Trogna bloggläsare vet att min erfarenhet av Barnbutiken är, tja sådär. Man skulle kunna säga att Anna Wintour och Giorgio Armani har en varmare relation.
Tre månader för att få en Briosäng som vi beställt. Ytterligare 12 månader för att få en ny långsida, eftersom den levererades defekt. Tiotals frustrerade besök och dubbelt så många timmar i telefonkö.

Så man kan undra vad som rörde sig i mitt huvud när jag behövde en fotplatta till Stokkestolen och gick in till Barnbutiken. "Tyvärr", säger blondinen bakom disken "den färgen tillverkas inte längre. Vi kanske kan specialbeställa den, eller så kan du beställa en annan färg och måla om."

Just det.

På något sätt föll det mig inte in att ringa Stokke direkt. C:s mormor, däremot, är framåt och företagsam. Och barnbutikerna är uppenbarligen mer serviceminded och expediterna har lite bättre koll på sortimentet i Göteborg. För visst tillverkas den färgen fortfarande.

Så nu kommer det en fotplatta om 8-10 dagar. Ingen är gladare än jag.
Möjligtvis lille C, som nu kommer att kunna vila sina små fötter mot någonting.

Nu fattar jag vad fredagsmys är

Det är att äta middag med lille C, dricka varm choklad och äta lussekatter från Brunkebergs bageri efteråt, titta på Nalle Puh och skratta så vi kiknar åt Nasses fumligheter.

Det är att höra dörren låsas upp och mannen komma hem från Moskva, att sitta i fåtöljen och äta sura bilar och lyssna på honom när han sjunger Vyssjan Lull, samtidigt som en liten späd röst inflikar små kommentarer.

Det är att märka att det blivit tyst inifrån C:s rum och att man har några timmars på tu man hand med sin älskade. Inga tacos, ingen Idol. Bara Bjärekyckling och möjligtvis några gamla Frasieravsnitt.

Det är att veta att någon annan går upp tidigt på lördagsmorgonen om en viss liten kille vaknar alldeles för tidigt.

Borta bra men hemma bäst

Nu är vi hemma igen. Mysigt, för att citera C.
Det var underbart, men jobbigt. Tack och lov för morfar i Texas! C fick hänga med honom och jag fick shoppa, en alldeles utmärkt (om än finansiellt förödande) situation.
Lusten att blogga har liksom legat nere, både privat och professionellt. Ska ta tag i det nu, jag lovar!

In the meantime, här är ett litet smakprov på en kille på promenad längs stranden i the Hamptons:

Mamavaganza is alive and well and living in... St Louis

Den stora USA-turnen gar bra, men ack sa jobbigt det ar att resa sjalv med en trotsig tonaring. Imorgon fortsatter vi till Houston, dar morfar far ta hand om trotsaren och hans mamma far duscha ifred, samt shoppa.

Mer utforlig rapport - om det sistnamnda - kommer.

En stor portion trots, tack

Tyvärr sammanföll tvåårsdagen med det hittills värsta trotsutbrottet. C matvägrade helt, spottade apelsinklyftor på golvet och tjöt så att tårarna sprutade.

Hugh Grant kallade en gång ett utbrott han fick för "shouty crackers" och det beskrev ungefär rätt bra ungens tillstånd. Kan även kallas "drama queen scenes by a two year old".

Kvällen slutade dock harmoniskt med långt gemensamt bad och en del bus.
Och nu ska jag också sova.

Grattis älskade busunge!

Idag fyller C två år!
Jag ska inte plåga er med en förlossningsberättelse i repris. Den kan ni läsa här i så fall.

Så här såg jag ut den 18 oktober - några timmar innan värkarna satte igång:


Så här såg C ut när han var några timmar:


Så här såg han ut häromdagen:


Tyvärr är de två sistnämnda mobilbilder med taskig kvalitet, jag har inte laddat över alla foton i datorn än.

Tänk att 4,8 kilo och 54 centimeter har blivit 13+ kilo och 87 centimeter. Och tänk så mycket som händer i huvudet på honom! Älskade, älskade unge.

Nä, nu måste jag jobba vidare, medan lilla hjärtat äter pinnglass på dagis iförd krona. Men ikväll ska det minsann kramas!

Bara din vanliga fyrbarnsmorsa

Det tyska undret ha gjort det igen. Heidi har fått sitt fjärde barn, lilla Lou som kom till världen för ett par dagar sedan. Sedan tidigare har hon Johan, 3, Henry, 4, och Leni, 5. Och hon ser ut som hon gör. Hur? Hur?



Jag önskar att mina tyska gener tog sig det uttrycket. Som det är nu är jag bara bra på att gå i takt och ge order.

Mera öl

Ikväll var jag och C på bokrelease. C sprang omkring som en tok och hejade på alla.
Han gick nyfiket fram till ett tomt vinglas i lämplig höjd och tog ett bastant tag.
Jag talade om att det var någon annans glas och att det inte var så lämpligt att dricka ur.
"Öl?" kom frågan. Igen. Suck.
"Nej", svarade jag ömt, om än lite oroad av hans fixering vid jästa drycker.
"Vin?" sa han då.
Lite perplex visste jag inte vad jag skulle svara. Min tystnad tolkade han som medhåll.
"Vin" konstaterade han belåtet.

På något sätt känner jag på mig att det här kommer att få mig att framstå som en dålig mamma. Igen. Suck.

Far och flyg – igen

Bara några timmar in i arbetsdagen ringde de från dagis och berättade att C var rejält röd i ögat och hur snabbt kunde jag vara där? Jag glömde förstås att ljuga och säga att jag var på konferens i Katrineholm och kunde vara där om tre timmar (när jag i själva verket satt på kontoret och åt lunch). En ovanligt pigg unge med lite ögonklet plockades upp trettio minuter senare och så var det förstås slutjobbat.

Nåja, arbeta kan jag göra kvällstid också. Fast just nu har jag fullt upp med att planera en resa till New York. Som om det inte räckte med att boka och organisera flera plåtningar och intervjuer på distans ska jag dessutom ha med mig C. Själv.
Jag måste fixa flyguppgradering om det går (har redan bokat helt ok platser på planet), hämtning vid flygplatsen (ja, det ska gå att få bilbarnstol), boende (helst en liten tvåa i Chelsea), barnpassning (fått några bra tips), inrikesflyg till nästa destination (fortfarande osäker på datumen). Och spika jobbschemat, som sagt.
Dessutom ska jag försöka hinna träffa några vänner.

Det här börjar likna ett heltidsjobb.

Affärsmannens hustru - the movie

Igår satt jag i en biofåtölj och grät mig igenom "Tidsresenärens hustru". Det handlar i korthet om en kvinna som blir kär i en man med en genetisk defekt som gör att han reser i tiden. Förutom en del logiska lappkast var det en underhållande snyftare.
Som hustru till en man som reser mycket (om än inte lika oplanerat) och jobbar ännu mer känner jag igen mig i hennes situation.



Många ensamma middagar. Och man kan liksom inte räkna med att de ska hämta på dagis.