Vagn 6 på X2000 är barnexpressen. Här samsas ungar i alla åldrar med uttråkade studenter och de som uppför sig som om de satt i tyst vagn. Och så sitter vi här. I relativ lugn och ro, tills en mamma kommer på med sina två avkommor, lagom förkylda och överaktiva.
Här är delar ur deras autentiska konversation – och mina tankar i parentes.
- Mats Oskar, ge nu dina biljetter till flickan, säger mamman och gestikulerar mot konduktören, en dam i sextioårsåldern.
- Mamma, jag vill ha godis, svarar pojken.
- Mamma, titta bebis!, ropar flickan.
- Ska du klappa bebisen?, frågar mamma och tittar på baby C
(Glöm det, beyotch. Kommer dina ungars små snoriga nävar i närheten av min älskling kommer jag att göra något mycket politiskt inkorrekt. Och säkert olagligt. )
- Ska du visa flickan hur dockan Kajsa bajsar?, frågar mamman och pekar på damen i åttioårsåldern mitt emot.
(Åh, lycka.)
- Ska du bajsa själv?, frågar mamman.
- Näää, svarar flickan.
- Jooo, gå in och bajsa på toaletten nu.
- Näää.
- Jooo, bajsa nu i toaletten.
- Näää.
- Jooo, bajsa, snälla du.
(Snälla du själv, nu räcker det väl?)
- Jag har redan bajsat, säger flickan belåtet.
Två minuter passerar och mitt godissug är positivt nog som bortblåst.
- Mamma, jag mår illa, säger flickan.
- Måste du kräkas nu? (Toppen)
- Jaaa.
- Då får du fråga pojken om du kan byta plats med honom igen. Vi bytte ju plats med pojken från början – han satt här och du skulle suttit där, men nu satte han sig där för att du skulle få sitta på hans plats och bredvid Mats Oskar istället.
(Varför förklarar du inte relativitetsteorin för dem när du ändå håller på? ”Det var en gång en pojke som hette Einstein. En dag tänkte han på det krökta rummet och om hur det var att färdas i ljusets hastighet och så. Han kom på en massa bra saker om detta och så fick han pris av kungen för det. Sedan skrev en pojke som hette Hawking en bok om det hela och som ingen i hela världen förstår. Inte ens er pappa. Möjligen förstår Hawking det, men det vet vi inte, för han kan inte prata förstår du.")
Jag tittar på mannen som lyssnar till ungarnas högljudda tjut och rop med krampande käkar och svettpärlor i pannan.
Det blir nog inga syskon för Baby C.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Alltså jag har snarare lust att skjuta mamman, vissa är ju helt puckade... Barn syns och hörs visst men de behöver inte gå bärsärkargång på utrymmen där folk inte kan gå därifrån, då får man ju hitta på nåt att sysselsätta dem med.. *mutter*
Barn på tåg är nästan alltid vidriga. Det är något med det trånga utrymmet tror jag. Föräldrar på tåg brukar också vara rätt idiotiska. Därför åker jag ALLTID i tyst vagn. Innan jag kom på det lilla tricket slutade varje tågfärd med att jag svor på att aldrig skaffa barn.
Men självklart gäller detta inte dig och C. Ni kommer alltid vara ljuvliga på tåg, vad som än händer! ;)
Puss
Jag var rätt nära att nita morsan. Särskilt när hon fnittrande sa, som svar på en ensamresande pappas fråga, att hon var "22 med tio års erfarenhet - sååå gammal"... Please, tågen är inte utrustade med bra kräkpåsar.
Skicka en kommentar