Transatlantiskt trött? Icke!

Väl framme vid incheckningsdisken på Arlanda kom vi på den briljanta idén att köpa uppgradering till Economy Extra. Vi fick platserna längst fram mot väggen, jag vid fönstret och mannen vid gången. Det var toppen, eftersom jag ostört kunde amma lille C när vi lyfte. Väl i luften stoppade vi honom i lilla korgen, han somnade som en stock och vi drog en kollektiv lättnandes suck. Vi höjde de små glasen mot varandra och berömde oss själva för att vi varit så smarta.

Calle sov i en timme. En. De resterande dryga åtta timmarna var han vaken och ville bli underhållen. Visserligen var han på strålande humör, men det är lite jobbigt att underhålla en liten knodd på så trånga utrymmen. Hans stackars sönderarbetade föräldrar, som sett fram emot att dricka vin, se på film och sova, fick istället bolla den lille glada killen mellan sig.

Att komma igenom passkontrollen gick som en dans. Det är fascinerande hur mycket en leende spädis underlättar livet. All oro som jag känt var ju helt ogrundad. Så länge man har en stor stark man som bär alla väskor och en lyxig Lincoln Town Car som hämtar upp en vid flygplatsen är det ju superenkelt att resa med baby.

Om jag nu bara kunde komma på hur man får håret att vara mindre flygigt och ögonen mindre röda efter en transatlantisk tripp, så skulle jag nästan känna mig som en filmstjärna.


Släng dig i väggen, Taxi Stockholm