Ludde den femtonde och en massa kalorier

Lunchen på Le Louis XV var fantastisk!

Vi möttes med ett ”ah, välkomna, Frank vill träffa er”. Frank heter Cerruti i efternamn och är köksmästare. Visserligen är Ludde en Alain Ducasse-restaurang, men många anser att det är Franks förtjänst att stället är ett av Rivierans bästa restauranger - och en orgie i bladguld.
Eller för att citera en recension: ”down-home Riviera cooking within a Fabergé egg”.

Frank (som är vän till vän) hälsade varmt på oss och frågade (på franska) om vi ville se köket. Om vi ville! För er som inte är matnördar är detta motsvarigheten till att Nicholas Ghesquière frågar om man vill hänga med backstage på en Balenciagavisning.
Andlöst tågade vi efter honom i köken – pluraris. Det stora köket, patisseriet, chokladrummet, dessertköket, bankettköket – alla med en hop människor. Och eftersom det var lunch var det hyfsat lugnt och relativt glest bland kockhattarna.

Efter en tur av köket satte vi oss ned på altanen med utsikt över casinot. Vår nyinförskaffade kamera och lilla Chanelbabyn fick var sin liten pall att vila på.



Genast kom det en silvervagn rullande, fylld med is och immiga champagneflaskor och med två svartklädda killar hängande efter.
”The Chef vill bjuda er på ett glas champagne”, sa de i kör. Vi valde husets champagne på magnumbutelj.


Och menyn, vad jag minns och i kortform:
Först ammis i form av en liten servett med friterade frasiga miniraviolis, fyllda med färska örter.
Efter det kom brödvagnen. Ah, Bendel, brödvagnen! Briocher, baguetter och det lokala baconbrödet slogs om plats med olivoljeindränkta bröd, vikta bröd, krulliga bröd och bröd med spenat i.
Vagnen sladdade in på det spegelblanka marmorgolvet, varpå jag frågade om det inte vore läge för bromsar. Kyparen ser på mig och svarar: ”Madame, they don’t make silver brakes”.



Till brödet två sorters smör, ett saltat och ett osaltat, sött och smakrikt.
Sedan var det dags för tunt skivade cruditéer med en majonäsliknande sås.
Mannen åt Vitello Tonato och jag grekiska grönsaker till förrätt.
Sedan kom sea bass med söta, lätt torkade tomater och kikärtsmjölsstavar, även det ”Compliments of the chef”.
En ny silvervagn rullades fram. Här trancherades vårt ankbröst, inlindat i fikonlöv och med stora, saftiga bakade fikon till. Tillsammans med små rödbetor och färska mandlar.



Ostar – askiga getostar, lagrade hårdostar och morbier, rinnande camembert, såååå svårt att välja och svårare att komma ihåg - rullades in på ytterligare en silvervagn.



Därefter serverades mascarponeglass och varma smultron skedades över.
Mannen tog ställets chokladtårta och jag en något märklig komposition med mjölkglass med fleur de sel (iofs gott) men lite för söta karamellknäckiga tillbehör.
Och så minipajer med röda frukter och citron. Och petit choux plus knäckigt mandelflarn. Och purfärska vaniljmacaroons. Och chokladpraliner.



Sedan kom Madeleines, kola i prassligt papper och – här satte vi stopp – hallonsmakande marsmallows.
Till detta drack vi förutom champagnen ett trevligt rosé och sedan hyfsat kaffe.

Fyra timmar och två tusenlappar fattigare stapplade vi därifrån. Vi kryssade mellan alla lyxåk och tog bussen hem till vår lille skatt igen. Nöjda och belåtna och så mätta att jag inte åt på ett dygn efteråt.

Fast nästa år blir det nog geten igen.