Idag frågar jag och mannen oss varför vi skaffat ett ställe ett stenkast från Värtan, med förortspizzeria tvärs över gatan och inga vettiga matbutiker inom gångavstånd. Just nu känns det sådär att flytta in i ett nyproducerat hus med noll charm och lite enkla lösningar.
Jag var hemma på barnkalas hos väninnan i stilfull och spatiös våning mitt i stan för att fira babys C:s fästmös ettårsdag. Då slogs jag av tanken på hur mycket jag kommer att sakna vår tjugotalscharm och djupa fönsternischer, mörka parkettgolv, tre meter i tak och rymliga skåp.
Ångesten späddes på av att vi var på middag på moderna museet igår, en härlig glamourös tillställning som hela lilla familjen lämnade pigga och väldigt glada först vid halv tre-tiden. Och somliga tyckte att det var läge att vakna 07.15.
Som Trettioplus konstaterade för några veckor sedan, bakfylla och barnkalas är inte en bra kombination.
Att visa mig bland folk idag var nästan smärtsamt. Jag försökte ändå kanalisera lite Gossip Girl genom ett diadem, men effekten blev inte så mycket Blair Waldorf som Blair Witch Project.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är helt normalt att ha flyttångest, inte minst när man "byter liv" eller vad man nu ska säga att man gör när man flyttar ut från stan till ... väldigt nära stan i ert fall :-)
Vad jag minns av bilderna så är lägenheten i alla fall jättefin.
Haha, så långt bort man kan komma inom tullarna, menar du! Och du vet ju hur det är.
Väl på plats kommer det att vara toppen. Tror jag. Eh.
men bistron ett par hundra meter bort (gissar jag) är väl bra?!)
Skicka en kommentar