lördag 24 juli 2010

Bland bubbelbröd och guldpinnar*

Visserligen har jag semester även från bloggen, men jag kunde inte låta bli.
Vi har varit på McDonald's tv gånger på en vecka, vilket aldrig hänt tidigare. Det är nog fler gånger än C varit där hittills, vill jag tillägga.

Bredvid oss andra gången sitter några fnittriga tonårstjejer med gott om fritid. C flirtar vilt med dem och frågar dem gång på gång vad de heter.

Jag kom ihåg när jag var en av dem.
Nu är jag en i mängden barnfamiljer. En sån där morsa, en anomym medelålders del av en skrikig familj, omejkad, trött och med fotriktiga skor. En sån där som jag aldrig skulle bli.

Hjälp, vad hände?


*C:s beskrivning av det släta hamburgerbrödet och pommes frites.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Åh vilken härlig beskrivning av lille C!

Karin sa...

I know the feeling! För några veckor sedan var det en dagisfröken som refererade till mig som "mamman därborta" varpå jag direkt sa "men jag är ingen mamma" Nähä? sa hon med undrande blick mot barnvagnen jag höll i. "jo,ja du menar så... jo, det är jag ju förstås". Men ingen SÅN mamma. Eller? Jo, just en sån.

Anonym sa...

YO. Det finns ingenting som var bättre med dig innan. Du är underbar och strålande även idag! Att man tyckte så där förr var ju faktiskt att man inte visste bättre :o) Och det krävs en riktig kvinna att bära upp fotriktiga skor och att vara osminkade, inget för mesiga tonåringar!

Glamorösa Kramar/L-J

Anonym sa...

Känner igen mig på pricken.
Hasade omkring på Kneippbyn i nästan-rena jeansshorts, platta sandaler och en hel trunk med "bra-att-ha-om-det-börjar-regna"-kläder.
Smink? Nej nej, men högglansig av solskydd.
Noppade ögonbryn? Nej nej.
Målade naglar? Nej nej.
Men på jobbet är jag iaf mer än bara mamma, och betydligt mer välklädd.

/Karin

Unknown sa...

Varför blir det så? Jag menar , varför tror man att det är något fel med att det blir så? Eller, varför har man något emot att det blir så?

Hedda sa...

Åh, härliga mammor! Vilka kloka kommentarer!
För mig var det fascinationen av att både vara på andra sidan och inse att man är det. Samt lite sentimentalitet över svunnen tid.
Inte för att jag vill byta ens värsta vaknätterna mot tonårsångest, men hey, lite fastare lår kanske inte är för mycket begärt? Långa barnvagnspromenader verkar inte göra något alls.