måndag 20 oktober 2008

Grattis på födelsedagen, älskade unge!

För att du ska komma ihåg hur det var när du kom till världen kommer här den förlossningsberättelsen i repris - nu The extended version:

Efter den glittrande bokreleasefesten den 18 oktober kom jag hem och skulle bara skriva klart en krönika. Det gjorde jag inte, utan gav upp kl 02.00.

Kl 03.30 vaknar jag av att värkarna kommer igång - ingen tvekan om att det var the real thing här inte. Jag ringer förlossningen, och får tala med Kajenn som glatt talar om att det kan hålla på sådär i 24-48 timmar till och att det därför inte är någon brådska.

Kl 09.00 Jag sitter i soffan och försöker prata med min syster när jag känner hur det liksom brister och en massa vätska forsar (nåja, mer än rinner) ut. Eftersom jag haft kraftiga, vattniga flytningar de senaste dagarna är jag inte orolig. Och eftersom de sagt att så länge bebisen ligger rörligt kommer jag absoluuut att märka när vattnet går. Det är dessutom lite gulfärgat, så jag antar att det är flytning och rester av slemproppen, som ju gick en hel vecka tidigare. Jag har också på morgonen en liten blödning, som jag tolkar som teckenblödning.
Nu vill jag inte vara hemma längre. Jag kräks dessutom vid sådär var tredje värk, så jag kan inte direkt koppla av.

Kl 10.00 anländer vi till BB Stockholm. M har gjort en liten skapelse av plastpåse inuti blank papperspåse, så att jag kan kräkas i stil i. (Det var förstås inte därför, mer för att skapa stabilitet och undvika obehagligheter i taxin. )Vårt rum är inte klart och vi visas till ett undersökningsrum. Jag är inte rädd, bara förväntansfull. Eftersom de upptäcker att bebisen har bajsat i fostervattnet är de lite oroliga och fäster en skalpelektrod på huvudet, men hjärtljuden är bra. Efter en halvtimme får vi ett förlossningsrum.

Hela dagen förlöper genom att jag med hjälp av mannen och barnmorska försöker locka ut bebisen med alla möjliga gymnastiska övningar. Men nej. Mina värkar är för svaga och knodden gör inte ens ett försök att ta sig ut.
Jag kräks fortfarande hela tiden, så dropp får sättas in rätt tidigt eftersom jag inte får behålla någonting. Inte ens de smarriga glassdrinkarna de rara undersköterskorna kommer in med.
Jag håller på, som världens mest intensiva, men också spännande intervallträningspass. Sitta på lilla förlossningspallen, upp med ena benet, ligga på rygg, sida, huka, hänga – jag gör allt.
Lustgasen är jag lite för försiktig med i början och det tar ett tag innan någon upptäcker att jag borde suga i mig betydligt mer. 1800 spänn för en profylaxkurs var nog värt det, men inte i skedet jag befinner mig nu. Istället kör jag på gammaldags hederlig regulatorandning, dvs som om jag dök och andades i reggen, munstycket. All fokus på inandningen, alltså. Men det funkar visst det med.
Jag är på strålande humör hela tiden och tycker att ett dygn eller två i smärta är väl inget när jag haft nio nästan perfekta graviditetsmånader. Barnmorskan tycker att jag har toppeninställning (”Pat. vid mycket gott mod” står det i journalen).

Kl 23.00 tycker en ny, mer barmhärtig barnmorska att vi ska sätta epidural, vilket görs en halvtimme senare. Smärtan borta! Då får både jag och mannen slumra i ett par timmar.
”Jag är så trött” säger mannen ”jag måste vila lite”. Jasså du.

Kl 02.00 kommer en läkare upp, undersöker mig, berättar att jag är öppen tio centimeter men konstaterar att knodden ligger i vidöppen pannbjudning, det vill säga med ansiktet rakt uppåt. Att det ska roteras och vikas in hakan och så har knodden inte uppmärksammat.
Läkaren rekommenderar snitt innan jag och barnet blir mer utmattade. Eftersom de satt epidural kan jag vara vaken under snittet. Och jag måste säga att det är en märklig känsla av att känna hur magen skärs upp och en bebis brottas och bänds ur mig.

Kl 02.55 Till tonerna av ”Bright eyes” (här börjar läkaren och barnmorskan dividera om huruvida det är Simon & Garfunkel eller bara Art Garfunkel som sjunger. ”Det är bara Art, fokusera nu”, får jag lust att hojta) på Lugna favoriter får de äntligen upp honom. Förtjust springer de iväg och väger och mäter honom – 4790 g och 54 cm lång. Alla är förvånade över att det bor en sådan bjässe i mig – och att det finns så mycket fostervatten kvar. Rara barnmorskan lägger baby C liksom uppochner över mitt bröst och han börjar genast amma. Vår son!

Kl 03.30 rullas jag till uppvaket eller ”agony hall” som läkarvännen lätt sadistiskt kallar det. Bredvid en man vid namn Klas–Göran (ja, det är sant, så hög på fentanyl var jag inte) som rosslar och hostar slem får jag ligga och vänta på att få tillbaka känseln i benen igen. Mina killar är uppe på BB Stockholm och sover. Mannen har knäppt upp skjortan och lille C ligger på hans bröst och sover sött. Jag sover lite också, oroligt och med känslan av att något fattas mig.

Kl 08.00 kommer äntligen mannen och baby C och hämtar mig. Tillsammans åker vi upp till nionde våningen, till vårt familjerum och vårt nya liv tillsammans.

9 kommentarer:

Alison sa...

Åh, grattis lille C! Och vilken bra förlossningberättelse. Men usch vad länge du fick ligga själv på uppvaket! Jag fick träffa Carl och Fille så fort jag blivit sydd. Konstigt vad olika det är.

Kom på att jag ännu inte lagt upp min egen berättelse på bloggen, fastän jag skrev den för länge sedan. Tack för påminnelsen.

Hedda sa...

Tack, tack hälsar födelsedagsbarnet från köksgolvet.
Jag fick visst en hästdos bedövningsmedel, så det tog länge innan jag fick lämna. Att inte M och C fick stanna hos mig är fortfarande lite konstigt. Fast det var nog rätt bra att jag fick sova, det dröjde några veckor innan jag sov lika länge efter det.

Anonym sa...

Grattis! Tänk att ett år kan gå så fort!

Elin sa...

Fint skrivet!

jag har nog aldrig skrivit någon direkt förlossningsberättelse om mina agenter. får lite dåligt samvete nu!

Anonym sa...

Stort grattis goaste killen i staden!!!!!

Kramar!

Anonym sa...

Grattis Carl den store :-)

Hedda sa...

Agenten, hörru, inget dåligt samvete nu! Jag skriver tvångsmässigt om allt, klart jag skulle skriva om förlossningen.

Tack, Vera och Milo-raringar!

Eva, tack! Ettåringen har givetvis slocknat, men var glad in i det sista.

Septemberflikka sa...

Stort grattis till 1-åringen! kramar från en annan 1-åring och hans sletna mamma ;-)

Bendel sa...

Grattis! Stort. Såg mannen och sonen glida förbi Petite France igår morse.