Sommartid, hej hej, sommartid

Baby C vaknar numera 06.30 och är superpigg. Ja, han vaknar ofta tidigare, men halv sju vill han bara inte ligga kvar längre.

Han vaknade samma tid i söndags och idag också.

Hur fasiken lyckades han ställa in sommartid när både jag och mannen glömde?

Night of the Zombie Baby*

Natten till fredagen var vår lilla snälla sovbebis som förbytt. Han vaknade varannan timme nästan natten igenom och ville ha mat. Vid sextiden gick jag och upp och parkerade mig i fåtöljen (där jag och Baby C bodde de första två veckorna, som ni kanske minns, eftersom knodden vägrade ligga på rygg och sova själv) med Judge Judy på tv och godisskålen inom bekvämt räckhåll.

Men i natt som han som vanligt igen. Jag vet inte om det var en fas, magknas eller något annat. Och på dagarna är han förstås sitt vanliga, glada, tokcharmiga jag.

Har vi fått en zombiebaby? Eller kanske en liten varulvsbaby?
En sak är säker, han har lite vampyr i sig. Född på hösten som han är, vrider han sig som greve Dracula när några ynka svaga solstrålar letar sig ner i vagnen.

*Nä, det är inte en människoätande bebis. Det är Baby C:s första portion blåbärspuré.

Jomen visst är det dags...

... för ett nytt foto på Baby C och hans mamma. Baby C är lite drygt fem månader och hans mor är lite drygt trettio (host host).

Och så gillar de att kolla på daytime-TV också

Baby C:s mormor har varit på besök i veckan. Det är alltid väldigt uppskattat att ha henne här. Den här gången insåg jag dock, precis som söta väninnan påpekat tidigare, likheten mellan små barn och pensionärer.

När den ena var hungrig var den andra rastlös och lättretlig. När jag utfodrat den ena var den andra hungrig. Och den första rastlös. Och så fortsatte det. Ständiga krav på mat och underhållning gjorde det allt annat än vilsamt för mig.

Vem kunde ha gissat att 26-veckorsfasen och 66-årsfasen skulle inträffa samtidigt?

Hörru Keanu, kom hit och öva

Nä, det är inte bara ett sätt att klämma in en bild på en av mina favoritskådisar. Han har, hör och häpna, något kul att säga också. I en interview med Entertainment Tonight säger snygge Keanu så här om faderskapet och brist på nattsömn:

I wouldn't mind getting up at two in the morning. That doesn't sound so bad; pick up a little one: 'How's it goin' man? Good luck! I'll help you as much as I can.'

Antingen är han otroligt naiv eller otroligt bra att ha som pappa just klockan två på natten.

Och det gör ju inte ont att tänka sig honom med en liten bebis i famnen.

Kul på hjul

Vagn 6 på X2000 är barnexpressen. Här samsas ungar i alla åldrar med uttråkade studenter och de som uppför sig som om de satt i tyst vagn. Och så sitter vi här. I relativ lugn och ro, tills en mamma kommer på med sina två avkommor, lagom förkylda och överaktiva.
Här är delar ur deras autentiska konversation – och mina tankar i parentes.
- Mats Oskar, ge nu dina biljetter till flickan, säger mamman och gestikulerar mot konduktören, en dam i sextioårsåldern.
- Mamma, jag vill ha godis, svarar pojken.
- Mamma, titta bebis!, ropar flickan.
- Ska du klappa bebisen?, frågar mamma och tittar på baby C
(Glöm det, beyotch. Kommer dina ungars små snoriga nävar i närheten av min älskling kommer jag att göra något mycket politiskt inkorrekt. Och säkert olagligt. )
- Ska du visa flickan hur dockan Kajsa bajsar?, frågar mamman och pekar på damen i åttioårsåldern mitt emot.
(Åh, lycka.)
- Ska du bajsa själv?, frågar mamman.
- Näää, svarar flickan.
- Jooo, gå in och bajsa på toaletten nu.
- Näää.
- Jooo, bajsa nu i toaletten.
- Näää.
- Jooo, bajsa, snälla du.
(Snälla du själv, nu räcker det väl?)
- Jag har redan bajsat, säger flickan belåtet.
Två minuter passerar och mitt godissug är positivt nog som bortblåst.
- Mamma, jag mår illa, säger flickan.
- Måste du kräkas nu? (Toppen)
- Jaaa.
- Då får du fråga pojken om du kan byta plats med honom igen. Vi bytte ju plats med pojken från början – han satt här och du skulle suttit där, men nu satte han sig där för att du skulle få sitta på hans plats och bredvid Mats Oskar istället.
(Varför förklarar du inte relativitetsteorin för dem när du ändå håller på? ”Det var en gång en pojke som hette Einstein. En dag tänkte han på det krökta rummet och om hur det var att färdas i ljusets hastighet och så. Han kom på en massa bra saker om detta och så fick han pris av kungen för det. Sedan skrev en pojke som hette Hawking en bok om det hela och som ingen i hela världen förstår. Inte ens er pappa. Möjligen förstår Hawking det, men det vet vi inte, för han kan inte prata förstår du.")

Jag tittar på mannen som lyssnar till ungarnas högljudda tjut och rop med krampande käkar och svettpärlor i pannan.

Det blir nog inga syskon för Baby C.

Kräk happens

Vi har tur, Baby C kräks relativt sällan. Men det han saknar i frekvens, det uppväger han med precision. Och tajming.

Idag när vi skulle till tåget var han nybytt, nyrapad och glad. Jag skulle precis knöla ner honom i overallen när han kräktes över hela sig. Och mig.
Jag var inte orolig, eftersom jag numera alltid har ett extra ombyte med mig. Fast just idag hade jag ju tagit ur och tvättat just den bodyn och nu låg den nedpackad i resväskan. Och bråttom hade vi plötsligt. Det vara bara att se glad ut och låta det lufttorka. Och mammas nya kashmirtröja från Uniqlo som måste handtvättas. Morr.

Det är som om det lilla livet har ett sjätte sinne när det gäller sånt här.

Madrasskungen

Baby C, mannen och jag firar påsk med morfar. Det innebär att lilla familjen får dela säng. Mysigt, säger ni. Nja, säger jag.

Baby C snurrar nämligen runt i sängen och tar oproportionerligt mycket plats. Helst lägger han sig på tvären och sparkar pappa i ansiktet och drar mamma i håret. Klockan 03.00 på morgonen.

Det är jobbigt att vara på semester.

Vi kan skicka rymdsonder till Mars...

...men inte skapa strumpor som sitter kvar på små bebisfötter.

Hur svårt kan det vara, liksom?

Jag känner att jag är min första miljon på spåren.


Den ljuvliga lilla fossingen är lånad från Nana Kofi Acquah

Transatlantiskt trött? Icke!

Väl framme vid incheckningsdisken på Arlanda kom vi på den briljanta idén att köpa uppgradering till Economy Extra. Vi fick platserna längst fram mot väggen, jag vid fönstret och mannen vid gången. Det var toppen, eftersom jag ostört kunde amma lille C när vi lyfte. Väl i luften stoppade vi honom i lilla korgen, han somnade som en stock och vi drog en kollektiv lättnandes suck. Vi höjde de små glasen mot varandra och berömde oss själva för att vi varit så smarta.

Calle sov i en timme. En. De resterande dryga åtta timmarna var han vaken och ville bli underhållen. Visserligen var han på strålande humör, men det är lite jobbigt att underhålla en liten knodd på så trånga utrymmen. Hans stackars sönderarbetade föräldrar, som sett fram emot att dricka vin, se på film och sova, fick istället bolla den lille glada killen mellan sig.

Att komma igenom passkontrollen gick som en dans. Det är fascinerande hur mycket en leende spädis underlättar livet. All oro som jag känt var ju helt ogrundad. Så länge man har en stor stark man som bär alla väskor och en lyxig Lincoln Town Car som hämtar upp en vid flygplatsen är det ju superenkelt att resa med baby.

Om jag nu bara kunde komma på hur man får håret att vara mindre flygigt och ögonen mindre röda efter en transatlantisk tripp, så skulle jag nästan känna mig som en filmstjärna.


Släng dig i väggen, Taxi Stockholm

Skam den som ger sig

Ilsket knåpade jag och mannen ihop ett långt brev igår och mailade iväg det i förmiddags till marknads- och kundtjänstcheferna. Mannen ringde strax efteråt till SAS för att kolla läget. Fortfarande ingen babykorg.

Men så damp det ner ett svar från marknadschefen i inkorgen. Han skulle be telefonsäljsansvarig att titta på vårt fall. Och en halvtimme senare ringer det till mannen. Jodå, nu fanns det en babykorg åt oss minsann. "Ett återbud". Jo, tjena.

Ibland lönar det sig att vara skitjobbig.

Far och flyg, SAS

Nu är det inte meningen att den här bloggen ska användas för allmänt sverkande *, men nu jäklar är jag arg som ett bi på SAS.

Vi ringde för att bekräfta vår lilla babykorg och fick till svar att nä, någon sådan fanns inte på utresan. På hemresan ja, men inte på vägen dit. När vi sa att vi fått besked om att vi minsann fått korgen, svarade de SAS-snorkigt att det bara var en preliminär förfrågan som gjorts. När vi frågade varför de då inte meddelat oss om att det inte fanns, svarade de att det inte var deras policy. Nähä.

När mannen frågade vad de tänkte göra åt saken, svarade de bara att de inte gjort fel och alltså inte tänkte göra något alls.

Om det inte vore så att vi ska ut och flyga en del med just SAS den närmaste tiden hade jag utfärdat fatwa på flygbolaget. Men nu vågar jag inte det.
Hur sura vi än må vara, vill vi ju komma fram helskinnade.


Flying the unfriendly skies


* Att sverka är att göra som Sverker Olofsson i Plus. Och jag slänger en liten flygplanmodell full med sura SAS-kärringar i illsittande beiga uniformer i min mentala soptunna.

Okynnesbloggande

Jag har ett uppdämt bloggbehov. Maken och C är ute och spankulerar i grådasset, så jag passar på att äta godis, skriva strunt och läsa andras bloggar.

Några goda skratt just nu:
Prankmonkey - just det här inlägget.
Linabloggen och det här.

Vårens potatispremiär

Idag premiäråt Baby C potatis. Det blev en del skojigt grimaserande, men en stor matsked fick han sammanlagt i sig. Calle var initialt rätt glupsk, men sög sedan mest på sin nya vaxdukshaklapp.

Återkommer med bild om mannens mobilkamera lyckades fånga det högtidliga ögonblicket.

Men det kommer fler, äventyrligare photo-ops längre fram har jag förstått, där palsternackspurén flyger och banangröten sprätter.

Jag och teakbordet bävar.

Tekniktrassel igen

Shortcut, där jag hittills har haft en mailadress, har med en knapp veckas varsel bestämt sig för att stänga mailfunktionen. Visserligen bra, eftersom 99% av alla mail var spam och de lyckades inte få till ett fungerande filter (hur svårt kan det vara?).
Men era kommentarer och rara ord ramlade in där och de vill jag ju inte vara utan! Så i fortsättningen kan ni nå mig på mamavaganza[snabela]gmail[punkt]com.

Däremot fick jag inte med mig ditt mail eller adress, Åse, så snälla hör av dig igen fast till adressen ovan, så kan vi snacka telekommunikation!

Tack!