En stor portion trots, tack

Tyvärr sammanföll tvåårsdagen med det hittills värsta trotsutbrottet. C matvägrade helt, spottade apelsinklyftor på golvet och tjöt så att tårarna sprutade.

Hugh Grant kallade en gång ett utbrott han fick för "shouty crackers" och det beskrev ungefär rätt bra ungens tillstånd. Kan även kallas "drama queen scenes by a two year old".

Kvällen slutade dock harmoniskt med långt gemensamt bad och en del bus.
Och nu ska jag också sova.

Grattis älskade busunge!

Idag fyller C två år!
Jag ska inte plåga er med en förlossningsberättelse i repris. Den kan ni läsa här i så fall.

Så här såg jag ut den 18 oktober - några timmar innan värkarna satte igång:


Så här såg C ut när han var några timmar:


Så här såg han ut häromdagen:


Tyvärr är de två sistnämnda mobilbilder med taskig kvalitet, jag har inte laddat över alla foton i datorn än.

Tänk att 4,8 kilo och 54 centimeter har blivit 13+ kilo och 87 centimeter. Och tänk så mycket som händer i huvudet på honom! Älskade, älskade unge.

Nä, nu måste jag jobba vidare, medan lilla hjärtat äter pinnglass på dagis iförd krona. Men ikväll ska det minsann kramas!

Bara din vanliga fyrbarnsmorsa

Det tyska undret ha gjort det igen. Heidi har fått sitt fjärde barn, lilla Lou som kom till världen för ett par dagar sedan. Sedan tidigare har hon Johan, 3, Henry, 4, och Leni, 5. Och hon ser ut som hon gör. Hur? Hur?



Jag önskar att mina tyska gener tog sig det uttrycket. Som det är nu är jag bara bra på att gå i takt och ge order.

Mera öl

Ikväll var jag och C på bokrelease. C sprang omkring som en tok och hejade på alla.
Han gick nyfiket fram till ett tomt vinglas i lämplig höjd och tog ett bastant tag.
Jag talade om att det var någon annans glas och att det inte var så lämpligt att dricka ur.
"Öl?" kom frågan. Igen. Suck.
"Nej", svarade jag ömt, om än lite oroad av hans fixering vid jästa drycker.
"Vin?" sa han då.
Lite perplex visste jag inte vad jag skulle svara. Min tystnad tolkade han som medhåll.
"Vin" konstaterade han belåtet.

På något sätt känner jag på mig att det här kommer att få mig att framstå som en dålig mamma. Igen. Suck.

Far och flyg – igen

Bara några timmar in i arbetsdagen ringde de från dagis och berättade att C var rejält röd i ögat och hur snabbt kunde jag vara där? Jag glömde förstås att ljuga och säga att jag var på konferens i Katrineholm och kunde vara där om tre timmar (när jag i själva verket satt på kontoret och åt lunch). En ovanligt pigg unge med lite ögonklet plockades upp trettio minuter senare och så var det förstås slutjobbat.

Nåja, arbeta kan jag göra kvällstid också. Fast just nu har jag fullt upp med att planera en resa till New York. Som om det inte räckte med att boka och organisera flera plåtningar och intervjuer på distans ska jag dessutom ha med mig C. Själv.
Jag måste fixa flyguppgradering om det går (har redan bokat helt ok platser på planet), hämtning vid flygplatsen (ja, det ska gå att få bilbarnstol), boende (helst en liten tvåa i Chelsea), barnpassning (fått några bra tips), inrikesflyg till nästa destination (fortfarande osäker på datumen). Och spika jobbschemat, som sagt.
Dessutom ska jag försöka hinna träffa några vänner.

Det här börjar likna ett heltidsjobb.

Affärsmannens hustru - the movie

Igår satt jag i en biofåtölj och grät mig igenom "Tidsresenärens hustru". Det handlar i korthet om en kvinna som blir kär i en man med en genetisk defekt som gör att han reser i tiden. Förutom en del logiska lappkast var det en underhållande snyftare.
Som hustru till en man som reser mycket (om än inte lika oplanerat) och jobbar ännu mer känner jag igen mig i hennes situation.



Många ensamma middagar. Och man kan liksom inte räkna med att de ska hämta på dagis.

Känns det igen?

Mitt liv: somna för sent, vakna försent, komma försent till jobbet, komma försent till lunchmöte, komma tillbaka till jobbet lite sent, plocka upp C lite sent, börja laga mat försent, börja skriva försent, lämna artikel försent, somna försent.

Kolla, jag är alltid sen! Jag måste försöka komma i fas - såvida det inte är jag som har precis rätt tid och resten av världen kör Moskvatid.

Man kan alltid hoppas.