Fast lite trött bara. Jag har fått prioritera bloggen som ger betalt, även om det är roligare att skriva här. Jag hoppas att du fortfarande hittar hit, kära läsare.
Det finns två huvudanledningar till att jag inte bloggat. Den ena trotsar. Den andra sover inte. Den fjärde medlemmen i hushållet tillbringar mer tid på Arlanda än i vardagsrummet. Åtminstone känns det så.
Hursomhelst, här är lite tjuvlyssnat från badrummet. C och hans ömme far höll uppenbarligen på med lite rollspel.
C: Ät middag nu.
Mannen: Jag vill inte.
C: Om du inte äter upp får du inga macarons.
Några minuter senare.
C: Om du inte äter upp alla dina macarons får du ingen efterrätt.
M: Vad blir det till efterrätt då?
C: Frukt.
tisdag 23 november 2010
måndag 11 oktober 2010
torsdag 30 september 2010
Tortyr på cityvischan
Jajamän, än en gång påminns jag om vilket effektivt tortyrknep sömnberövande är.
Jag har just genomlidit en natt som om möjligt varit värre än någon tidigare. Visst, lillan har ju vaknat en gång i timmen, men då varit tyst. No more.
Kl 22.10 kräk över hela bebisen och hennes säng
Kl 22.45 färdigsanerad säng, nyduschad bebis och mamma, samt bebis ammad och lagd
Kl 01.30 vaken och illvrålandes (bebis, inte jag)
Kl 04.30 vaken och illvrålandes (bebis, nästan även jag)
Kl 06.00 C kommer in och hojtar att det är morgon
Kl 08.00 somnar utmattad i amningsfåtölj
Kl 8.53 vaknar - 17 minuter innan skogsgruppen Nyckelpigorna avtågar från dagis
Kl 09.18 ankommer dagis
Inte en av mina bästa dagar.
Håller mig hemma eftersom jag vid minsta provokation riskerar att göra en Yngwie Malmsteen (a k a en Christian Bale) och vråla besinningslöst åt någon oskyldig typ.
Vänta, det gjorde jag kl 08.56, då jag kallade mannen diverse saker på hans mobilsvar.
Yay me.
Jag har just genomlidit en natt som om möjligt varit värre än någon tidigare. Visst, lillan har ju vaknat en gång i timmen, men då varit tyst. No more.
Kl 22.10 kräk över hela bebisen och hennes säng
Kl 22.45 färdigsanerad säng, nyduschad bebis och mamma, samt bebis ammad och lagd
Kl 01.30 vaken och illvrålandes (bebis, inte jag)
Kl 04.30 vaken och illvrålandes (bebis, nästan även jag)
Kl 06.00 C kommer in och hojtar att det är morgon
Kl 08.00 somnar utmattad i amningsfåtölj
Kl 8.53 vaknar - 17 minuter innan skogsgruppen Nyckelpigorna avtågar från dagis
Kl 09.18 ankommer dagis
Inte en av mina bästa dagar.
Håller mig hemma eftersom jag vid minsta provokation riskerar att göra en Yngwie Malmsteen (a k a en Christian Bale) och vråla besinningslöst åt någon oskyldig typ.
Vänta, det gjorde jag kl 08.56, då jag kallade mannen diverse saker på hans mobilsvar.
Yay me.
onsdag 29 september 2010
And they call it puppy love
Min allra första kärlek (ja, förutom pappa förstås) hette Göran. Jag var två och han var nog tre gånger så gammal.
C:s första kärlek (förutom sin kära mor, alltså) heter Anna. De var dagiskamrater och bästa vänner, jämnlånga och lika söta.
För en månad sedan flyttade Anna till Skåne och lille C saknar henne. Häromdagen passerade vi Slussen på kvällen. C tittade storögt på byggnader och pekade på Katarinahissen. Jag berättade att det var en hiss och att det under bron hängde en restaurang, Gondolen, där hans far och jag varit många gånger.
C: Jag har också varit där.
Hedda: Jasså. Med vem då?
C: Med lill-Anna
H: Jaha, vad trevligt. Vad gjorde ni då?
C: Vi åt spaghetti och köttfärssås. Och jag skar hennes spaghetti.
För mitt inre såg jag en liten blond Lufsen och en lockig Lady, sittande på telefonkataloger och som tittar ut över den glittrande staden nedanför.
C:s första kärlek (förutom sin kära mor, alltså) heter Anna. De var dagiskamrater och bästa vänner, jämnlånga och lika söta.
För en månad sedan flyttade Anna till Skåne och lille C saknar henne. Häromdagen passerade vi Slussen på kvällen. C tittade storögt på byggnader och pekade på Katarinahissen. Jag berättade att det var en hiss och att det under bron hängde en restaurang, Gondolen, där hans far och jag varit många gånger.
C: Jag har också varit där.
Hedda: Jasså. Med vem då?
C: Med lill-Anna
H: Jaha, vad trevligt. Vad gjorde ni då?
C: Vi åt spaghetti och köttfärssås. Och jag skar hennes spaghetti.
För mitt inre såg jag en liten blond Lufsen och en lockig Lady, sittande på telefonkataloger och som tittar ut över den glittrande staden nedanför.
söndag 19 september 2010
Leopardbrudar
Det framgår kanske inte så tydligt, men lilla L har ett par underbara mysplyschbrallor med leopardmönster (tack Sanna!). Att vi matchade varandra så fint upptäckte jag faktiskt inte förrän någon påpekade det.
lördag 11 september 2010
Same same but different
Båda barnen är ungefär tre månader gamla på bilderna. Och som synes samma pyjamas och samma rara uppsyn.
Det är alltså C till vänster och L med det något toppigare huvudet till höger.
tisdag 7 september 2010
Söndagsutflykt i september
Jag och unge herr C tog oss på tu man hand till Spårvägsmuseet för lite mor-son-kvalitetstid.
Men först en promenad vid Danvikstull:
Sedan lite tunnelbanekörning på museet:
Och så modelljärnvägsinspektion:
Sedan tog vi buss, färja och spårvagn hem. Vi avverkade alltså nästan samtliga kollektiva färdmedel. Kanske Arlanda nästa för lite okynnesflygning?
Men först en promenad vid Danvikstull:
Sedan lite tunnelbanekörning på museet:
Och så modelljärnvägsinspektion:
Sedan tog vi buss, färja och spårvagn hem. Vi avverkade alltså nästan samtliga kollektiva färdmedel. Kanske Arlanda nästa för lite okynnesflygning?
onsdag 1 september 2010
Nästa gång junior trotsar ringer jag ÖB
Idag var jag, C och lilla L på väg till Tessinparken efter dagis. Mot oss kom en man i flygvapenuniform, med siktet inställt på FMV, som ligger precis där.
C: Titta mamma, en polis!
Jag: Nä, älskling, det är en militär.
C: En militär... Vad gör en militär?
Jag: Eh, de...eh. Vad tror du att de gör?
C: De jagar.
Jag: Ja, just det, man kan säga att de jagar. Vad jagar de då?
C: Barn.
Jag: Jaha, jasså. Vad gör de av barnen när de fångat dem då?
C: De sätter dem i vagnen.
C: Titta mamma, en polis!
Jag: Nä, älskling, det är en militär.
C: En militär... Vad gör en militär?
Jag: Eh, de...eh. Vad tror du att de gör?
C: De jagar.
Jag: Ja, just det, man kan säga att de jagar. Vad jagar de då?
C: Barn.
Jag: Jaha, jasså. Vad gör de av barnen när de fångat dem då?
C: De sätter dem i vagnen.
måndag 23 augusti 2010
Förlossningsberättelsen – the uncut version
Lördag den 5 juni slutar lugnt. Lite Generation Kill på tv, lite godis. Jag gör mig klar för natten och mannen, som sover i gästrummet, går och lägger sig. Kom ihåg, snittet är planerat till onsdag den 9.
Kl 01.00 Jag har precis lagt mig och känner plötsligt ett stick mellan benen. Förmodligen är det bebisen som borrar ned huvudet, men det gör så ont är att jag ropar till. Mindre än en minut senare går vattnet. Det är precis som på bio, det liksom säger plopp och rinner mellan benen, ut på sängen. Jag ropar på mannen, som inte hör mig. Jag försöker ringa honom, men han svarar inte. Stor komik.
Istället ringer jag Sös, och får prata med en barnmorska (BM) som säger att vi ska komma in. Så länge jag inte blöder, vilket jag inte gör, behöver vi inte ringa ambulans. BM säger också att jag ska ligga och ta det lugnt medan mannen får fixa. Tjena, mannen som ligger som en klubbad säl i gästrummet.
Ringer väninnan som får komma hit och hålla C sällskap under natten, sedan moster A och undrar om hon kan avlösa väninnan på söndag morgon och så slutligen mamma. Jag frågar om hon kan boka om sin biljett och komma till Stockholm ett dygn tidigare.
Sedan kryper jag, vrålandes, tvärs igenom lägenheten, till gästrummet och ryter åt mannen. Inser att jag inte har packat BB-väskan och rafsar ihop lite saker. Som tur är har jag plockat fram, tvättat och vikt ihop lite babyplagg och har en necessär packad. Lyckas hitta amnings-bh och mjukiskläder och gratulerar mig själv för att ha haft lite, lite framförhållning. Och nu kommer värkarna.
Väninnan anländer i taxi, förvånansvärt pigg och fräsch och schajasar iväg oss till sjukhuset. Tar taxi till Sös med oempatisk chaufför, som inte ens önskar oss lycka till.
Kl 02.00 Väl framme möts vi av en barnmorska, som visar in oss på ett förlossningsrum. Det är omysigt och med presenning utanför fönstret, men det finns en säng där jag med lite möda lägger mig. En annan barnmorska kommer in och ska sätta en kanyl på handryggen. Jag har utmärkta blodkärl, som vilken amatör som helst skulle kunna pricka. Men det går sådär. Hon spräcker första kärlet, med blodutgjutning och smärta som resultat – för mig, alltså. Hon försöker sätta en till, som inte blir bra, gör rejält ont och får till slut sätta en i armvecket. Hon undersöker mig och jag är öppen knappt 2 cm. Ctg sätts för att mäta värkar och jag får bricanyl för att minska värkarna och ge mig en chans att vila. Värkarna kommer glesare, men hjärtklappningen motsvarar 35 koppar espresso. Jag slumrar trots det i några timmar.
Kl 07.00 kommer värkarna med 3-4 minuters mellanrum. Jag är glad för ctg:et, som visar på rejäla värkar, även om jag inte tycker att de gör så ont. Jag vet ju att jag inte behöver genomlida dem i sådär 17 timmar, som förra gången. Personalen inser att det inte går att fördröja längre. Deras förhoppning var att jag inte skulle ha värkar, utan snällt ligga i sängen i över ett dygn. Det tyckte varken jag eller bebisen var en bra idé.
Kl 07.45 BM kommer in och meddelar att det blir snitt kl 08.00. Sedan sätter hon kateter utan bedövning, men det är inte smärtsamt, tack och lov.
Kl 08.00 rullas jag iväg för snitt. Vi kommer in i ett rum med fin utsikt. Jag kommer ihåg att jag tycker att rummet är lite litet, inte så mycket operationssal. Som tur är spelar det ingen roll. Fullt med folk är det i alla fall. Jag hasar mig upp på britsen och epiduralen sätts. Det går utmärkt och jag känner mig avslappnad och lite lullig. Aaah, fentanyl. Operatören (ja, de kallas så när de är utrustade med skalpell och har licens att skära) sätter skalpellen i magen och jag undviker att titta i operationslampan den här gången. Det dröjer länge (nästan så att vi blir oroade) innan bebisen kommer ut.
Kl 08.45 skriker en liten stämma och vår dotter ser dagens ljus. Vi får inspektera henne och ja, det ser ut som en flicka. Jag och mannen gissar vikt, jag tror 3,7-3,8, innan han och BM ger sig iväg för att väga, torka och klippa navelsträng.
Några minuter senare kommer mannen ut med ett brett leende. Hon är 52 cm lång och väger 4 255 gr, inte pjåkigt för en tjej född tio dagar före beräknad förlossning.
Nähä, nu vaknar lilla prinsessan i fråga. Mer senare – inklusive bilder, som verkar hopplösa att ladda upp. Picasa gör allt annat än att underlätta!
Kl 01.00 Jag har precis lagt mig och känner plötsligt ett stick mellan benen. Förmodligen är det bebisen som borrar ned huvudet, men det gör så ont är att jag ropar till. Mindre än en minut senare går vattnet. Det är precis som på bio, det liksom säger plopp och rinner mellan benen, ut på sängen. Jag ropar på mannen, som inte hör mig. Jag försöker ringa honom, men han svarar inte. Stor komik.
Istället ringer jag Sös, och får prata med en barnmorska (BM) som säger att vi ska komma in. Så länge jag inte blöder, vilket jag inte gör, behöver vi inte ringa ambulans. BM säger också att jag ska ligga och ta det lugnt medan mannen får fixa. Tjena, mannen som ligger som en klubbad säl i gästrummet.
Ringer väninnan som får komma hit och hålla C sällskap under natten, sedan moster A och undrar om hon kan avlösa väninnan på söndag morgon och så slutligen mamma. Jag frågar om hon kan boka om sin biljett och komma till Stockholm ett dygn tidigare.
Sedan kryper jag, vrålandes, tvärs igenom lägenheten, till gästrummet och ryter åt mannen. Inser att jag inte har packat BB-väskan och rafsar ihop lite saker. Som tur är har jag plockat fram, tvättat och vikt ihop lite babyplagg och har en necessär packad. Lyckas hitta amnings-bh och mjukiskläder och gratulerar mig själv för att ha haft lite, lite framförhållning. Och nu kommer värkarna.
Väninnan anländer i taxi, förvånansvärt pigg och fräsch och schajasar iväg oss till sjukhuset. Tar taxi till Sös med oempatisk chaufför, som inte ens önskar oss lycka till.
Kl 02.00 Väl framme möts vi av en barnmorska, som visar in oss på ett förlossningsrum. Det är omysigt och med presenning utanför fönstret, men det finns en säng där jag med lite möda lägger mig. En annan barnmorska kommer in och ska sätta en kanyl på handryggen. Jag har utmärkta blodkärl, som vilken amatör som helst skulle kunna pricka. Men det går sådär. Hon spräcker första kärlet, med blodutgjutning och smärta som resultat – för mig, alltså. Hon försöker sätta en till, som inte blir bra, gör rejält ont och får till slut sätta en i armvecket. Hon undersöker mig och jag är öppen knappt 2 cm. Ctg sätts för att mäta värkar och jag får bricanyl för att minska värkarna och ge mig en chans att vila. Värkarna kommer glesare, men hjärtklappningen motsvarar 35 koppar espresso. Jag slumrar trots det i några timmar.
Kl 07.00 kommer värkarna med 3-4 minuters mellanrum. Jag är glad för ctg:et, som visar på rejäla värkar, även om jag inte tycker att de gör så ont. Jag vet ju att jag inte behöver genomlida dem i sådär 17 timmar, som förra gången. Personalen inser att det inte går att fördröja längre. Deras förhoppning var att jag inte skulle ha värkar, utan snällt ligga i sängen i över ett dygn. Det tyckte varken jag eller bebisen var en bra idé.
Kl 07.45 BM kommer in och meddelar att det blir snitt kl 08.00. Sedan sätter hon kateter utan bedövning, men det är inte smärtsamt, tack och lov.
Kl 08.00 rullas jag iväg för snitt. Vi kommer in i ett rum med fin utsikt. Jag kommer ihåg att jag tycker att rummet är lite litet, inte så mycket operationssal. Som tur är spelar det ingen roll. Fullt med folk är det i alla fall. Jag hasar mig upp på britsen och epiduralen sätts. Det går utmärkt och jag känner mig avslappnad och lite lullig. Aaah, fentanyl. Operatören (ja, de kallas så när de är utrustade med skalpell och har licens att skära) sätter skalpellen i magen och jag undviker att titta i operationslampan den här gången. Det dröjer länge (nästan så att vi blir oroade) innan bebisen kommer ut.
Kl 08.45 skriker en liten stämma och vår dotter ser dagens ljus. Vi får inspektera henne och ja, det ser ut som en flicka. Jag och mannen gissar vikt, jag tror 3,7-3,8, innan han och BM ger sig iväg för att väga, torka och klippa navelsträng.
Några minuter senare kommer mannen ut med ett brett leende. Hon är 52 cm lång och väger 4 255 gr, inte pjåkigt för en tjej född tio dagar före beräknad förlossning.
Nähä, nu vaknar lilla prinsessan i fråga. Mer senare – inklusive bilder, som verkar hopplösa att ladda upp. Picasa gör allt annat än att underlätta!
söndag 1 augusti 2010
Inte är jag fullt så kreativ under min mammaledighet...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)