har fått precis lagom många fina julklappar att leka med, vi kollar lite på Disneyfilmer (favoriter är Bambi, Nalle Puh och de 101 dalmatinerna, som C inte riktigt kan säga än) när andan faller på - även om C inte tittar aktivt i mer än tio minuter - och så spelar vi Ballongjakten. (Spelet är visst så kul att C väckte mig kl 06.00 i lördags och ropade glatt "ballong! Ballong!".)


Och så får C ett syskon i sommar. Kön okänt, men han vill ha en lillebror som ska heta Tågbana (bra och unisex). Eller Bambi (dito, plus internationellt gångbart)

Jag är i v 17 och mår bra, även om samma otäcka åksjukeillamående jag hade med C hängde med i drygt sex veckor. Magen är större än den var med C samma tidpunkt, men betydligt dallrigare. Tids nog blir det nog en fin kula, även om jag inte tänker gå upp 25 kilo igen. Det känns oerhört roligt och spännande och lite skrämmande.

Frågan är om jag ska fortsätta blogga här, återuppliva Skönheten och odjuret i magen eller helt enkelt starta en ny blogg. Vad tycker ni?