Kanske kan man klicka hallonsylt på en plåt?

Helt i linje med min nya yummy mummy-diet (jäjä, än så länge är det bara på tankestadiet) knaprar jag och mannen på Singoallakex.
"Det är så jobbigt att man måste äta allt runt omkring för att komma till det goda", säger jag.
"Vad är det goda?" frågar mannen.
"Det är förstås den röda, sega centern."
"Bara den?"
"Jaa"
"Så du gillar alltså torkad sylt?"
"Eh, ja."

Kundvaddå sa du? Service? Nä, det har vi ingen

Näveränding story om Tele2:

Jag ringer till kundservice, meddelar att jag vill säga upp abonnemang och blir då kopplad till telefonkö med minst femton minuters väntetid. Jag kan inte vänta så länge. Jag spanar in hemsidan, men i störtfloden av nya erbjudanden eller i FAQ-sektionen nämns det märkligt nog inte ett ord om hur man avslutar ett abonnemang.

Jag ringer upp igen, pratar med kundtjänst och förklarar att jag vill ha en emailadress för att säga upp mina abonnemang. Jag får en mailadress och skriver ett uppsägningsmail. Det studsar.
Jag ringer ytterligare en gång, kommer inte fram utan mailar till sluta via hemsidan där jag ber dem kontakta mig. Det göra de och säger nu att jag måste göra det skriftligt. Som i snigelpost.

Alltså, en idiot har på fulast möjliga sätt sålt på mig abonnemang - per telefon - och det tar mig en timme av min arbetstid (som egenföretagare) att säga upp det.
Kan jag fakturera Tele2?

Men varsågod, jag bjuder på inlägget.


Ett vykort är ett utmärkt sätt att säga adjö på

Nyp/tuck

Jodå, ett mummy tuck sker i sin mest extrema form i direkt anslutning till kejsarsnitt (planerat, of course, dear).
Vanligast är dock att vänta lite. Typ en vecka max, som Heidi Klum, som svassade fram i bikini på Victorias Secrets stora visning bara sju veckor efter förlossningen. Har man ett kontrakt som säger att ens kropp inte får förändras, no matter what, då håller man det. Särskilt som kontraktet är värt 2,5 miljoner dollar. Bananas.


Min teutoniska tvilling. Not.

Igår låg jag på rygg och blottade magen när jag busade med baby C. Han tycker att det är mycket spännande att peta i saker och ting (typ sin egen näsborre) och upptäckte min navel. Förtjust körde han fingret mitt i mitt dallrande mellangärde. Om och om igen. Sedan NÖP han mig i magen. Ett rejält grabbtag fick han. Slutligen försökte den lille marodören bita mig i en valk.

Dr Troy, har du tid på torsdag?

Min push present

Mannen har högtidligt meddelat att på grund av det rådande ekonomiska läget och i solidaritet med investment bankers världen över (ok, det där sista hittade jag på) så blir det ingen push present. Åtminstone inte just nu.

När jag försökte påpeka att det ju var en helt osjälvisk handling att snabba på nästa högkonjunktur genom att shoppa lite bling insåg jag att det är mer en privat angelägenhet. Vi har ny lägenhet, till exempel, som är betydligt dyrare än vår nuvarande.

Och jag har ju faktiskt fått lön för mödan redan. Så här ser den ut:

Frukt är också godis?

Förra veckan kom baby C på ett nytt ord. Baggi, uttalas bah-giii. Han sa det upprepade gånger och med stor entusiasm. Vi förstod ingenting. Vad menade han?

”Bag-in-box”, föreslog väninnan. Men eftersom en sådan sällan kommer över vår tröskel är det mindre troligt. Och rätt hemskt om så skulle vara fallet. Risk för att socialen kommer förbi för att kolla läget lite bara.

Kanske snappade han upp det när jag hiphoppade runt i mina nya moderiktigt baggy Kuyichijeans. Jag och mannen måste ha sagt ”baggy” femton gånger på en kvart. Resten av tiden skrattade vi hysteriskt och kände oss extremt vita och medelålders.

Till sist fick vi vända oss till en expert, snart treårige S, som var på besök från Göteborg för att fira sin kusins ettårsdag.
”Vad betyder baggi?”
Svaret kom blixsnabbt:
”Godis!”

Vi misstänkte att kusinen hade en dold agenda. Och dessutom har ju inte baby C fått något godis än och torde ha svårt att veta vad det är.

Häromdagen sa han det och gestikulerade mot en banan. Men han har även sagt det och glatt pekat på trädkronor och nallebjörnar. Varje gång han säger det skiner han upp som en sol.

Kan små knoddar på prick ett år greppa det här med abstrakta begrepp och adjektiv? Samt uttrycka det i ord?

I så fall tror jag att det betyder ”alla tiders”. Men vem fattar vad kidsen idag egentligen säger?

Det bästa av två världar. Eller snarare tre

Baby C står på tå och dammar till kryddörterna i köksfönstret med min Mason Pearsonborste. Doften av färsk oregano står som ett moln kring hans lilla blonda änglahår.

Nähä

Ingen push present idag heller. Jag tycker att jag är värd en vacker, bärbar gåva för mina bedrifter i nedanstående inlägg.

Tålamod är en dygd.
Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Screw that. Jag har väntat i ett år.

Älskling, gå till Manuel. Han vet vad jag vill ha.

Annars finns det ju alltid Tiffany's och det här rara armbandet...

Grattis på födelsedagen, älskade unge!

För att du ska komma ihåg hur det var när du kom till världen kommer här den förlossningsberättelsen i repris - nu The extended version:

Efter den glittrande bokreleasefesten den 18 oktober kom jag hem och skulle bara skriva klart en krönika. Det gjorde jag inte, utan gav upp kl 02.00.

Kl 03.30 vaknar jag av att värkarna kommer igång - ingen tvekan om att det var the real thing här inte. Jag ringer förlossningen, och får tala med Kajenn som glatt talar om att det kan hålla på sådär i 24-48 timmar till och att det därför inte är någon brådska.

Kl 09.00 Jag sitter i soffan och försöker prata med min syster när jag känner hur det liksom brister och en massa vätska forsar (nåja, mer än rinner) ut. Eftersom jag haft kraftiga, vattniga flytningar de senaste dagarna är jag inte orolig. Och eftersom de sagt att så länge bebisen ligger rörligt kommer jag absoluuut att märka när vattnet går. Det är dessutom lite gulfärgat, så jag antar att det är flytning och rester av slemproppen, som ju gick en hel vecka tidigare. Jag har också på morgonen en liten blödning, som jag tolkar som teckenblödning.
Nu vill jag inte vara hemma längre. Jag kräks dessutom vid sådär var tredje värk, så jag kan inte direkt koppla av.

Kl 10.00 anländer vi till BB Stockholm. M har gjort en liten skapelse av plastpåse inuti blank papperspåse, så att jag kan kräkas i stil i. (Det var förstås inte därför, mer för att skapa stabilitet och undvika obehagligheter i taxin. )Vårt rum är inte klart och vi visas till ett undersökningsrum. Jag är inte rädd, bara förväntansfull. Eftersom de upptäcker att bebisen har bajsat i fostervattnet är de lite oroliga och fäster en skalpelektrod på huvudet, men hjärtljuden är bra. Efter en halvtimme får vi ett förlossningsrum.

Hela dagen förlöper genom att jag med hjälp av mannen och barnmorska försöker locka ut bebisen med alla möjliga gymnastiska övningar. Men nej. Mina värkar är för svaga och knodden gör inte ens ett försök att ta sig ut.
Jag kräks fortfarande hela tiden, så dropp får sättas in rätt tidigt eftersom jag inte får behålla någonting. Inte ens de smarriga glassdrinkarna de rara undersköterskorna kommer in med.
Jag håller på, som världens mest intensiva, men också spännande intervallträningspass. Sitta på lilla förlossningspallen, upp med ena benet, ligga på rygg, sida, huka, hänga – jag gör allt.
Lustgasen är jag lite för försiktig med i början och det tar ett tag innan någon upptäcker att jag borde suga i mig betydligt mer. 1800 spänn för en profylaxkurs var nog värt det, men inte i skedet jag befinner mig nu. Istället kör jag på gammaldags hederlig regulatorandning, dvs som om jag dök och andades i reggen, munstycket. All fokus på inandningen, alltså. Men det funkar visst det med.
Jag är på strålande humör hela tiden och tycker att ett dygn eller två i smärta är väl inget när jag haft nio nästan perfekta graviditetsmånader. Barnmorskan tycker att jag har toppeninställning (”Pat. vid mycket gott mod” står det i journalen).

Kl 23.00 tycker en ny, mer barmhärtig barnmorska att vi ska sätta epidural, vilket görs en halvtimme senare. Smärtan borta! Då får både jag och mannen slumra i ett par timmar.
”Jag är så trött” säger mannen ”jag måste vila lite”. Jasså du.

Kl 02.00 kommer en läkare upp, undersöker mig, berättar att jag är öppen tio centimeter men konstaterar att knodden ligger i vidöppen pannbjudning, det vill säga med ansiktet rakt uppåt. Att det ska roteras och vikas in hakan och så har knodden inte uppmärksammat.
Läkaren rekommenderar snitt innan jag och barnet blir mer utmattade. Eftersom de satt epidural kan jag vara vaken under snittet. Och jag måste säga att det är en märklig känsla av att känna hur magen skärs upp och en bebis brottas och bänds ur mig.

Kl 02.55 Till tonerna av ”Bright eyes” (här börjar läkaren och barnmorskan dividera om huruvida det är Simon & Garfunkel eller bara Art Garfunkel som sjunger. ”Det är bara Art, fokusera nu”, får jag lust att hojta) på Lugna favoriter får de äntligen upp honom. Förtjust springer de iväg och väger och mäter honom – 4790 g och 54 cm lång. Alla är förvånade över att det bor en sådan bjässe i mig – och att det finns så mycket fostervatten kvar. Rara barnmorskan lägger baby C liksom uppochner över mitt bröst och han börjar genast amma. Vår son!

Kl 03.30 rullas jag till uppvaket eller ”agony hall” som läkarvännen lätt sadistiskt kallar det. Bredvid en man vid namn Klas–Göran (ja, det är sant, så hög på fentanyl var jag inte) som rosslar och hostar slem får jag ligga och vänta på att få tillbaka känseln i benen igen. Mina killar är uppe på BB Stockholm och sover. Mannen har knäppt upp skjortan och lille C ligger på hans bröst och sover sött. Jag sover lite också, oroligt och med känslan av att något fattas mig.

Kl 08.00 kommer äntligen mannen och baby C och hämtar mig. Tillsammans åker vi upp till nionde våningen, till vårt familjerum och vårt nya liv tillsammans.

Finn 0,5 fel

För att tänka på roligare (ha!) saker, drar jag mig till minnes ett krav som jag och mannen hade när vi skulle köpa lägenhet. Minst två badrum. Eller ett badrum med en separat gästtoa. Allt för att göra det lite trevligare när en person ligger i badet och en behöver, ähum, utnyttja faciliteterna.

Men svensk byggnadsstandard äro outgrundlig. Hur i hela friden kan man bygga en fyra på hundra kvadrat och bara sätta in ett badrum? I USA är det liksom självklart med ett badrum per sovrum. Eller i alla fall ett halvt badrum per sovrum.




Givetvis infinner sig fråga nummer två: hur i hela friden kan man köpa en fyra på hundra kvadrat med bara ett badrum?

Den hade allt annat vi ville ha, plus en liten franska balkong.
Oh la la.

You do the math, silly

4 timmars sömn
1 tanig kokt korv
3 artiklar som ska vara klara på måndag
1 begravning
2 glas champagne som hyllning till avliden väninna
1 vild och glad bebis
= mycket skratt och mycket tårar omvartannat

Dessutom har jag lyssnat på Eve Cassidys vackra sång "I know you by heart" som sjöngs på begravningen. Vilket öga är torrt till följande:

You left in Autumn
The leaves were turning
I walked down roads of orange and gold.
I saw your sweet smile
I heard your laughter
You're still here beside me every day.

'Cause I know you by heart

Dagens Depp – Johnny, alltså

"When kids hit 1 year old, it's like hanging out with a miniature drunk.
You have to hold onto them. They bump into things. They laugh and cry. They urinate. They vomit."



Han är inte bara snygg, han slår huvudet på spiken också

Mina damer och herrar – vi har en vinnare

Mango har seglat upp som storfavorit på frukthimlen.
Inte så konstigt, om jag inte missminner mig är det den frukt som innehåller mest socker per gram. Men lite lättade är vi, eftersom den är betydligt billigare och lättare att införskaffa än baby C:s två tidigare favvisar, färska fikon och färska aprikoser.

På betryggande fjärdeplats befinner sig bananen. En praktisk, pålitlig arbetshäst som alltid levererar men inte riktigt når de högsta höjderna. Å andra sidan, inga överraskningar, inga divalater.

Fruktvärldens Sven Nylander, helt enkelt.


Sven, lätt uppknäppt

Någon mer än jag....

...som är lite sugen på Daniel Craig, jag menar Quantum of Solace?
Jag har ingen aning om vad filmen handlar om. Jag vet inte ens vad titeln betyder. Jag bryr mig inte - är det två timmar menlös action med en brunstig brittisk blond bad boy som till och med blöder snyggt, count me in.

Tyvärr blir jag ju inte bjuden på så många tjusiga premiärer längre. Och knappt några pressvisningar i ottan.

Är det någon som vill hosta upp en hundring och busvissla åt Bond med mig?


Är det en pistol i handen eller är du bara glad att se mig?

Bild lånad från ign.com

Avundsjuk, moi?

Alltså, jag är inte avis på Angelina Jolie för att hon har 876 miljarder dollar på banken, är ihop med Brad Pitt, har en kropp som en gudinna, får alla kläder hon pekar på, är en begåvad skådespelerska eller har en förmåga att kollra bort både män och kvinnor som träffat henne.

Jag är avis på henne för att hon lyckas med konsten att ha tremånaderstvillingar och se så jäkla harmonisk och skitsnygg ut när hon ammar.


Pappa Pitt har plåtat

Yoga - nu med ljudeffekter

Vid frukostbordet hemma hos lilla familjen:
”När jag vaknade stod han som en fällkniv i sängen”, säger mannen.
”Jaha, han gör sina yogaposer”, säger jag. ”Och avslutar uppenbarligen med hunden.”
”Voff voff”, säger baby C.

Kaos

Just nu råder kaos både ute och i sinne.

Lägenheten kliniskt ren för vi är i visningstagen och allt är bortstädat. Intervjublock och tackkort som jag höll på att skriva på, referenslitteratur (nä, allt finns inte på nätet) och varma vinterkappor ligger undanstuvade i mystiska skrymslen.

Jag är glad att jag lyckats hitta dator och router så att jag har någon kontakt med omvärlden - förutom genom våra extremt rena fönster. Eller ja, de var rena innan gårdagens ruskväder. Lyckad dag att ha visning på. Mäklaren sa att vi skulle vara glada att det kom några över huvudtaget med tanke på väder och världsläge.

Jag fryser alltså när jag går ut, kan inte jobba och håller på att få magsår av oro.

Annars är allt bra, tack. Och Calle meddelar att han har allt han behöver, förutom en grön plastbil som försvunnit någonstans. Hittelön i form av lätt begagnade majskrokar.

Släpp sargen!

Så här några veckor innan baby C:s ettårsdag kan jag bara konstatera att här går det inte fort. Det gås inte alls.

Han har visserligen gått med stöd sedan han var sju månader, men än har han inte tagit mer än ett par stapplande steg på egen hand. Tvärtom, han börjar regregera och gillar nu att åla, helst in under möbler.

När knoddarna runt omkring börjar knalla känner jag som Duktig Flicka en viss prestationsångest. När ska C knata själv?

Jag vädrade oron med kloka mormor, som svarade att lille C:s morbror vägrade gå innan han var 18 månader.

Så nu vet vi vem han brås på.

Hej Gud, det är jag, Hedda

Vi pratas ju inte vid så ofta. Som du kanske kom ihåg ropade jag dig några gånger för ett år sedan, när baby C kom. Jag kan ha sagt en del fula ord också, men det hoppas jag att du har överseende med.

Jo, jag tänkte bara be dig att inte låta fler amerikanska storbanker gå omkull. I alla fall inte på en dryg vecka. Vi ska nämligen sälja vår lägenhet och det gör oss lite nervösa. Lite stabilitet på finansmarknaden vore inte fel. Och så kan du kanske låta det här nya räddningspaketet gå igenom i den amerikanska kongressen. Jag vet att presidenten säger att han ofta pratar med dig, kanske vore det läge att lyssna lite, ok? Det skulle göra livet lite, lite lättare för oss.

Tack,
Hedda

PS Amen

Nu känns det genast mycket bättre, tack

Om du stundtals ser dig som en överbeskyddande och lätt neurotisk mamma kan det här få dig att känna dig helt normal.


Och du tyckte att hon var läskig som seriemördande stilettskopsykopat.

Svengelska is our företagslanguage

Igår kväll kom jag hem från två dagar i Berlin. Underbart att gå på jazzklubb, upptäcka de östra delarna av stan, långluncha med kusin och shoppa tyska träleksaker till baby C. Och bara shoppa lite, lite till mig själv. Kashmirmössa och långa röda skinnhandskar. Nödvändiga prylar, helt enkelt. Jag jobbade visst lite också.

När vi närmade oss Stockholm, sa kaptenen det jag verkligen hatar:
”Vi kommer att landa på tidtabell”.
Jag fick, som alltid, en extrem lust att resa mig upp och vråla från min ekonomiplats långt bak i kabinen:
”Nej,nej, nöj dig med att landa på den lilla asfaltsremsan strax norr om stan!”