söndag 28 december 2008

Stå upp (och trilla omkull)-komiker

Att vara ute och promenera med en liten ettåring i overall är något av det roligaste som finns. Att gunga med ovan nämnda ettåring är om möjligt ännu mer glädje. Baby C spexar, trillar och skrattar.

Han pekar på gungan bredvid mig och säger "Gonga. Mamma." och skrattar så han kiknar när vi gongar, förlåt gungar, i takt.

Sedan sitter han i mitt knä och så gungar vi tillsammans och tittar på skymningen och flygplanen högt ovanför våra huvudet.

Jag tänker att livet blir inte mycket bättre. Och så kommer jag på att vi åker till London imorgon...

fredag 26 december 2008

Julefrid…

Julen har hittills varit hyfsat lugn, även om jag hade spänningshuvudvärk och jobbstress in i det sista. Nu befinner vi oss mitt emellan lunchgäster från New York och middagsgäster från Saltis.

Baby C har stolpat iväg med ett öppnat paket finn-crisp, inte helt olikt en pundare med en stulen väska på vinglig jakt undan rättvisan. Mannen lagar mat och dricker julöl. Jag vill helst av allt fly ned i ett varmt bad med min InStyle.

Vännerna från New York, som ska ha barn i mars berättar att de bokat en baby nurse. Jag som precis lärt mig vad en baby mama är (en kvinna som fött barn utan att vara gift med pappan. Salma Hayek är alltså Francois-Henri Pinaults baby mama. Och han är hennes baby papa, antar jag.) lägger nu till ett nytt ord i mitt föräldravokabulär.

En baby nurse är New Yorkbornas moderna version av amma, en kvinna som kommer och hjälper den nyblivna mamman att få koll på livet med baby, att få lite rutiner (hur?!) och tar hand om lilla nykomlingen på nätterna.

Superlyxigt, javisst, men ska man börja jobba efter sex veckor behöver man all sömn man kan få.

onsdag 24 december 2008

God jul!

En nästan dagsfärsk bild på oss, med en glad liten badpojke som proffsigt inspekterar sin mammas hy (gissa vem han brås på?).


Lite mer kollagen skulle inte skada, morsan.

Tack alla trogna läsare och kluriga kommentatorer för ett toppenår!
Nästa år lovar jag mer bloggande, fler bilder och en rad roliga, pinsamma och förhoppningsvis glammiga inblickar i the life of Mamavagnza.

Tills dess, ta det lugnt med knäcken, drick en massa bubbel och glöm inte att pussa på era nära och kära!

tisdag 23 december 2008

Eat this, Bree (van den Mälisen)

Oavsett vad en del tror är jag inte någon domestic godess. Jag bakar inte. Jag städar helst inte. Och jag kan varken virka eller sticka.

Men ibland får jag ett ryck. Julefrid eller vad det nu är, idag bakades det pepparkakor. Några traditionella små änglar, men även älgar, kaktusar och pepparkakor formade som Texas. Dels för att jag blir lite julnostalgisk, dels för att fira att en viss man lämnar Vita huset.

Tur att Texas är en tuff stat som kan handskas med honom nu när han återvänder.


Syns det att jag är bra på Tetris?

onsdag 17 december 2008

Asfalt och caviar

Igår hälsade vi på ett dagis (tack och lov för privata alternativ!). Det verkade mycket trevligt, även om man kan fundera på hur klyftigt det är att placera en fulldressad julgran mitt i lekrummet och säga att barnen får göra vad de vill, bara de inte rör granen. Gissa vad Calle gjorde?

Fast lite distraherad blev han av den andra mammans stora 2.55:a (sa jag att dagiset ligger på Östermalm?), som han proffsigt bar runt. Nu blev jag lite sugen på en likadan, stor, i caviar med gulddetaljer. Och lite sugen på dagiset också.

Däremot är det ödets ironi att vi flyttar ut i nära naturen bara för att dagligen skuffa vår avkomma tillbaka i asfaltsgettot.


Nä, varken samma mamma eller väska. Men nästan.

Nattskiftet

Baby C sover normalt som en stock nätterna igenom. Jag vet inte om det var dagisbesöker idag eller en täppt näsa som gjorde att han nyss vaknade. Lite vaggning i famnen, lite välling - nu ligger han och nyser i sängen igen. Jag som precis jobbat klart var inte överlycklig över att stanna uppe en halvtimme till, men vad gör man inte för lilla livet. Och jag är sååå imponerad av alla föräldrar till små insomniacs.

Nu hoppas jag att jag inte fastnar i ett CSI-avsnitt bara för det.

lördag 13 december 2008

Badlycka

Fredagskvällen spenderades på bästa möjliga sätt: ett mycket produktivt besök på ett luftigt och folkfritt IKEA. Fast någonstans i höjd med hyacinterna fick mannen panik och brakade förbi alla hämta själv-hyllorna i högsta fart. Inte ens lite glitter fick jag med mig.

Sedan premiärbadade jag i badkaret. Jag hade med flit väntat in nästan två veckor på att få njuta av första badet. Voluspaljus, Molton Brownbubbelbad,ett glas Cab och How To Spend It, som mannen hade trollat fram.

Det var som på hotell, fast bättre. Även om min privata butler stundtals var mer intresserad av Idol än av mig.

tisdag 9 december 2008

Den som inga strumpbyxor har...

I avdelningen obehagliga sanningar:
Jag är betydligt bredare om baken nu än för ett par år sedan. Många av mina kjolar fastnar lite förargligt halvvägs upp på låren och kommer inte ens i närheten av höfterna.

Jag hittade äntligen en kjol som passade i morse, men då var nästa hinder strumpbyxor. Inte ett enda par svarta hittade jag i lådan. Nöden har som bekant ingen lag, så jag fick använda ett par mammastrumpbyxor, som jag helt enkelt vände bak och fram. Förnedrande, javisst. Men allt fick plats. Med råge.

Och så tog jag för säkerhets skull den största väskan jag kunde hitta, för som min kloka syster säger:
"Desto större handväska, desto mindre ser rumpan ut."


Shake that booty

måndag 8 december 2008

Modemedveten, moi?

Äntligen ökar lusten att klä sig fint igen! Nu när jag rör mig som en vanlig kvinna, inte bara mamma, inser jag att det är härligt att ha fina kläder som ingen kräkts eller kladdat på (det blir inga vilda julfester som soloföretagare). Att det skvalpar och dallrar lite här och var går ju att kamouflera.

Det kan även ha ett visst samband med att jag har mer garderobsutrymme och att jag upptäckt lådor med kläder jag förträngt, men som är fullt användbara.

Ännu finare kommer jag att känna mig när jag hittar andra skodon samt min fön, som är spårlöst försvunnen.


Har ni sett en sån här, typ?

Måndag morgon

Jamen man får ju inte gnälla längre för Hanne Kjöller, men jag gör det ändå. Det blev lite för sent igår, lite för mycket vin. Och lite för mycket hostande inatt från mannens sida av sängen

I postfacket låg en avi med uppmaningen att hämta ett postpaket på ”ditt serviceställe”. Hallå, lite närmare specifikation? Jag ringer till Posten och placeras prompt i kö.

”Vi ber dig vänta då ditt samtal är viktigt för oss”, säger den opersonliga proffsrösten.

Om det nu vore så jäkla viktigt, skulle ni inte ta och svara då?

I’m just saying.

torsdag 4 december 2008

Kaffe och högklackat

Jag har ett kontor. Jag har eget postfack och kaffet står nästan alltid nybryggt i köket. Det finns söta receptionister, som trippar fram till mitt skrivbord på höga klackar och lämnar bud och paket.*

Själv har jag samma Miu Miu-boots för sjunde dagen i rad för att jag inte hittar mina andra stövlar.

*Det är kanske inte häpnadsväckande för de av er som har riktiga jobb, med passerkort och lön den 25 och regelbundet pensionssparande. Men för mig som jobbat med datorn i knät framför tv:n det senaste året är det himmelriket. Fast lite saknar jag mina dagliga tripper till den skyddade, men charmiga, verkstad som Posten vid Fridhemsplan är.

onsdag 3 december 2008

Och mest av allt önskar jag mig...

Jag är en usel bloggare. Däremot är jag en bra mamma, en relativt produktiv yrkesmänniska och en hejare på att packa upp lådor.

Baby C sover som en stock i sitt nya rum. Igår morse vaknade han 08.45 och imorse 07.30. Jag gick förbi hans rum och hörde en liten späd stämma som ropade "mamma, mamma". Då smälte mitt redan blödiga mammahjärta ytterligare.

Mer om flyttandet imorgon, nu ska det skrivas. Och shoppas. Än så länge inskränker sig mina julklappsinköp till mig själv.

Jag vet ju vad jag vill ha. Tror jag.


En till mamma... Och en till till mamma! Ringar från Sophie by Sophie.

fredag 28 november 2008

The natives are getting thirsty

Det här med att flytta är ju... intressant.
Först ringer flyttkillen och säger att de blir en kvart sena.
Sedan ringer han och säger att portkoden inte funkar. Jag springer ner, bara för att upptäcka en oerhörd brist på flyttbilar utanför. Jag ringer.
"Ah, ni skulle flytta FRÅN Kungsholmen till Gärdet?"
"Ja."
"För vi är på Gärdet nu."
"Ja, här är ni i alla fall inte. Och du lämnade ju hundra flyttkartonger hos oss för en vecka sedan och kollade läget."
"Ja, just det."
"Ja, just det."

En kvart senare ringer hans chef.
"Mina killar ringde just. Ni har jättemycket saker."
"Ja, jag sa ju det när du ringde och sa att min kalkyl som jag gjorde på nätet inte stämde. Att det var så mycket."
"Ja, men det är jättemycket."
"Jag sa ju det."
"Men jag måste ha en kille till."
"Fine. Då går det kanske snabbare?"

Nä, det gör det inte. En av dem sitter nämligen mest och pustar i trapphuset och klagar på trappstegens synnerligen branta och märkliga konstruktion. När jag passerar honom på väg ut till 7-11 frågar jag honom om det är något de vill ha. Vatten. Eftersom jag packat ned alla dryckeskärl får jag trava iväg och köpa lite Ramlösa. Allt för att vara en god värdinna.

Jag är rätt törstig själv. Men inte på vatten.

onsdag 26 november 2008

Att flytta är att dö en smula. Typ

Hur överlever man en flytt? Jag är ingen novis på att flytta, har gjort det sådär tjugo gånger i mitt liv, men det här tar priset!
Jag är snuvig och skruttig och har sönderslagna knogar och knän efter vindsrensning. Det ser ut som jag varit på smygslagsmål i Fight Club.

Fler saker, ett barn, mindre tid, mindre sömn, mer stress - ja, allt gör att jag inte hinner eller orkar blogga. Förhoppningsvis lyckas jag sparka igång nya bredbandet i helgen.

Har ni inte hört något om en vecka kan ni ju ringa polisen. Eller Petit France, dit jag kanske har förskansat mig med en macaron och en dröm om ett enklare liv.

söndag 23 november 2008

Samtal från sängen

Igår morse vaknade jag av att jag hörde en röst i sovrummet. Det var en lågmäld, opersonlig röst. Först trodde jag att det var mannen som lyssnade på podradio.
Så upptäckte jag yrvaket att det lös i spjälsängen.

I ett hörn satt baby C och ringde på min mobil, glad som en lärka. Han hade lyckats norpa åt sig den från mitt nattygsbord, knappat in en sifferserie och tack och lov hittat ett nummer som inte hade en abonnent. Det var det rösten upprepade, om och om igen.

När jag senare kollade igenom telefonen, upptäckte jag att han hunnit skicka några sms också.

fredag 21 november 2008

Nu var det (inte) jul

London var ljuvligt. Men jag knockades av superförkylning och tillbringade min natt i frihet med en stor kanna te framför brasan hos pappa, inte med ett glas bubbel framför snygga människor på Claridge's bar. Bah.

Tack vare det starkaste Boot's hade att erbjuda kunde jag dagen efter stappla iväg och samla in tapetprover från Cath Kidston. Mycket mer hann eller hade jag inte råd med.

Runt resan har jag nämligen hunnit med ett par besök hos tandläkaren, vilket resulterade i en nota på över 3000 spänn. Två hål och lite puts och där rök det som var kvar av mina julklappspengar.

Det får nog bli den där julklappsfavoriten i år - håll för ögonen, mormor och morfar - en almanacka med bilder ur baby C:s första år. Bah igen.

tisdag 18 november 2008

Ett perfekt par...

... är jag och baby C. Jag hatar nämligen brödkanter och näst efter russin är det det bästa han vet just nu.

Det är roligare att tänka så än att han är min lilla slasktratt.

söndag 16 november 2008

Eftertankens kranka blekhet

Idag frågar jag och mannen oss varför vi skaffat ett ställe ett stenkast från Värtan, med förortspizzeria tvärs över gatan och inga vettiga matbutiker inom gångavstånd. Just nu känns det sådär att flytta in i ett nyproducerat hus med noll charm och lite enkla lösningar.

Jag var hemma på barnkalas hos väninnan i stilfull och spatiös våning mitt i stan för att fira babys C:s fästmös ettårsdag. Då slogs jag av tanken på hur mycket jag kommer att sakna vår tjugotalscharm och djupa fönsternischer, mörka parkettgolv, tre meter i tak och rymliga skåp.

Ångesten späddes på av att vi var på middag på moderna museet igår, en härlig glamourös tillställning som hela lilla familjen lämnade pigga och väldigt glada först vid halv tre-tiden. Och somliga tyckte att det var läge att vakna 07.15.

Som Trettioplus konstaterade för några veckor sedan, bakfylla och barnkalas är inte en bra kombination.

Att visa mig bland folk idag var nästan smärtsamt. Jag försökte ändå kanalisera lite Gossip Girl genom ett diadem, men effekten blev inte så mycket Blair Waldorf som Blair Witch Project.

lördag 15 november 2008

Alltså sprack Zarathustra

Tillbaka i den grå verkligheten inser jag att jag har varit grovt tidsoptimistisk, både var det gäller planering av jobb och packning. Men det ska nog gå ändå. Om jag nu bara kunde lämna bort en liten glad krabat de närmaste två veckorna så skulle livet bli lite enklare. Se det som att vara fodervärd, utan att behöva betala för maten.

Ett garanterat gapskratt fick jag av Örebros kommunala musikskolas fenomenala lustmord på Richard Strauss. Tack, rara Clara!

Vrid upp volymen, tryck HÄR och luta dig tillbaka och visualisera soluppgången (eller Stålmannen, beroende på din ålder och kulturella läggning).

onsdag 12 november 2008

Lyxliv i London

Den här morsan har lämnat mannen in charge av snorig avkomma och sitter just nu på The Connaught med klassisk musik i örat, en påse macaroons från La Durée vid fötterna och en i all ärlighet rätt äcklig cappuccino på bordet framför mig.

Det här är kvalitativ egentid. Det här, mina vänner, är bättre än en push present.

(Ja, det menar jag och nej, jag är inte full. Lite yr av sömnbrist och någon slags förkylning, men än hallucinerar jag inte.)

måndag 10 november 2008

Meatless Mondays

Numera har jag och mannen infört köttfria måndagar. Därför passar jag på att bjuda på mina favoritfiskar för tillfället.

1. Sempers ekologiska och närproducerade laxlasagne. Baby C:s höjdare den här månaden, hälsar han.


2. Giuseppe Zanottis fiskbensskor som Samantha hade i sushiscenen i SATC-filmen. Finns på Net-a-porter för den som har lust. Eller råd. Helst både och.



3. Chuck Bass. En bass är ju en fisk och tillhör släktet Centrarchidae. Eller möjligtvis Serranidae. Vem bryr sig?

söndag 9 november 2008

Skvallertösen på sommarbete

Min nya måste se-serie är Gossip Girl. Kläderna! Miljöerna! Smyckena! Hårbanden! Ah, det ljuva, giftiga livet på Upper East Side.

I kvällens avsnitt hade de unga vackra förflyttar sig till East Hamptons. Bland de söta små butikerna promenerade Serena och Blair stilfullt i vippande sommarklänningar och chica sandaler.



Det var fjärran från när jag, mannen och baby C var på besök i mars. Vi sprang mellan Ralph Lauren och J Crew i hällregn och kunde knappt se längre än ett par meter. Det blåste så att baby C svajade i babybjörnen.

Men glamouren trängde trots allt in tillsammans med vätan. Jag ser fram emot en mer stylish återkomst nästa sommar. Och ett besök på lilla Tiffanybutiken.

XOXO

lördag 8 november 2008

Fruit du jour

Dagens frukt är vindruva. Det är för övrigt det enda baby C äter idag. Allt annat vägras, eller flyger all världens väg.

Är det knasigt att skala vindruvor åt en ettåring?
Ett akutbesök på grund av kvävning är liksom inte vad jag längtar efter en lördagskväll.

måndag 3 november 2008

Fredag + mys = ?

Som relativ nykompling i småbarnssfären är det ord jag inte riktigt förstår. Eller förkortningar. AW till exempel, har fram tills nu betytt After Work. Efter baby C:s ankomst står det för Anna Wahlgren, hela Sveriges barnuppfostrare nummer ett.

Ett ord som förekommer allt flitigare, men vars innebörd jag ännu inte hajjat är fredagsmys. Alltså, jag vet ju vad fredag är och vad mys är, men vad gör man på/i/under ett fredagsmys? Är det barntillåtet? Om inte, inbegriper det sex? Vitt vin och räkor? Idol?

Någon som kan upplysa mig?

Våga vägra vinter

Någon i familjen har lite svårt att fatta det här med vintertid. Vilken myndighet i sin outgrundliga vishet kom på att man ska flytta tider hit och dit? Inte har de barn, i alla fall.

En vecka efter klockvridningen har baby C fortfarande inte ställt om sig och väcker oss 05.30. Trots blöjbyte, vällingflaska, komplett tystnad och mörkläggning somnar den lille inte om. Han piper och gnäller tills någon av oss går upp.
Hålögd sitter man där i köket medan en överenergisk knodd springer runt, runt och rensar fönsterbleck med hjälp av hammare, klättrar upp på köksbordet och testar lungvolymen medelst skrik.

Jag vet att hela EU och stora delar av världen ställer om klockan två gånger om året. Jag vill bara meddela att jag är beredd att lämna alla nationella och internationella allianser, bara det innebär att jag får sova en timme till.

lördag 1 november 2008

Fast älskling, maten är bättre här

När jag påpekade för mannen att jag längtade lite efter att bli gravid igen tittade han oförstående på mig.

”Du har ju knappt kommit över illamåendet och smärtan."
Han har lite svårt med perspektiv - jag hade ju en drömgraviditet.
"Det är som om någon precis släppts från Guantanamo och ber att få komma tillbaka igen”.

torsdag 30 oktober 2008

Kanske kan man klicka hallonsylt på en plåt?

Helt i linje med min nya yummy mummy-diet (jäjä, än så länge är det bara på tankestadiet) knaprar jag och mannen på Singoallakex.
"Det är så jobbigt att man måste äta allt runt omkring för att komma till det goda", säger jag.
"Vad är det goda?" frågar mannen.
"Det är förstås den röda, sega centern."
"Bara den?"
"Jaa"
"Så du gillar alltså torkad sylt?"
"Eh, ja."

Kundvaddå sa du? Service? Nä, det har vi ingen

Näveränding story om Tele2:

Jag ringer till kundservice, meddelar att jag vill säga upp abonnemang och blir då kopplad till telefonkö med minst femton minuters väntetid. Jag kan inte vänta så länge. Jag spanar in hemsidan, men i störtfloden av nya erbjudanden eller i FAQ-sektionen nämns det märkligt nog inte ett ord om hur man avslutar ett abonnemang.

Jag ringer upp igen, pratar med kundtjänst och förklarar att jag vill ha en emailadress för att säga upp mina abonnemang. Jag får en mailadress och skriver ett uppsägningsmail. Det studsar.
Jag ringer ytterligare en gång, kommer inte fram utan mailar till sluta via hemsidan där jag ber dem kontakta mig. Det göra de och säger nu att jag måste göra det skriftligt. Som i snigelpost.

Alltså, en idiot har på fulast möjliga sätt sålt på mig abonnemang - per telefon - och det tar mig en timme av min arbetstid (som egenföretagare) att säga upp det.
Kan jag fakturera Tele2?

Men varsågod, jag bjuder på inlägget.


Ett vykort är ett utmärkt sätt att säga adjö på

tisdag 28 oktober 2008

Nyp/tuck

Jodå, ett mummy tuck sker i sin mest extrema form i direkt anslutning till kejsarsnitt (planerat, of course, dear).
Vanligast är dock att vänta lite. Typ en vecka max, som Heidi Klum, som svassade fram i bikini på Victorias Secrets stora visning bara sju veckor efter förlossningen. Har man ett kontrakt som säger att ens kropp inte får förändras, no matter what, då håller man det. Särskilt som kontraktet är värt 2,5 miljoner dollar. Bananas.


Min teutoniska tvilling. Not.

Igår låg jag på rygg och blottade magen när jag busade med baby C. Han tycker att det är mycket spännande att peta i saker och ting (typ sin egen näsborre) och upptäckte min navel. Förtjust körde han fingret mitt i mitt dallrande mellangärde. Om och om igen. Sedan NÖP han mig i magen. Ett rejält grabbtag fick han. Slutligen försökte den lille marodören bita mig i en valk.

Dr Troy, har du tid på torsdag?

söndag 26 oktober 2008

Min push present

Mannen har högtidligt meddelat att på grund av det rådande ekonomiska läget och i solidaritet med investment bankers världen över (ok, det där sista hittade jag på) så blir det ingen push present. Åtminstone inte just nu.

När jag försökte påpeka att det ju var en helt osjälvisk handling att snabba på nästa högkonjunktur genom att shoppa lite bling insåg jag att det är mer en privat angelägenhet. Vi har ny lägenhet, till exempel, som är betydligt dyrare än vår nuvarande.

Och jag har ju faktiskt fått lön för mödan redan. Så här ser den ut:

Frukt är också godis?

Förra veckan kom baby C på ett nytt ord. Baggi, uttalas bah-giii. Han sa det upprepade gånger och med stor entusiasm. Vi förstod ingenting. Vad menade han?

”Bag-in-box”, föreslog väninnan. Men eftersom en sådan sällan kommer över vår tröskel är det mindre troligt. Och rätt hemskt om så skulle vara fallet. Risk för att socialen kommer förbi för att kolla läget lite bara.

Kanske snappade han upp det när jag hiphoppade runt i mina nya moderiktigt baggy Kuyichijeans. Jag och mannen måste ha sagt ”baggy” femton gånger på en kvart. Resten av tiden skrattade vi hysteriskt och kände oss extremt vita och medelålders.

Till sist fick vi vända oss till en expert, snart treårige S, som var på besök från Göteborg för att fira sin kusins ettårsdag.
”Vad betyder baggi?”
Svaret kom blixsnabbt:
”Godis!”

Vi misstänkte att kusinen hade en dold agenda. Och dessutom har ju inte baby C fått något godis än och torde ha svårt att veta vad det är.

Häromdagen sa han det och gestikulerade mot en banan. Men han har även sagt det och glatt pekat på trädkronor och nallebjörnar. Varje gång han säger det skiner han upp som en sol.

Kan små knoddar på prick ett år greppa det här med abstrakta begrepp och adjektiv? Samt uttrycka det i ord?

I så fall tror jag att det betyder ”alla tiders”. Men vem fattar vad kidsen idag egentligen säger?

lördag 25 oktober 2008

Det bästa av två världar. Eller snarare tre

Baby C står på tå och dammar till kryddörterna i köksfönstret med min Mason Pearsonborste. Doften av färsk oregano står som ett moln kring hans lilla blonda änglahår.

tisdag 21 oktober 2008

Nähä

Ingen push present idag heller. Jag tycker att jag är värd en vacker, bärbar gåva för mina bedrifter i nedanstående inlägg.

Tålamod är en dygd.
Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Screw that. Jag har väntat i ett år.

Älskling, gå till Manuel. Han vet vad jag vill ha.

Annars finns det ju alltid Tiffany's och det här rara armbandet...

måndag 20 oktober 2008

Grattis på födelsedagen, älskade unge!

För att du ska komma ihåg hur det var när du kom till världen kommer här den förlossningsberättelsen i repris - nu The extended version:

Efter den glittrande bokreleasefesten den 18 oktober kom jag hem och skulle bara skriva klart en krönika. Det gjorde jag inte, utan gav upp kl 02.00.

Kl 03.30 vaknar jag av att värkarna kommer igång - ingen tvekan om att det var the real thing här inte. Jag ringer förlossningen, och får tala med Kajenn som glatt talar om att det kan hålla på sådär i 24-48 timmar till och att det därför inte är någon brådska.

Kl 09.00 Jag sitter i soffan och försöker prata med min syster när jag känner hur det liksom brister och en massa vätska forsar (nåja, mer än rinner) ut. Eftersom jag haft kraftiga, vattniga flytningar de senaste dagarna är jag inte orolig. Och eftersom de sagt att så länge bebisen ligger rörligt kommer jag absoluuut att märka när vattnet går. Det är dessutom lite gulfärgat, så jag antar att det är flytning och rester av slemproppen, som ju gick en hel vecka tidigare. Jag har också på morgonen en liten blödning, som jag tolkar som teckenblödning.
Nu vill jag inte vara hemma längre. Jag kräks dessutom vid sådär var tredje värk, så jag kan inte direkt koppla av.

Kl 10.00 anländer vi till BB Stockholm. M har gjort en liten skapelse av plastpåse inuti blank papperspåse, så att jag kan kräkas i stil i. (Det var förstås inte därför, mer för att skapa stabilitet och undvika obehagligheter i taxin. )Vårt rum är inte klart och vi visas till ett undersökningsrum. Jag är inte rädd, bara förväntansfull. Eftersom de upptäcker att bebisen har bajsat i fostervattnet är de lite oroliga och fäster en skalpelektrod på huvudet, men hjärtljuden är bra. Efter en halvtimme får vi ett förlossningsrum.

Hela dagen förlöper genom att jag med hjälp av mannen och barnmorska försöker locka ut bebisen med alla möjliga gymnastiska övningar. Men nej. Mina värkar är för svaga och knodden gör inte ens ett försök att ta sig ut.
Jag kräks fortfarande hela tiden, så dropp får sättas in rätt tidigt eftersom jag inte får behålla någonting. Inte ens de smarriga glassdrinkarna de rara undersköterskorna kommer in med.
Jag håller på, som världens mest intensiva, men också spännande intervallträningspass. Sitta på lilla förlossningspallen, upp med ena benet, ligga på rygg, sida, huka, hänga – jag gör allt.
Lustgasen är jag lite för försiktig med i början och det tar ett tag innan någon upptäcker att jag borde suga i mig betydligt mer. 1800 spänn för en profylaxkurs var nog värt det, men inte i skedet jag befinner mig nu. Istället kör jag på gammaldags hederlig regulatorandning, dvs som om jag dök och andades i reggen, munstycket. All fokus på inandningen, alltså. Men det funkar visst det med.
Jag är på strålande humör hela tiden och tycker att ett dygn eller två i smärta är väl inget när jag haft nio nästan perfekta graviditetsmånader. Barnmorskan tycker att jag har toppeninställning (”Pat. vid mycket gott mod” står det i journalen).

Kl 23.00 tycker en ny, mer barmhärtig barnmorska att vi ska sätta epidural, vilket görs en halvtimme senare. Smärtan borta! Då får både jag och mannen slumra i ett par timmar.
”Jag är så trött” säger mannen ”jag måste vila lite”. Jasså du.

Kl 02.00 kommer en läkare upp, undersöker mig, berättar att jag är öppen tio centimeter men konstaterar att knodden ligger i vidöppen pannbjudning, det vill säga med ansiktet rakt uppåt. Att det ska roteras och vikas in hakan och så har knodden inte uppmärksammat.
Läkaren rekommenderar snitt innan jag och barnet blir mer utmattade. Eftersom de satt epidural kan jag vara vaken under snittet. Och jag måste säga att det är en märklig känsla av att känna hur magen skärs upp och en bebis brottas och bänds ur mig.

Kl 02.55 Till tonerna av ”Bright eyes” (här börjar läkaren och barnmorskan dividera om huruvida det är Simon & Garfunkel eller bara Art Garfunkel som sjunger. ”Det är bara Art, fokusera nu”, får jag lust att hojta) på Lugna favoriter får de äntligen upp honom. Förtjust springer de iväg och väger och mäter honom – 4790 g och 54 cm lång. Alla är förvånade över att det bor en sådan bjässe i mig – och att det finns så mycket fostervatten kvar. Rara barnmorskan lägger baby C liksom uppochner över mitt bröst och han börjar genast amma. Vår son!

Kl 03.30 rullas jag till uppvaket eller ”agony hall” som läkarvännen lätt sadistiskt kallar det. Bredvid en man vid namn Klas–Göran (ja, det är sant, så hög på fentanyl var jag inte) som rosslar och hostar slem får jag ligga och vänta på att få tillbaka känseln i benen igen. Mina killar är uppe på BB Stockholm och sover. Mannen har knäppt upp skjortan och lille C ligger på hans bröst och sover sött. Jag sover lite också, oroligt och med känslan av att något fattas mig.

Kl 08.00 kommer äntligen mannen och baby C och hämtar mig. Tillsammans åker vi upp till nionde våningen, till vårt familjerum och vårt nya liv tillsammans.

lördag 18 oktober 2008

Finn 0,5 fel

För att tänka på roligare (ha!) saker, drar jag mig till minnes ett krav som jag och mannen hade när vi skulle köpa lägenhet. Minst två badrum. Eller ett badrum med en separat gästtoa. Allt för att göra det lite trevligare när en person ligger i badet och en behöver, ähum, utnyttja faciliteterna.

Men svensk byggnadsstandard äro outgrundlig. Hur i hela friden kan man bygga en fyra på hundra kvadrat och bara sätta in ett badrum? I USA är det liksom självklart med ett badrum per sovrum. Eller i alla fall ett halvt badrum per sovrum.




Givetvis infinner sig fråga nummer två: hur i hela friden kan man köpa en fyra på hundra kvadrat med bara ett badrum?

Den hade allt annat vi ville ha, plus en liten franska balkong.
Oh la la.

fredag 17 oktober 2008

You do the math, silly

4 timmars sömn
1 tanig kokt korv
3 artiklar som ska vara klara på måndag
1 begravning
2 glas champagne som hyllning till avliden väninna
1 vild och glad bebis
= mycket skratt och mycket tårar omvartannat

Dessutom har jag lyssnat på Eve Cassidys vackra sång "I know you by heart" som sjöngs på begravningen. Vilket öga är torrt till följande:

You left in Autumn
The leaves were turning
I walked down roads of orange and gold.
I saw your sweet smile
I heard your laughter
You're still here beside me every day.

'Cause I know you by heart

torsdag 16 oktober 2008

Dagens Depp – Johnny, alltså

"When kids hit 1 year old, it's like hanging out with a miniature drunk.
You have to hold onto them. They bump into things. They laugh and cry. They urinate. They vomit."



Han är inte bara snygg, han slår huvudet på spiken också

onsdag 15 oktober 2008

Mina damer och herrar – vi har en vinnare

Mango har seglat upp som storfavorit på frukthimlen.
Inte så konstigt, om jag inte missminner mig är det den frukt som innehåller mest socker per gram. Men lite lättade är vi, eftersom den är betydligt billigare och lättare att införskaffa än baby C:s två tidigare favvisar, färska fikon och färska aprikoser.

På betryggande fjärdeplats befinner sig bananen. En praktisk, pålitlig arbetshäst som alltid levererar men inte riktigt når de högsta höjderna. Å andra sidan, inga överraskningar, inga divalater.

Fruktvärldens Sven Nylander, helt enkelt.


Sven, lätt uppknäppt

måndag 13 oktober 2008

Någon mer än jag....

...som är lite sugen på Daniel Craig, jag menar Quantum of Solace?
Jag har ingen aning om vad filmen handlar om. Jag vet inte ens vad titeln betyder. Jag bryr mig inte - är det två timmar menlös action med en brunstig brittisk blond bad boy som till och med blöder snyggt, count me in.

Tyvärr blir jag ju inte bjuden på så många tjusiga premiärer längre. Och knappt några pressvisningar i ottan.

Är det någon som vill hosta upp en hundring och busvissla åt Bond med mig?


Är det en pistol i handen eller är du bara glad att se mig?

Bild lånad från ign.com

torsdag 9 oktober 2008

Avundsjuk, moi?

Alltså, jag är inte avis på Angelina Jolie för att hon har 876 miljarder dollar på banken, är ihop med Brad Pitt, har en kropp som en gudinna, får alla kläder hon pekar på, är en begåvad skådespelerska eller har en förmåga att kollra bort både män och kvinnor som träffat henne.

Jag är avis på henne för att hon lyckas med konsten att ha tremånaderstvillingar och se så jäkla harmonisk och skitsnygg ut när hon ammar.


Pappa Pitt har plåtat

Yoga - nu med ljudeffekter

Vid frukostbordet hemma hos lilla familjen:
”När jag vaknade stod han som en fällkniv i sängen”, säger mannen.
”Jaha, han gör sina yogaposer”, säger jag. ”Och avslutar uppenbarligen med hunden.”
”Voff voff”, säger baby C.

måndag 6 oktober 2008

Kaos

Just nu råder kaos både ute och i sinne.

Lägenheten kliniskt ren för vi är i visningstagen och allt är bortstädat. Intervjublock och tackkort som jag höll på att skriva på, referenslitteratur (nä, allt finns inte på nätet) och varma vinterkappor ligger undanstuvade i mystiska skrymslen.

Jag är glad att jag lyckats hitta dator och router så att jag har någon kontakt med omvärlden - förutom genom våra extremt rena fönster. Eller ja, de var rena innan gårdagens ruskväder. Lyckad dag att ha visning på. Mäklaren sa att vi skulle vara glada att det kom några över huvudtaget med tanke på väder och världsläge.

Jag fryser alltså när jag går ut, kan inte jobba och håller på att få magsår av oro.

Annars är allt bra, tack. Och Calle meddelar att han har allt han behöver, förutom en grön plastbil som försvunnit någonstans. Hittelön i form av lätt begagnade majskrokar.

fredag 3 oktober 2008

Släpp sargen!

Så här några veckor innan baby C:s ettårsdag kan jag bara konstatera att här går det inte fort. Det gås inte alls.

Han har visserligen gått med stöd sedan han var sju månader, men än har han inte tagit mer än ett par stapplande steg på egen hand. Tvärtom, han börjar regregera och gillar nu att åla, helst in under möbler.

När knoddarna runt omkring börjar knalla känner jag som Duktig Flicka en viss prestationsångest. När ska C knata själv?

Jag vädrade oron med kloka mormor, som svarade att lille C:s morbror vägrade gå innan han var 18 månader.

Så nu vet vi vem han brås på.

torsdag 2 oktober 2008

Hej Gud, det är jag, Hedda

Vi pratas ju inte vid så ofta. Som du kanske kom ihåg ropade jag dig några gånger för ett år sedan, när baby C kom. Jag kan ha sagt en del fula ord också, men det hoppas jag att du har överseende med.

Jo, jag tänkte bara be dig att inte låta fler amerikanska storbanker gå omkull. I alla fall inte på en dryg vecka. Vi ska nämligen sälja vår lägenhet och det gör oss lite nervösa. Lite stabilitet på finansmarknaden vore inte fel. Och så kan du kanske låta det här nya räddningspaketet gå igenom i den amerikanska kongressen. Jag vet att presidenten säger att han ofta pratar med dig, kanske vore det läge att lyssna lite, ok? Det skulle göra livet lite, lite lättare för oss.

Tack,
Hedda

PS Amen

onsdag 1 oktober 2008

Nu känns det genast mycket bättre, tack

Om du stundtals ser dig som en överbeskyddande och lätt neurotisk mamma kan det här få dig att känna dig helt normal.


Och du tyckte att hon var läskig som seriemördande stilettskopsykopat.

Svengelska is our företagslanguage

Igår kväll kom jag hem från två dagar i Berlin. Underbart att gå på jazzklubb, upptäcka de östra delarna av stan, långluncha med kusin och shoppa tyska träleksaker till baby C. Och bara shoppa lite, lite till mig själv. Kashmirmössa och långa röda skinnhandskar. Nödvändiga prylar, helt enkelt. Jag jobbade visst lite också.

När vi närmade oss Stockholm, sa kaptenen det jag verkligen hatar:
”Vi kommer att landa på tidtabell”.
Jag fick, som alltid, en extrem lust att resa mig upp och vråla från min ekonomiplats långt bak i kabinen:
”Nej,nej, nöj dig med att landa på den lilla asfaltsremsan strax norr om stan!”

söndag 28 september 2008

Dagens depp

Jag köpte ett par snygga Sass & Bide-jeans när Calle var sex veckor. Jag tänkte ta en större storlek, men mannen och väninnan hetsade mig att klämma mig i en storlek mindre. Vi trodde väl alla att jag snart skulle komma i dem.

Drygt tio månader senare kan jag bara konstatera en sak:

Vi hade fel.

onsdag 24 september 2008

Varför levde vi inte under barocken?

Idag plåtade vi inför visning och det innebar att allt - nu menar jag inklusive baby - skulle bort. Tillsammans med mäklaren och stylistväninnan kom vi fram till att det är bättre om "det inte syns att det bor en baby här". Vi har ryckt frottélappar från lampskärmar, skrapat banangröt från golvtiljor och kökslådor samt stuvat ned nallebjörnar i flyttlådor.

Under förmiddagen bar vi spjälsäng och skötbord och lådor med kläder mellan rummen under tiden fotografen jobbade och mäklaren tände värmeljus (det är uppenbarligen det köpare går igång på. ”Över tre mille för en tvåa? Jamen kolla in så myyysigt det är med alla ljusen”).

Fan ta Stockholmsminimalismen, som gör att ingen kan tänka sig en lägenhet som inte har vita väggar och gapande tomma köksbänkar.

Det värsta är nu att:
1) vi inte hittar alla sladdar, flaskor och andra viktiga saker vi stoppat på smarta ställen.
2) mannen hoppas att vi ska kunna leva detta prylmässiga vakuum fram till visningen – elller, hemska tanke, även efter dess.
3)vi ska packa ner allt detta plus hundra kartonger till. Samt rensa ut alla garderober som nyfikna människor ska glutta i.

Om ni inte hör från mig på några dagar beror det på att jag är upp till armbågarna i flyttlådor eller rentav har flytt fältet med baby C under armen.

söndag 21 september 2008

Jag borde jobba...

...men det gör jag inte. Jag knåpar med lite med roliga saker istället, som personlighetstest.

Sådana som jag beskrivs uppenbarligen så här:
Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.

Karriärer som skulle kunna passa mig:
Lärare, konsulter, psykologer, socialarbetare, personalvetare, präster, affärsbiträden, säljare, HR-personal, direktörer, eventkoordinatorer, politiker, diplomater, skribenter, skådespelare, designers, hemmafruar/hemmamän, musiker.

Jodå, jag kvalar ju in som både skribent och hemmafru. Men jag vill poängtera att jag visst gillar att vara ensam och att objektiv analys är kul. Och jag städar inte.

Tryck på mina knappar, baby

Jo, jag visste ju när vi skulle få barn att det var ajöss till vinstinna kvällar på krogen, min midja och all form av spontanitet – åtminstone under några års tid.

Men att jag skulle kämpa i timmar med tryckknappar, det hade jag inte räknat med. Morgon och kväll brottas jag med en liten parvel i pyjamas. Och mitt på dagen, om han har body på sig. Baby C vrider sig som en mask och jag försöker få ihop hundra par små metallbitar i fåniga konstruktioner. Och när jag väl lyckas inser jag att någonstans har jag knäppt fel och det glappar betänkligt i grenen...

Nu jäklar är det snart slut på det. När vi går över till tvådelad pyjamas och skippar bodies helt blir livet betydligt enklare.

onsdag 17 september 2008

Christie's, here we come!

Baby C är ett geni. En sann artist. Han har börjat göra papier maché-skulpturer överallt.

Så här skapar han: han tar dagens SvD. Sedan river han sidorna noggrant i långa remsor. Han tuggar lite på dem och draperar dem sedan konstfullt över möblerna. Helst soff-och matbord i ädla träslag. Efter några timmar har pappret torkat och sitter ordentligt fast.

Om jag nu bara kunde få honom att använda annat (gärna mer makabert) material än en konservativ dagstidning skulle han vara en mini-Damien Hirst. Och jag en lycklig mammamecenat.


Damien och diamanter
Bild lånad från Artroom.com

tisdag 16 september 2008

Summan av alla mammor

Häromdagen damp det ned ett pressmeddelande i inboxen. Någon ny sköhetsprodukt framtagen av en tjej som inte bara driver egen konsultbyrå, tävlar i triathlon och har en handfull ungar, utan även läst in en MBA under mammaledigheten. (Ja, jag kan ha laborerat med sanningen lite, men det där med Handels är sant.)
Plötsligt kände jag mig rätt värdelös. Har jag ens sprungit en mil sedan baby C kom? Nä. Har jag expansionsplaner för min lilla firma? Nä. Hinner jag ens läsa en bok? Nä.

Grejen är att vi jämför oss inte bara med en extrem typ A-individ som ovan (som dessutom säkert har barnflicka och kokerska och personlig tränare), utan vi tenderar att ta en radda mammors bästa egenskaper och bedrifter och klumpa ihop dem till en supermorsa. Denna supermorsa bakar världens bästa muffins, tränar mamma-baby yoga, sköter hela hushållet, syr egna barnkläder, bär Agent Provocateur och hittar på egna pedagogiska lekar till barnet samtidigt som hon med varsam hand renoverar sommarstället och håller jobbmöten i det rymliga Poggenpohlköket hemma.

Och så jämför vi oss med denna omöjliga megamamma! Inte konstigt att vi känner oss lite nötta i kanten, improduktiva och som dåliga morsor, fruar, flickvänner, döttrar och väninnor. Det är vi inte.

Vi är inte det vi gör, vi kan bara vara ibland. Yta inte är allt.
Bakom kulisserna är det stundtals kaos – jäpp, även här hos Mamavaganza.

söndag 14 september 2008

Haute couture på parketten

Jag har blivit galen. Inte sådär att jag hör röster mitt i natten och smider planer på världsherravälde (moahahahaha), men ändå.

Det enda jag kan tänka på nu är inredning. Moi. Jag som tycker att ELLE Interiör är den minst intressanta av ELLE-publikationerna (sorry Svante & co), som inte varit på Ikea sedan baby C kom (och det var mest för att han kom och vi behövde 400 frottélappar som vi åkte dit) och möblerar aldrig om hemma.

Nu sitter jag klistrad vid inredningstidningarna, letar möbler - inte smycken - på Lauritz.com och har blivit besatt av Marni - och nu menar jag mattor, inte mode.

Tyvärr är de snygga mattorna om möjligt ännu dyrare än kläderna.


Favoritmattan...
Just det, bilden är lånad från snygga designerbloggen Meyer Lavigne

lördag 13 september 2008

Kom ihåg till mig själv

Så fort man köpt lägenhet ska man omedelbart avsluta sin bevakning på Hemnet.
Annars finns risken att man hittar drömlägenheten.

Igen.
Och till lägre pris.

onsdag 10 september 2008

Klappattack

Äntligen har baby C börjat klappa i händerna! Fast att han började med det mitt i Spaghetti Bolognese-ätandet var ju inte så lyckat. Att han dessutom matvägrar vilt just nu och är grinig gör det inte roligare när man sitter i höstens trendigt puderrosa topp med orangeröda stänk - very Jason Pollock. Fast inte på ett bra och dyrt vis.

För övrigt njuter vi av att vara i Skåne. Vi plockar äpplen från träden i moffas trädgård till morgongröten, vi vandrar på Grönet och tittar på fåglarnas flyttstreck, på korna och vi äter lite sand på lekplatsen och klättrar upp för trappan i raketfart.

Nästan bäst är att mannen, as we speak, sitter på tåget hit.
Allra bäst att att jag har en femliters bag-in-box med årets äppelmust inom räckhåll.

Vem är det som säger att jag är high maintenance?

måndag 8 september 2008

Skrutt...

Här ser man fram emot långa luncher på en gammal favorit - och vad händer? Lagom till att vi flyttar till Gärdet mer eller mindre vräks Babajan från Etnografiska museet.

söndag 7 september 2008

Visningen inställd

Det blev inga lägenhetsvisningar idag. Detta typiskt stockholmska söndagsnöje (nåja) ska vi förhoppningsvis slippa i några år nu – vi har nämligen shoppat lägenhet!

Märkligt nog våndades jag mer över inköpet av min Chanelväska och tillbringade mer tid med att klappa dess bebisstjärtmjuka läder än att kolla kontakter och köksutrustning i nya lyan. Det är verkligen så att beslutstiden står i direkt motsats till inköpssumman.

Det bidde hundra småbarnsfamiljanpassade kvadratmeter i barnvagns- och rullatorvänligt nyfunkishus på Gärdet. I lägenheten finns ett stort kök med fransk balkong, en (mobil) köksö som man kan nonchalant luta sig mot, mikro att värma välling i, ett rum åt oss, ett åt baby C och ett åt mormor eller andra långväga gäster.

Samt ett härligt badrum med badkar åt mamma, dusch åt pappa samt rejäl skötplats åt baby C ovanpå tvättmaskin och torktumlare. Dessutom har det bott en barnfamilj där så alla lådor har haspar. Vilket innebär att du slipper skruva, älskling.

Kort sagt, så jäkla mycket familjeorienterad förortsidyll man kan hitta innanför tullarna.

Och Agenten, dagis är hela 50 meter bort…


Vid närmare inspektion ser köksön inte så lutbar ut. Inte om man druckit mer än en av mannens martinis eller är 75 cm lång med taskig balans.

Och apropå Palin

Hon beskriver sig själv som en ”hockey mom”, vilket uppenbarligen ska vara tuffare än mesiga ”soccer moms” i Suburbia, USA.

Så typiskt att använda typiskt manliga machosporter. Jag är säker på att balettmorsor kan vara lika tuffa. För att inte tala om ridsportsmammor.

Det var ju faktiskt en ”cheerleader mom” som försökte ha ihjäl mamman till dotterns främsta konkurrent.

lördag 6 september 2008

Är det något i vattnet i Alaska?

Jag fattar inte Sarah Palin. Jag har precis offrat en tupplur (baby C snusar sött) för att lyssna på hennes tal på Youtube.

Hon är charmig och vältalig, visst.
Men under ytan vilar något hårt, obevekligt och obehagligt. Jag misstänker att hon är replikant eller terminator eller något annat omänskligt under det släta huden. Fem barn? Guvernör? 44 år?
Hon är i alla fall typiskt dubbelmoraligt republikan.

Och hur i helsicke orkar man kandidera för vicepresident med en baby född ’08?
Jag har en ’07:a och kan inte ens tänka mig att vara suppleant i bostadsrättsföreningen.

måndag 1 september 2008

Livet på landet

Jag är en stadstjej. Jag måste ha en nattöppen butik runt hörnet, minst två krogar i kvarteret och tre busslinjer. Jag får lappsjuka när jag är norr om Frejgatan.

Men. Efter att ha bott med baby C hos hans mormor i ett grönt och skönt område precis utanför Göteborg inser jag att jag saknar närheten till naturen. Jag vill att knodden ska kunna gå några meter utan att snubbla över trottoarer. När jag stod och tittade ut över Göteborgs karga och underbara skärgård kom jag på hur mycket jag vill ha nära till vattnet (i brist på det riktiga, salta havet på västkusten).

Vi bor visserligen toppen, ett stenkast från Norr Mälarstrand, men som jag tidigare konstaterat rimmar tjugotalshus illa med alla mod cons man vill ha som småbarnsförälder. Och vi har helt enkelt inte råd med dryga hundra kvadratmeter topprenoverat sekelskiftesboende mitt i smeten. Dessutom har nybyggen i funkisstil den öppna planlösning vi vill ha och nästan alltid balkong. Så vi tittar numera på lägenheter i Fredhäll, Hammarby Sjöstad och på Gärdet.

Istället för utsikt mot Vinga fyr kan det bli en glimt av Värtan när löven fallit.

Men det kanske inte är så dumt det heller?

lördag 30 augusti 2008

torsdag 28 augusti 2008

Under den rosa hoodien

Igår morse var det följ-med-pappa-till-jobbet-stund, eftersom jag hade en jobbfrukost jag inte ville missa. Några timmar senare hämtade jag upp en liten glad kille, klädd i en kaskad av färger. Rosa, rött, blått och brunt. Och svart och vitt. Det blir liksom så när pappa klär honom. Och pappa är mer noggrann än mig med att vränga könskonventioner. Därav rödrosa hoodie.

”Det är inte varje dag man får ett sådant leende”, säger östermalmsdamen som går bredvid oss nedför Birger Jarlsgatan.
”Nej, svarar jag, ”han är väldigt glad och flirtig av sig.
”Ja, vad söt han är”, säger damen och ser hans rosa kofta och nappsnöre ”eller är det en hon?”

Vad svarar man på det?
1.”Vänta lite, så ska jag kolla.”
2.” Oj, nu blev jag osäker själv av allt rosa.”
3.”Jamen du har rätt. Och vi som döpt knodden till Calle – så dumma vi känner oss!”

Hej Loopia, ni kan skicka mina mail nu

Mitt annars så utmärkta webbhotell, Loopia, har rasat ihop fullständigt. Och med - en i IT-sammanhang relativt ovanlig - politikerinstinkt förnekar de att det är några stora problem. Som i att vi har ett litet, litet budgetunderskott. Eller att omorganisationen på Försäkringskassan har lett till lite, lite längre handläggningstider. Det är några procent som har lite svårt att komma åt sina mail.

Men jag kommer ju inte in på min webbmail alls. Och att POP:a mailen funkar förstås inte.

Det är lite med dem som med Ryanair. Jättebra bolag. Det är först när det går åt helvete och man står där på en flygplats i "Frankfurt" (dvs 14 mil söder om)och inte vet hur eller när man kommer därifrån som man ångrar att man inte sejfat med SAS.

Smakar det, så kostar det.

tisdag 26 augusti 2008

Who’s down with NAPP?

Baby C gillar sina nappar. Och han gillar att kasta dem. Morgon och kväll råder det ett lågtryck runt spjälsängen och napparna duggar tätt.

Med förvånansvärd precision skickar han iväg små MAM-missiler. Gärna klockan sex på morgonen. Och på mig.



It's raining MAM, hallelujah!

måndag 25 augusti 2008

I’d rather be sleeping

Hade jag haft en bil hade jag tryckt upp ett klistermärke med just den texten och smällt fast det på kofångaren. För är det något som jag numera gör helst av allt – före shopping, drinkande, ätande och gosande med både man och barn – så är det att sova.

Nu har jag ändå tur och har en liten knodd som sover hela natten, men det hjälps inte eftersom jag inte går och lägger mig nio. När han vaknat 06.30 är jag medvetslös. Jag vill inte gå upp. Jag vill ligga kvar, läsa tidningen, somna om. På dryga tio månader har jag vaknat före Calle sådär tre gånger.

Om fjorton år kommer han att sova till elva. Då kommer jag med viss sadistisk glädje att se till att han vaknar med hjälp av kastrullskrammel och ekonyheterna.

lördag 23 augusti 2008

Slut på det roliga

Jag fick ett sms från mammalediga väninnan, vars frisör förfasat sig över hennes hår. Vår pakt ”kul & ful” lider uppenbarligen mot sitt slut.

Det hela går ut på att vi är hellre fula och kuliga än lägger ner en massa tid på att våndas över vårt utseende. Precis motsatt är mannens motto: ”Det spelar ingen roll vad du gör, bara du är snygg när du gör det”.

Efter skräckvägningen i Götet (+4 kilo! Hur?!) är även jag benägen att byta sida.

måndag 11 augusti 2008

Uppåt väggarna

Även om baby C inte växer i samma rekordtakt som en del av sina jämnåriga kompisar blir han ju längre. Framför allt armarna är längre. Och de har dessutom en mystisk teleskopfunktion som blir mer och mer uppenbar.

Numera når han hela soffbordet, en bra del av fönsterbrädorna och lite av köksbordet. För att inte tala om alla skåp och lådor som han lyckas peta upp.

När jag frågar vänner och släktingar med äldre barn var sjutton man ska göra av alla saker som han numera fingrar på, som orkidéer, glasburkar, kryddväxter, papper och andra pryttlar svarar de bara lugnt ”flytta upp dem”.

Vaddå flytta? Upp? Vart? Vi har inte några hyllor hemma annat än bokhyllan och den är minsann redan proppfull av böcker.

Ska vi stoppa upp basilikan i Le Klint-lampan?

De hängande trädgårdarna på Kungsholmen, jomenvisst.


Nämen titta, prima plats för en Ocimum basilicum

lördag 9 augusti 2008

Sov sött...Eller?

Att göra vaggvisor av Nirvana funkar sådär. Utan gitarriff och Kurts själfulla sång (nåja, sång och sång stundtals) får de melankoliska melodierna en klart mordisk underton av det läskiga keyboardliknande instrumentet.

Det perfekta soundtracket till en Stephen King-rysare om nattliga, slingrande varelser som lurar under spjälsängen.
Vill du verkligen utsätta din bebis för det?
Och dig själv?


I en mardröm nära dig?

fredag 8 augusti 2008

Svett och tårar igår – skratt och bubbel idag

Nu när baby C är nio månader har vi på ett skönt sätt kommit in i rutiner och har en riktigt mysig tillvaro tillsammans. För det mesta. Men ibland blir man sådär nyföräldrasvettig igen och C gnäller och är på alla sätt omöjlig.

Som igår. Jag fick en hormonsvallning och rev ut hela klädkammaren och C skrek och vi var pinsamt sena till lunchen med förtjusande baby A och hans lika förtjusande mor. Väl där skrek C åt allt innan han somnade.
Idag är allt mycket bättre. Och FK ringde (kors i taket!) och lyckades med lite hjälp av mig på lösa ärendet med uppgifter de har haft sedan i mars.

Fem månaders väntan löst på fem minuter.

När (hah!)pengarna kommer ska jag minsann dricka en flaska bubbel och omdömeslöst fylleshoppa på Net-a-porter.

onsdag 6 augusti 2008

Ludde den femtonde och en massa kalorier

Lunchen på Le Louis XV var fantastisk!

Vi möttes med ett ”ah, välkomna, Frank vill träffa er”. Frank heter Cerruti i efternamn och är köksmästare. Visserligen är Ludde en Alain Ducasse-restaurang, men många anser att det är Franks förtjänst att stället är ett av Rivierans bästa restauranger - och en orgie i bladguld.
Eller för att citera en recension: ”down-home Riviera cooking within a Fabergé egg”.

Frank (som är vän till vän) hälsade varmt på oss och frågade (på franska) om vi ville se köket. Om vi ville! För er som inte är matnördar är detta motsvarigheten till att Nicholas Ghesquière frågar om man vill hänga med backstage på en Balenciagavisning.
Andlöst tågade vi efter honom i köken – pluraris. Det stora köket, patisseriet, chokladrummet, dessertköket, bankettköket – alla med en hop människor. Och eftersom det var lunch var det hyfsat lugnt och relativt glest bland kockhattarna.

Efter en tur av köket satte vi oss ned på altanen med utsikt över casinot. Vår nyinförskaffade kamera och lilla Chanelbabyn fick var sin liten pall att vila på.



Genast kom det en silvervagn rullande, fylld med is och immiga champagneflaskor och med två svartklädda killar hängande efter.
”The Chef vill bjuda er på ett glas champagne”, sa de i kör. Vi valde husets champagne på magnumbutelj.


Och menyn, vad jag minns och i kortform:
Först ammis i form av en liten servett med friterade frasiga miniraviolis, fyllda med färska örter.
Efter det kom brödvagnen. Ah, Bendel, brödvagnen! Briocher, baguetter och det lokala baconbrödet slogs om plats med olivoljeindränkta bröd, vikta bröd, krulliga bröd och bröd med spenat i.
Vagnen sladdade in på det spegelblanka marmorgolvet, varpå jag frågade om det inte vore läge för bromsar. Kyparen ser på mig och svarar: ”Madame, they don’t make silver brakes”.



Till brödet två sorters smör, ett saltat och ett osaltat, sött och smakrikt.
Sedan var det dags för tunt skivade cruditéer med en majonäsliknande sås.
Mannen åt Vitello Tonato och jag grekiska grönsaker till förrätt.
Sedan kom sea bass med söta, lätt torkade tomater och kikärtsmjölsstavar, även det ”Compliments of the chef”.
En ny silvervagn rullades fram. Här trancherades vårt ankbröst, inlindat i fikonlöv och med stora, saftiga bakade fikon till. Tillsammans med små rödbetor och färska mandlar.



Ostar – askiga getostar, lagrade hårdostar och morbier, rinnande camembert, såååå svårt att välja och svårare att komma ihåg - rullades in på ytterligare en silvervagn.



Därefter serverades mascarponeglass och varma smultron skedades över.
Mannen tog ställets chokladtårta och jag en något märklig komposition med mjölkglass med fleur de sel (iofs gott) men lite för söta karamellknäckiga tillbehör.
Och så minipajer med röda frukter och citron. Och petit choux plus knäckigt mandelflarn. Och purfärska vaniljmacaroons. Och chokladpraliner.



Sedan kom Madeleines, kola i prassligt papper och – här satte vi stopp – hallonsmakande marsmallows.
Till detta drack vi förutom champagnen ett trevligt rosé och sedan hyfsat kaffe.

Fyra timmar och två tusenlappar fattigare stapplade vi därifrån. Vi kryssade mellan alla lyxåk och tog bussen hem till vår lille skatt igen. Nöjda och belåtna och så mätta att jag inte åt på ett dygn efteråt.

Fast nästa år blir det nog geten igen.

tisdag 5 augusti 2008

Spjälor är hårda, bebisar är mjuka

Vi är rörande överens, jag och baby C: resesäng är roligare. I resesängen spexade han för fullt, tumlade runt och studsade mot de fjädrande nätväggarna. Inte lika kul upptäckte C när han var tillbaka i sin gamla själsäng och tjongade in i spjälorna under en av sina semesterpiruetter.

Det bästa med resesängen var annars att den stod en trappa ned. I natt var det dags att sova på det gamla vanliga viset, sådär 20 cm från varandra. Jag vaknade så fort baby C vände sig.

I resesängen tog han för övrigt sina första steg. I singularis, i ett par omgångar. Ett steg, sedan stöp han som sin moster en rosévinsstinn Valborgsmässonatt för sådär 20 år sedan.


Ungefär här slutade kvällen för Syster Yster

PS Syster/moster är numera en högst skötsam yrkeskvinna och småbarnsmor. Just därför ser jag det som min systerliga plikt att påminna henne om sitt färgglada förflutna.

torsdag 31 juli 2008

Djupa tankar av Mamavaganza

Fransmännen uppfostrar sina barn som svenskar uppfostrar sina hundar och svenskar uppfostrar sina barn som fransmännen sina hundar.

onsdag 30 juli 2008

David vs Goliat, rond 738

I princip nästan allt är ljuvligt i paradiset. Det är liiiite för varmt, men baby C verkar hantera det bättre än någon av oss vuxna.

Jag borde inte skriva ett enda ord till om Försäkringskassan, men eftersom jag är så arg att jag kan spricka och dessutom håller på att undersöka en JO-anmälan mot dem måste jag vädra lite.

”Vad ska jag göra?” frågade jag desperat juristvännen över ett glas vin inne på La Part des Anges, vinbutiken som är en restaurang och dessutom vår solklara Nicefavorit. Utrustat med AC, dessutom.
”Skicka brev eller mail varje dag”, svarade han. ”De måste diareföra allt och till slut tröttnar de.”

Jag inser att jag har agerat helt fel. Indignerat (men fullt rättfärdigat) har jag väntat på att de ska höra av sig, vilket jag nu har förstått inte kommer att hända. Troligare är att Bert Karlsson ringer och vill ha med mig i Melodifestivalen.
48-timmarsregeln är uppenbarligen mer guideline än regel. Det har gått närmare 300timmar (helger ej inräknade) timmar sedan jag ringde och blev lovad svar första gången och 80 sedan jag ringde andra gången. Har någon kontaktat mig? Sover Ms Parton på magen? Nä, just det.

Jag vill inte sitta och skriva mail varje dag på semestern – och inte heller springa ner till internetcaféet och koppla upp mig – så jag har struntat i det. Jag har alltså inte fått sjukersättning sedan början av 1990-talet. Min brist på belastning av det sociala skyddsnätet (och relativt rikliga skatteinbetalning) borde vara till min fördel, men verkar ligga mig till last istället. Förstås. I sann kafkaliknande anda som kännetecknar hela systemet.

Men nu måste jag ta tag i det igen. Något säger mig nämligen att banken inte är riktigt så tålmodig som jag har varit. Att ringa och förklara att försäkringskassan har mina pengar och att banken inte kan få dem än på några veckor eftersom handläggarna inte har grundläggande kunskaper i matematik är ett samtal jag inte ser fram emot.

fredag 25 juli 2008

Sov sött

Jag passar på att blogga medan mannen och baby C är borta och jag tjuvsurfar på grannbarens uppkoppling.

Baby C har fem olika sängar i tre olika länder. Hemma har vi en Brio Moon Lux, toppen för att den är stadig och har höj- och sänkbar långsida. I början hade jag den helt nära sängen på högsta läget och det var precis i höjd med vår säng. Idag står den fortfarande bredvid sängen (ah, lyckan i att bo i en tvåa!) men på lägsta läget.

I New York fick fyra månaders baby C en otymplig, men ack så uppskattad, säng i gjutjärn (ja, i tung metall i alla fall) på hotellet.
Första gången i London sov 4,5-månaderskillen i vår säng med resultat att han sparkade sin far i hakan och drog sin mor i håret. Inte så kul.
Nä, att ha en resesäng när man sover borta är ett måste med en nyfiken bebis över halvåret. Om man ska få en god sömn själv och något som liknar semester. Dessutom kan en resesäng fungera som en numera åter politiskt korrekt lekhage om man ska duscha/diska/svetsa och inte vill att ungen ska rymma eller fatta eld under tiden.

Resesängen från Jysk funkar utmärkt, även om den enligt moffa var en mardröm att montera.
Resesängen Cloud från Mothercare är också bra, även om måttet, 65x100 skiljer sig från de svenska och gör att lakan och madrass inte funkar till.
Resesängen från Koelstra är toppen. Kostar runt 700 kr på 1Klass och väger närmare tio kilo, men har några riktiga fördelar som hjul och en liten lucka med blixtlås på ena kortsidan som går att öppnas av de lite äldre barnen. Det kan ju vara skönt att slippa lyfta i och ur en tvååring.
Även om det står att madrass ingår, så är det en stenhård sak som, för babyns komfort, måste kompletteras med en mjuk resemadrass, som visserligen är lätt, men förvånansvärt skrymmande.

Men, hör jag er undra stilla, om det heter resesäng så borde det väl räcka med en? Varför de tre andra sängarna? Jo, de må heta resesängar, men de är inte fjäderlätta. Ibland är det enklare att köpa än att släpa med sig, särskilt om man reser själv. I London hade jag t ex glömt att mannen redan tagit med Koelstrasängen till Frankrike i förväg och installerat den där.
Efter en natt med baby C i min säng och minimalt med sömn gick vi till Mothercare och införskaffade deras billigaste resesäng.

Och så fick jag lära mig hur man enklast tar sig runt med baby i en stor klassisk black cab. Man kör helt enkelt in hela vagnen i taxin.

Mammamage

Väninnans fyraåriga dotter frågade när nästa bebis skulle komma och titta menande på sin väna (och späda) mors mage. Väninnan förklarade att fler syskon än lilla åttamånaderssyrran blev det minsann inte. Och sög in magen.

”När blir det syskon?” frågade en dam på lilla torget mig med samma blick på min mage.
”Inte på ett par år”, svarade jag på knackig franska och damen såg mycket förvånad ut. Att les suèdoise skulle ha annan dräktighetstid hade hon inte hört något om.

torsdag 24 juli 2008

Sockerchock

Banangröten börjar ta slut. På lokala snabbköpet, Champion (ja, det finns ett pyttelitet Spar i byn, men vi tar oss inåt Nice för att bredda utbudet lite), finns det inget som liknar gröt. Inget alls. Inte heller majskrokar. Närmast är söta kex. Och allt vällingliknande som finns är sötat – och med smaker som choklad, kola och vanilj. Från fyra månader! Kom igen! För att få barnen att dricka vatten tillsätts små ”vitaminpåsar”, smaksatta med apelsinblom och givetvis sötade.

Nu ser jag med helt andra ögon på franska barn. Där jag tidigare sett söta, entusiastiska ungar ser jag nu små sockerknarkare.

PS Det är samma elände i Italien.

Språkförbistring i säkerhetskontrollen

I säkerhetskontrollen på Arlanda:
Säkerhetsvakten som kollar skärmen säger något till en ung kille i illasittande uniform och pekar.
”Är det här din väska?”, säger unge vakten och viftar mot min skötväska.
”Ja,”
”Du har en bok i den”, säger han, med lite tvekan i rösten.
”Jaså, jaha, ja det har jag”, säger jag med inte så lite förvåning i min egen röst och plockar upp baby C:s mjuka tygbok om ankor. Jag undrar vad i hela fridens namn han vill med den, men lämnar snällt över den.
Han vidarebefordrar den osäkert till sin kollega, som säger:
”Nej, nej, booork. Barnmatsbooork.”

Vakten återkommer och jag har redan leende hunnit plocka upp Hipps glasburk, Sempers tetra och Organix lilla fruktkopp i plast.

söndag 13 juli 2008

Stjärnglans

Imorgon bitti bär det av till Frankrike. Till vår lilla stad öster om Nice, för att vara exakt. Hela Nice upptas för övrigt av Bradgelinas entourage och nyheten om de två nyaste familjemedlemmarnas ankomst har spridits över världen och tv-bussarna står på rad utanför sjukhuset på Promenad des Anglais.

I vår by händer det också saker. Sean Connerys barnbarn gifte sig igår och den stilfulle skotten höll sig diskret i bakgrunden när tösen sa ”Oui” i kyrkan, vars klockor väcker oss varje semestermorgon.

Men det är andra stjärnor som lockar oss. Michelinstjärnor. Varje år försöker vi att unna oss en lyxig långlunch på en lokal stjärnkrog. Lunch för att det dels är billigare och mer prisvärt, dels för att den kommunala trafiken kvällstid är snudd på obefintlig och taxiresorna dyrare än maten.

Förra året var det lunch på Chateau de la Chèvre d’Or igen, året innan var jag på Moulin de Mougins – båda utrustade med två stjärnor.

I år blir det tresjärniga Le Louis XV i Monaco och barnvakter är redan bokade och på plats. Det är bara andra gången jag och mannen äter på tu man hand sedan baby C anlände för åtta månader sedan, så vi ser löjligt mycket fram emot lunchen.

Håll förresten tummarna för att vi slipper solsting/myggattack/klinkerkollision/manetinsvasion och andra semesterrelaterade åkommor!

Vi hörs om någon vecka eller så!



Lyxig avsmakningsmeny på Guldgeten med avsaknad av vin - för personen till höger i alla fall

lördag 12 juli 2008

Inte riktigt blåval numera, men ändå....

För er som inte kom ihåg det har valar figurerat i tidigare blogginlägg (i tidigare blogg, om man ska vara petig).

Arne hälsar och vinkar.

Regarde, en strandad val!

Det slår mig att jag kommer att visa mig i princip nästan naken offentligt snart. Typ om två dagar. Panik. Så mycket lycra finns inte att det räcker att skyla min skakiga, för att inte säga dallrande, kroppskänsla.

Jag drar fram fjolårets Chloébikini, inköpt när mensen bara var försenad. Bikinitrosorna skär betänkligt in i de nya bilringarna. Nix.

Jag rotar fram en rosa sak, inköpt på Lindex i panik, som jag hade förra sommaren i Frankrike. Tack vare snörningen måste den rimligtvis passa i år igen. Enkelt, billigt, bra. Eller?

En bekant berättade om sin kollega, som var på Mallorca för några veckor sedan. Kollegan hade badat i poolen med ungen på åttamånader. Efter ett härligt och uppfriskande dopp klev hon ur vattnet med sonen på armen och ja, bikinitrosorna runt fotknölarna. Sonen hade nämligen hittat snöret på ena sidan och dragit till, med resultatet att hans ömma mor visade hela härligheten.

Förnedringen var inte slut där. Nej, hon var ju tvungen att vända rumpan mot poolkantens samlade skara för att böja sig ned och fiska upp byxorna, som låg på botten runt högerfoten.
Som hon själv uttryckte det: hon blev väldigt god vän med flera på hotellet.

Igår köpte jag en ny bikini på H&M i en antikguldnyans och med betryggande bredd i brallan.



Snören i sidan? Okej i v 28, men avec le bebe? Non!

fredag 11 juli 2008

Skål eller nåt

Här är tre svalkande recept för sommarens gravida. Alla vetenskapligt utprovat av mig under förra sommarens totala torka. Håll tillgodo!

Panaché
2/3 alkofri öl och 1/3 7up
Precis som vanlig panaché, men helt utan alkohol.

Nästan-dagens
2/3 vit druvjuice och 1/3 bubbelvatten över massa is.
Tar bort druvjuicens nästan överdrivna sötma och ger en liten vinförnimmelse.

Eau avec eau
2/3 kallt vatten och 1/3 kallt bubbelvatten över is och citron.
Mannens uppfinning. Gör de obligatoriska literna vatten som ska drickas dagligen lite roligare.

torsdag 10 juli 2008

Finns det en snoozeknapp på spädbarn?

Ville bara veta var den sitter i så fall. Den skulle komma väl tillhands imorgon bitti, när lille galningen står och skäller i sängen.

Ja, hans favoritljud på morgonen (om det inte är lite gnäll) är nämligen "viff, viff".

Inte helt olikt en liten Jack Russel.

Huka er, nu laddar hon om...

Alltså, fatwa på Försäkringsjävlahelvetesskitkassan. Hur jävla sovjetsega får de vara? Imorgon ska jag ta en dust med myndigheten som varje gång inkräver ytterligare papper och då tar minst tre veckor till på sig att fundera. Bara för att kräva in ytterligare underlag. Fy fan för att vara egenföretagare. Jag ska damma av Förvaltningslagen och hitta paragrafen om myndigheternas serviceskyldighet.

Hade Föräkringskassan fått administrera hade (för att citera en släkting i ett annat sammanhang) Sverige bestått av Katrineholm och några kranskommuner. Långsammare och mer ineffektivt handlande har jag aldrig varit med om.

CSN framstår som ett under av effektivitet och serviceanda i jämförelse.

Uppdatering 2008-07-11:
Det verkar sannerligen som om de är ute efter just mig. I mitt pågående ärende har jag i min enfald trott att de jobbar på så gott de kan, men de jävla klåparna sitter och pular ihop papier maché-dockor av fikarummets Hänt Extra och funderar på tillbehör till helgens flintastek. Nu när jag ringer och förklarar att jag står på ruinens brant (ivrigt påhejad av baby C, som känslofullt babblar "mamamamamama" i luren) visar det sig att man kan begära snabb handläggning inom 48 timmar. WTF? Här har jag trott att kassans kvarnar måste mala på i treveckorsturer, medan det uppenbarligen finns ett cheat sheet jag inte känt till.
Ska bli spännande vad de vill kräva in för papper den här gången.

Några gissningar?

onsdag 9 juli 2008

We’re back!

När vi på planet på London City Airport upptäckte att ”Lappen”, baby C:s nya favvismjukdjur, inte kommit ombord, insåg jag att det är lättare att resa själv med ett barn. Är man två vuxna är det lätt att saker och ting (typ små mjuka, gosiga plyschvarelser) faller mellan stolarna.

För det gick förvånansvärt bra att åka själv till London med lille C. Även om jag inte fick någon hjälp på Arlanda (svenskar, världens minst hjälpsamma släkte?), gick det utmärkt att vika ihop den nyinköpta McLaren Techno XL och stoppa i den i transportväskan med en glad C hängandes i Babybjörnen.

På Heathrow stoppades jag i tullen – för innehav av synnerligen söt bebis. ”Aaaaw, he’s adorable”, utbrast tre kvinnliga tullare unisont och den manlige tullaren gav mig ett ögonkast som sa ”mig lurar du minsann inte”. Efter några minuters gullande fick vi lov att passera.

Att ha med sig baby C var till god hjälp även vid shopping. Aldrig har folk varit så vänliga! I Marc Jacobsbutiken på mysiga Mount Street satt expediten och höll honom i handen medan jag provade skor. Ett par klassiska svarta peeptoe-pumps fick följa med hem – med 70%-ig rabatt. Till och med på föräldrapeng har man råd med det.

Nästan.

PS Jag har verkligen saknat att blogga. Så mycket att jag dikterat inlägg tyst för mig själv. Det är bara att inse – jag behöver en assistent. Någon som har en St Louise*, som inte har något emot att sitta i mitt vardagsrum och jobba, att rekommendera?

*Ni som sett SATC vet ju förstås vad jag menar. Och det har väl alla vid det här laget?

torsdag 12 juni 2008

Hur man nästan bränner ut sig som nybliven mamma:

Man är en typisk typ A-personlighet, a k a Duktig Flicka
Man har en man som jobbar för mycket
Man jobbar lite för mycket själv
Man har svårt att säga nej
Man brottas med krävande kunder och idiotiska myndighetsinstanser
Man känner pressen att ha det perfekt iordningplockat hemma
Man känner sig instängd i ett par storlekar för liten lägenhet
Man känner sig instängd i ett par storlekar för stor kropp
Allt detta utöver sin huvuduppgift: att ta hand om världens raraste och gladaste, men även krävande, baby.

Jag är knappast ensam om problemet, men för att minska på stressen och kraven lite tar jag time-out från bloggandet. Snart ska jag och baby C söderut och upptäcka hästarna utanför morfars hus, alla fåglar vid havet, fartygen på väg till Polen, skånsk kokkonst och lite godsaker i morfars vinkällare (ja, det sistnämnda gäller mest mig.)

Vi hörs efter midsommar (om jag kan hålla mig så länge)!

tisdag 10 juni 2008

Baby: priceless

För ett år sedan stod det ungefär så här på min kreditkortsräkning:
Lux
Mammornas secondhand
Ladurée
Petit Bateau
H&M
Lindex
Apoteket

Och för två år sedan:
Mälarpaviljongen
Riche
Mälarpaviljongen
Systembolaget
Ladurée
Chantal Thomass
Colette
Kungsholmen
Oddbins
Sturehof
Operabaren
NK
Nathalie Schuterman
Riche
Anglais
Bistro Jarl

Nu står det:
Pippilotta
Apoteket
Tummelisa
Små grodorna
Ladurée
Petit Bateau
Baby Gap
Storken
Apoteket
Mamas & Papas
Fresh Milk
Babyland

söndag 8 juni 2008

Bye bye boobies

Ja, jag hade ju lovat att skriva om amningsbehåer, Em, och det ska jag göra. Även om det känns lite märkligt att skriva om E-kupor när behåar i nämnda storlek numera fladdrar friskt på den egna kroppen.

Köp ett par amningsbehåar i mjuk bomull. Jag fick en Triumph Mamabel Soft N (finns på Lindex)av syster och kompletterade med ytterligare en i en större kupstorlek.


Sedan, när du och bebisen funnit varandra och amningen förhoppningsvis funkar (det är ju lite nesligt att lägga ner en massa pengar på behåar som man aldrig kommer att använda) gå till en underklädesbutik – allt från Twilfit till en specialistaffär – och få hjälp att prova ut en som passar. Själv blev jag hjälpt av en dam på Mama Mia på Humlegårdsgatan (de har tyvärr stängt affären, oklart var damen tagit vägen). Jag hade köpt en massa behåar i 80 E när det visade sig att jag var en 75 D. (Detta var alltså efter den initiala Dolly P-fasen.) Motstå frestelsen att köpa 200-kronorsskräp på HM - de ger noll stadga och verkar vara designade av någon med mycket begränsade kunskaper om den ammande kvinnans anatomi.

Jag kom hem med en svart spetsbehå med bygel som funkat toppen och som jag fortfarande använder i brist på annat. Och ja, man kan ha bygel, bara man inte sover i den. Finns på mamabarnshop.se och heter typ "amningsbehå med enhandsfattning".


Triumphbehåarna sov jag i (tro mig, jag testade linnen och toppar och allt annat, Triumph var det enda som satt på plats även om jag vred mig som en mask) och kastade, eftersom de blivit grå av flitigt tvättande.

Som sagt, läge för att uppdatera underklädeslådan…

You’re fired

Jag har fått sparken som baby C:s mjölkleverantör. Visserligen hade vi trappat ned till amning två gånger per dygn, och sedan en, men när han ett par gånger skrek vid bröstet och verkligen vägrade att ta det, då insåg jag att det var slut. Och det gör faktiskt lite ont. Jag känner mig rätt ratad. Det har varit så himla mysigt att amma och det har fungerat ypperligt i sju månader.

Nu ska jag slänga upp alla noppiga amningsvänliga toppar och ska bege mig till Agent Provocateur för något extremt pushuppigt.

Tro mig, det behövs.

tisdag 3 juni 2008

Pappa, photoshop och vansinne

Det finns bra pappor.
Det finns engagerade pappor.
Det finns pappor som lägger ned mycket tid på sina små bebisar.
Det finns engagerade pappor som lägger ned bra mycket tid framför datorn.
Om de dessutom är lite galna, då blir resultatet det här. En hel sajt med bilder på far och avkomma med lite justeringar.

måndag 2 juni 2008

Baby C:s bedrifter

Nu är baby C drygt sju månader. Han kommer nog aldrig att krypa, utan gå direkt från ålandet till gående. Han tar sig blixsnabbt fram genom att drämma båda händerna i marken och skjuta ifrån med ett bakben. Sedan sätter han sig upp, pillar lite och ålar iväg igen. Han ställer sig upp också, i spjälsängen och mot kökspallen och soffbordet och allt annat han kan grabba tag i.

Det är bara att inse. De ljuva lattedagarna är över.

Men som tur är blir han stundtals rätt utmattad av sina tretimmars workouts. Och babysittern har kommit väl till pass igen, där en trött liten kille slocknar i en timme med lite tur.

Då passar mamma på att dricka lite varmt kaffe.


En slagen hjälte

söndag 1 juni 2008

Borta bien, hemma bäst

”Jag fantiserar om att hamna på sjukhus”, säger mamman bredvid mig på lekplatsen. Med två barn under tre år förstår jag henne. Jag har haft liknande tankar.
”Visst”, fortsätter hon, ”det skulle göra ont och så, men det skulle det vara värt. Rena lakan, bli ompysslad och få sova så mycket man vill”.

Det hon inte säger, men som är underförstått, är att bli befriad från ansvar. Att slippa ha bebisens exakta koordinater i bakhuvudet hela tiden. Att slippa tänka på när den åt, sov och byttes på senast. Att slippa bli väckt mitt i natten, och igen en timme eller två senare. Att kunna läsa den där spännande nya boken i timmar i sträck.

I torsdags gjorde jag något ännu bättre. Jag klev upp i ottan (och för en gångs skull sov baby C till 04.30), fixade tillägg, duschade, lämnade killarna åt sitt öde och satte kurs mot Arlanda och 07.10-flyget till Paris. En dags jobb, en ljuvlig natt på hotell med badkar, världens skönaste säng, lyxig långfrukost och nästan en hel dags strosande i ett soligt Paris. Hotellet låg vid den magiska korsningen Cartier/Hermès/Lanvin på Rue Faubourg St Honoré. Förstklassigt (fönster)shoppande, med andra ord.


Himmelriket på femte våningen

Men allra bäst var att komma hem igen. Jag klev in genom ytterdörren vid elvatiden på fredagskvällen och gick direkt in till C, bara för att få titta på honom, känna hans mjuka kind och höra hans snörvlande andetag.

Den allra största skatten finns inte i ett glittrande skyltfönster i åttonde arrondissemanget.
Den finns på Kungsholmen.

lördag 31 maj 2008

Kärlek är att dela med sig

Baby C är, liksom sin far, en generös själ (och liksom sin mor, vill jag högst blygsamt tillägga). Sedan några veckor tillbaka erbjuder han mig kärleksfullt sin napp. Mycket uppfordrande trycker han den i min mun och ser väldigt glad ut när jag försöker se uppskattande ut.

Nåja, det är åtminstone inte slemmiga majskrokar.
Än.

måndag 26 maj 2008

Meanwhile, back in the real world

I början, när jag praktiskt taget bodde i min härliga amningsfåtölj såg jag riktigt dåliga amerikanska tv-program under dygnets alla timmar.

Nu sitter jag och ammar eller ger tillägg i fåtöljen en gång om dagen, vid femtiden på eftermiddagen. Och jag har blivit beroende av min five o’clock fix av the Hills, en kvasidokusåpa som utspelar sig i Los Angeles med en handfull självcentrerade, föräldrasponsrade kids med toppjobb, perfekta kroppar och samtalsämnen djupa som vattenpölar.

Idag sa Lauren, en av huvudsrollsinnehavarna, till sin allra, allra bästa väninna (innan väninnan hånglade med Laurens pojkvän):
“I love you so much I’m having carbs on your birthday”.

Det säger liksom allt.


Är det en doughnut jag skådar? Kom till mamma!

söndag 25 maj 2008

Grattis alla mammor!

Idag är det ju mors dag, den allra första för många av mina härliga nyfunna mammavänner. Stort grattis för att vi kämpat med värkar, valkar, vaknätter, bristningar, mjölkstockning, kräkfläckar, gallskrik, taxöron, morotsfläckar, ryggskott, blöjbyten och en massa andra mer eller mindre oväntade företeelser som kom med våra små kärleksknytten.

Ibland är man ju nära att tröttna. Och vem har inte skämtat om att auktionera bort det lilla knyttet? Några gjorde uppenbarligen slag i saken. Man tycker ju att de kunde haft lite högre utropspris. Vi har ju också en sjumånaders kille och tror att vi kan få mycket mer än så.

Nu ska den här nybörjarmorsan gå och lägga sig.

Godnatt!

De kanske smakar extra gott?

Vad är poängen med att köpa ekologisk barnmat när ungen ändå gnager på ftalatfyllda plastprylar så fort han kommer åt?

fredag 23 maj 2008

Utan valium i Vagnhärad...

...eller konsten att resa med knodd utan att kasta sig av i Laxå

Ok, lite tåginspirerad, men det beror på att jag och baby C precis kommit ner till Skåne. Klockan är sex på morgonen när jag skriver detta klättrar C omkring på ett trappsteg och jag försöker hålla mig vaken.

Det här med att resan är målet är skitsnack. I alla fall om man reser med en sjumånaders bebis som helst av allt vill åla omkring på vagnsgolvet och blir omväxlande uttråkad och asförbannad över att spännas fast i en vagn. Det går utmärkt att resa med en liten en, men helst om den lilla är snäll och man är två vuxna. Är man ensam med en gnällig bebis kan fyra timmar (eller mer) bli en Wes Craven-liknande mardröm, så förberedelse är A och O.

Upp till sådär ett halvår kan bebisen få egen vagga på långdistansflygningar och efter det är det inte så mycket att göra annat än att ha den i famnen. Såvida man inte är löjligt rik och köper ett eget säte åt barnet. På alla flygplatser i världen utom Arlanda får man ta med sig vagn/stroller/sulky ända fram till gaten. På Arlanda fick vi med nöd och näppe ta med babyskyddet.

När jag och baby C åker tillbaka till London om en månad lämnar jag babyskyddet hemma och honom i babybjörnen och tar med en sulky (vilken är ännu oklar). Sedan ser jag till att taxi/car service har bilbarnstol och slipper på så sätt att be om hjälp varenda gång jag ska förflytta mig. Att bära i sele kortare sträckor är toppen. Och som sagt, inget underlättar passage genom passkontroll som en glad baby. Jag bävar för att uppleva om motsatsen är lika sann.

På tåg gäller det att ha leksaker med sig. Och ovan flitigt nämnda babybjörnen. Med den kan man gå till restaurangvagnen (jag vägrar kalla det bistro - bara för att man serverar rödjut innebär inte att det är något som på långa vägar har släktskap med de trevliga, franska etablissemangen. ). Nu senast erbjöd den vänliga personalen faktiskt sig att bära brickan tillbaka åt mig. De insåg väl att nyfiken baby+varmt kaffe+skakigt tåg= galltjut+brännskador+potentiella skadestånd. Ok då, kanske inte det sistnämnda, det är jag som är lite för amerikanskt konspiratoriskt lagd och la till det.

Hursomhelst, i skötväskan bör alltid finnas leksaker. Gärna sådana som inte låter för mycket. Bilderböcker, saker att gnaga på och allt som sysselsätter små hjärnor och fingrar i mer än fem minuter.

Absolut nödvändigt i väskan är svarta hundbajspåsar. Det finns inget värre än att behöva göra sorti ur en liten tåg- eller flygplanstoalett och lämna en stinkande blöja efter sig. Hela planet/vagnen kommer kollektivt att ge dig onda ögat efter några timmar. Minimera skadan genom att stoppa in den illaluktande saken i påsen och knyt till ordentligt.

Ska man bo på hotell är det bra att ha med sig tvätt- och diskmedel upphällda i småflaskor (se bara till att märka dem ordentligt, annars kan håret bli väldigt risigt). Visst känner man sig som en kringresande cirkus med ett badrum fyllt med pytteplagg på tork och nappflaskor i handfatet, men det är inget som syns när man väl lämnar rummet.

När vi var i New York och London hade vi med alla småtetror med tillägg vi behövde. Men det mesta går att köpa på plats. Kreditkort fixar allt och det gäller även i bebissammanhang. Banangröt, exempelvis, finns ju även utrikes liksom barnmatsburkar.

Det roliga med utlandet är att det må inte vara så barnvagnsvänligt, men alla, från lilla kvartersbutiken till lyxrestaurangen, blir jätteglada över en bebis. Sverige är vagnvänligt, men egentligen lätt barnfientligt. Mer om detta en annan gång…

Jaha, det blev långt det här och nu är baby C vaken efter tupplur. Det har tagit mig sammanlagt tre dagar att skriva inlägget.

Nästan lagom till hemresa faktiskt.

PS Bendel, hoppas det är till någon hjälp. Och jag är vääldigt nära Olof Viktor nu och har packat pappas frys full med deras Valrhonaglass. Mmmmm.....

Tillägg 20080524:
Jag flyr schlagerträsket för ett ögonblick och kompletterar med följande:
Ta med lite mjuka saker som doftar hemma. Vi reser med C:s lilla kudde (en s k vagnkudde) och ett inte helt nytvättat örngott till samt hans favoritmjukis just nu, en liten snuttefilt i form av ett lamm, införskaffat på Mamas & Papas på Regent Street i London.

Att resa med en bebis på 3-5 månader är idealiskt. Lätta, behändiga och relativt statiska. De (vild generalisering, jag har ju bara erfarenhet av en) ligger relativt stilla på skötbordet. På SAS transatlantiska flygningar finns förresten bästa skötborden inne på businesstoaletterna, ironiskt nog. På X2000 är den i vagn 6 med en stor och rymlig handikappstoa.