Dagens depp

Jag köpte ett par snygga Sass & Bide-jeans när Calle var sex veckor. Jag tänkte ta en större storlek, men mannen och väninnan hetsade mig att klämma mig i en storlek mindre. Vi trodde väl alla att jag snart skulle komma i dem.

Drygt tio månader senare kan jag bara konstatera en sak:

Vi hade fel.

Varför levde vi inte under barocken?

Idag plåtade vi inför visning och det innebar att allt - nu menar jag inklusive baby - skulle bort. Tillsammans med mäklaren och stylistväninnan kom vi fram till att det är bättre om "det inte syns att det bor en baby här". Vi har ryckt frottélappar från lampskärmar, skrapat banangröt från golvtiljor och kökslådor samt stuvat ned nallebjörnar i flyttlådor.

Under förmiddagen bar vi spjälsäng och skötbord och lådor med kläder mellan rummen under tiden fotografen jobbade och mäklaren tände värmeljus (det är uppenbarligen det köpare går igång på. ”Över tre mille för en tvåa? Jamen kolla in så myyysigt det är med alla ljusen”).

Fan ta Stockholmsminimalismen, som gör att ingen kan tänka sig en lägenhet som inte har vita väggar och gapande tomma köksbänkar.

Det värsta är nu att:
1) vi inte hittar alla sladdar, flaskor och andra viktiga saker vi stoppat på smarta ställen.
2) mannen hoppas att vi ska kunna leva detta prylmässiga vakuum fram till visningen – elller, hemska tanke, även efter dess.
3)vi ska packa ner allt detta plus hundra kartonger till. Samt rensa ut alla garderober som nyfikna människor ska glutta i.

Om ni inte hör från mig på några dagar beror det på att jag är upp till armbågarna i flyttlådor eller rentav har flytt fältet med baby C under armen.

Jag borde jobba...

...men det gör jag inte. Jag knåpar med lite med roliga saker istället, som personlighetstest.

Sådana som jag beskrivs uppenbarligen så här:
Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.

Karriärer som skulle kunna passa mig:
Lärare, konsulter, psykologer, socialarbetare, personalvetare, präster, affärsbiträden, säljare, HR-personal, direktörer, eventkoordinatorer, politiker, diplomater, skribenter, skådespelare, designers, hemmafruar/hemmamän, musiker.

Jodå, jag kvalar ju in som både skribent och hemmafru. Men jag vill poängtera att jag visst gillar att vara ensam och att objektiv analys är kul. Och jag städar inte.

Tryck på mina knappar, baby

Jo, jag visste ju när vi skulle få barn att det var ajöss till vinstinna kvällar på krogen, min midja och all form av spontanitet – åtminstone under några års tid.

Men att jag skulle kämpa i timmar med tryckknappar, det hade jag inte räknat med. Morgon och kväll brottas jag med en liten parvel i pyjamas. Och mitt på dagen, om han har body på sig. Baby C vrider sig som en mask och jag försöker få ihop hundra par små metallbitar i fåniga konstruktioner. Och när jag väl lyckas inser jag att någonstans har jag knäppt fel och det glappar betänkligt i grenen...

Nu jäklar är det snart slut på det. När vi går över till tvådelad pyjamas och skippar bodies helt blir livet betydligt enklare.

Christie's, here we come!

Baby C är ett geni. En sann artist. Han har börjat göra papier maché-skulpturer överallt.

Så här skapar han: han tar dagens SvD. Sedan river han sidorna noggrant i långa remsor. Han tuggar lite på dem och draperar dem sedan konstfullt över möblerna. Helst soff-och matbord i ädla träslag. Efter några timmar har pappret torkat och sitter ordentligt fast.

Om jag nu bara kunde få honom att använda annat (gärna mer makabert) material än en konservativ dagstidning skulle han vara en mini-Damien Hirst. Och jag en lycklig mammamecenat.


Damien och diamanter
Bild lånad från Artroom.com

Summan av alla mammor

Häromdagen damp det ned ett pressmeddelande i inboxen. Någon ny sköhetsprodukt framtagen av en tjej som inte bara driver egen konsultbyrå, tävlar i triathlon och har en handfull ungar, utan även läst in en MBA under mammaledigheten. (Ja, jag kan ha laborerat med sanningen lite, men det där med Handels är sant.)
Plötsligt kände jag mig rätt värdelös. Har jag ens sprungit en mil sedan baby C kom? Nä. Har jag expansionsplaner för min lilla firma? Nä. Hinner jag ens läsa en bok? Nä.

Grejen är att vi jämför oss inte bara med en extrem typ A-individ som ovan (som dessutom säkert har barnflicka och kokerska och personlig tränare), utan vi tenderar att ta en radda mammors bästa egenskaper och bedrifter och klumpa ihop dem till en supermorsa. Denna supermorsa bakar världens bästa muffins, tränar mamma-baby yoga, sköter hela hushållet, syr egna barnkläder, bär Agent Provocateur och hittar på egna pedagogiska lekar till barnet samtidigt som hon med varsam hand renoverar sommarstället och håller jobbmöten i det rymliga Poggenpohlköket hemma.

Och så jämför vi oss med denna omöjliga megamamma! Inte konstigt att vi känner oss lite nötta i kanten, improduktiva och som dåliga morsor, fruar, flickvänner, döttrar och väninnor. Det är vi inte.

Vi är inte det vi gör, vi kan bara vara ibland. Yta inte är allt.
Bakom kulisserna är det stundtals kaos – jäpp, även här hos Mamavaganza.

Haute couture på parketten

Jag har blivit galen. Inte sådär att jag hör röster mitt i natten och smider planer på världsherravälde (moahahahaha), men ändå.

Det enda jag kan tänka på nu är inredning. Moi. Jag som tycker att ELLE Interiör är den minst intressanta av ELLE-publikationerna (sorry Svante & co), som inte varit på Ikea sedan baby C kom (och det var mest för att han kom och vi behövde 400 frottélappar som vi åkte dit) och möblerar aldrig om hemma.

Nu sitter jag klistrad vid inredningstidningarna, letar möbler - inte smycken - på Lauritz.com och har blivit besatt av Marni - och nu menar jag mattor, inte mode.

Tyvärr är de snygga mattorna om möjligt ännu dyrare än kläderna.


Favoritmattan...
Just det, bilden är lånad från snygga designerbloggen Meyer Lavigne

Kom ihåg till mig själv

Så fort man köpt lägenhet ska man omedelbart avsluta sin bevakning på Hemnet.
Annars finns risken att man hittar drömlägenheten.

Igen.
Och till lägre pris.

Klappattack

Äntligen har baby C börjat klappa i händerna! Fast att han började med det mitt i Spaghetti Bolognese-ätandet var ju inte så lyckat. Att han dessutom matvägrar vilt just nu och är grinig gör det inte roligare när man sitter i höstens trendigt puderrosa topp med orangeröda stänk - very Jason Pollock. Fast inte på ett bra och dyrt vis.

För övrigt njuter vi av att vara i Skåne. Vi plockar äpplen från träden i moffas trädgård till morgongröten, vi vandrar på Grönet och tittar på fåglarnas flyttstreck, på korna och vi äter lite sand på lekplatsen och klättrar upp för trappan i raketfart.

Nästan bäst är att mannen, as we speak, sitter på tåget hit.
Allra bäst att att jag har en femliters bag-in-box med årets äppelmust inom räckhåll.

Vem är det som säger att jag är high maintenance?

Skrutt...

Här ser man fram emot långa luncher på en gammal favorit - och vad händer? Lagom till att vi flyttar till Gärdet mer eller mindre vräks Babajan från Etnografiska museet.

Visningen inställd

Det blev inga lägenhetsvisningar idag. Detta typiskt stockholmska söndagsnöje (nåja) ska vi förhoppningsvis slippa i några år nu – vi har nämligen shoppat lägenhet!

Märkligt nog våndades jag mer över inköpet av min Chanelväska och tillbringade mer tid med att klappa dess bebisstjärtmjuka läder än att kolla kontakter och köksutrustning i nya lyan. Det är verkligen så att beslutstiden står i direkt motsats till inköpssumman.

Det bidde hundra småbarnsfamiljanpassade kvadratmeter i barnvagns- och rullatorvänligt nyfunkishus på Gärdet. I lägenheten finns ett stort kök med fransk balkong, en (mobil) köksö som man kan nonchalant luta sig mot, mikro att värma välling i, ett rum åt oss, ett åt baby C och ett åt mormor eller andra långväga gäster.

Samt ett härligt badrum med badkar åt mamma, dusch åt pappa samt rejäl skötplats åt baby C ovanpå tvättmaskin och torktumlare. Dessutom har det bott en barnfamilj där så alla lådor har haspar. Vilket innebär att du slipper skruva, älskling.

Kort sagt, så jäkla mycket familjeorienterad förortsidyll man kan hitta innanför tullarna.

Och Agenten, dagis är hela 50 meter bort…


Vid närmare inspektion ser köksön inte så lutbar ut. Inte om man druckit mer än en av mannens martinis eller är 75 cm lång med taskig balans.

Och apropå Palin

Hon beskriver sig själv som en ”hockey mom”, vilket uppenbarligen ska vara tuffare än mesiga ”soccer moms” i Suburbia, USA.

Så typiskt att använda typiskt manliga machosporter. Jag är säker på att balettmorsor kan vara lika tuffa. För att inte tala om ridsportsmammor.

Det var ju faktiskt en ”cheerleader mom” som försökte ha ihjäl mamman till dotterns främsta konkurrent.

Är det något i vattnet i Alaska?

Jag fattar inte Sarah Palin. Jag har precis offrat en tupplur (baby C snusar sött) för att lyssna på hennes tal på Youtube.

Hon är charmig och vältalig, visst.
Men under ytan vilar något hårt, obevekligt och obehagligt. Jag misstänker att hon är replikant eller terminator eller något annat omänskligt under det släta huden. Fem barn? Guvernör? 44 år?
Hon är i alla fall typiskt dubbelmoraligt republikan.

Och hur i helsicke orkar man kandidera för vicepresident med en baby född ’08?
Jag har en ’07:a och kan inte ens tänka mig att vara suppleant i bostadsrättsföreningen.

Livet på landet

Jag är en stadstjej. Jag måste ha en nattöppen butik runt hörnet, minst två krogar i kvarteret och tre busslinjer. Jag får lappsjuka när jag är norr om Frejgatan.

Men. Efter att ha bott med baby C hos hans mormor i ett grönt och skönt område precis utanför Göteborg inser jag att jag saknar närheten till naturen. Jag vill att knodden ska kunna gå några meter utan att snubbla över trottoarer. När jag stod och tittade ut över Göteborgs karga och underbara skärgård kom jag på hur mycket jag vill ha nära till vattnet (i brist på det riktiga, salta havet på västkusten).

Vi bor visserligen toppen, ett stenkast från Norr Mälarstrand, men som jag tidigare konstaterat rimmar tjugotalshus illa med alla mod cons man vill ha som småbarnsförälder. Och vi har helt enkelt inte råd med dryga hundra kvadratmeter topprenoverat sekelskiftesboende mitt i smeten. Dessutom har nybyggen i funkisstil den öppna planlösning vi vill ha och nästan alltid balkong. Så vi tittar numera på lägenheter i Fredhäll, Hammarby Sjöstad och på Gärdet.

Istället för utsikt mot Vinga fyr kan det bli en glimt av Värtan när löven fallit.

Men det kanske inte är så dumt det heller?