Nu är julen god!

Vi kom fram till Skåne efter endast smärre förseningar, vi har packat upp, packat in och ätit god julmat. Om några timmar ska det öppnas paket och allt är som det ska. Lille C petar lite på klapparna under granen, men kan inte i sin vildaste fantasi tänka sig vad som ryms däri. Jag vet till och med att jag får en fin klapp av maken - för säkerhets skull fick jag vara med och välja ut den...

Kram och god jul på er allihopa! Må knäcken vara fast, klapparna hårda och små (eller stora och mjuka), glöggen varm och nära och kära snälla.

Julefrid? Hardly

Dan före dan före dan före dopparedan. Hann inte hälften av det som stod på min att göra-lista idag. Dagen efter jag är tillbaka på jobbet igen ska jag förmodligen flytta. Inte ens det är klart. Det är inte heller klappinköp. Förstå att paniken växer i det mamavaganziska hushållet. Hur jag än vrider och vänder på det verkar lite jullovsjobb oundvikligt. Morr.
Fast först hägrar havet och lugnet.

Jamen här händer ju ingenting

Det är inte bara mannen som påpekar det. Det är familj, vänner och trogna, icke-besläktade bloggläsare också.

Alltså, det händer så mycket att jag inte hinner skriva. Jag kommer på mig själv med att formulera fyndiga små inlägg i huvudet när jag duschar, står i kön på Ica eller borde sova.

Annars har livet sin gilla gång. C har haft krupp, jag har fått vabba med resultat att några dagars noggrant planerat hårt arbete och julklappsshopping gått om intet.

Och så har jag fått låna en finfin Nokia N97 Mini som man kan mobilblogga ifrån, så nu ska det uppdateras vid alla möjliga tillfällen minsann (om bara Tele 2 kan förse mig med uppkoppling).

Fast det kommer även fortsättningsvis att ske få inlägg från duschen.

Morgonnatt

Smaka på ordet. Beskrivningen är C:s och passar på pricken in på tillståndet - de där timmarna det är morgon, men fortfarande helt mörkt ute. Tyvärr måste vi gå upp - och ut - medan det fortfarande är morgonnatt.

Om tre veckor vänder det, unge man. Och om ett halvår kommer det att vara dag sent på kvällen.

Trogna bloggläsare vet att min erfarenhet av Barnbutiken är, tja sådär. Man skulle kunna säga att Anna Wintour och Giorgio Armani har en varmare relation.
Tre månader för att få en Briosäng som vi beställt. Ytterligare 12 månader för att få en ny långsida, eftersom den levererades defekt. Tiotals frustrerade besök och dubbelt så många timmar i telefonkö.

Så man kan undra vad som rörde sig i mitt huvud när jag behövde en fotplatta till Stokkestolen och gick in till Barnbutiken. "Tyvärr", säger blondinen bakom disken "den färgen tillverkas inte längre. Vi kanske kan specialbeställa den, eller så kan du beställa en annan färg och måla om."

Just det.

På något sätt föll det mig inte in att ringa Stokke direkt. C:s mormor, däremot, är framåt och företagsam. Och barnbutikerna är uppenbarligen mer serviceminded och expediterna har lite bättre koll på sortimentet i Göteborg. För visst tillverkas den färgen fortfarande.

Så nu kommer det en fotplatta om 8-10 dagar. Ingen är gladare än jag.
Möjligtvis lille C, som nu kommer att kunna vila sina små fötter mot någonting.

Nu fattar jag vad fredagsmys är

Det är att äta middag med lille C, dricka varm choklad och äta lussekatter från Brunkebergs bageri efteråt, titta på Nalle Puh och skratta så vi kiknar åt Nasses fumligheter.

Det är att höra dörren låsas upp och mannen komma hem från Moskva, att sitta i fåtöljen och äta sura bilar och lyssna på honom när han sjunger Vyssjan Lull, samtidigt som en liten späd röst inflikar små kommentarer.

Det är att märka att det blivit tyst inifrån C:s rum och att man har några timmars på tu man hand med sin älskade. Inga tacos, ingen Idol. Bara Bjärekyckling och möjligtvis några gamla Frasieravsnitt.

Det är att veta att någon annan går upp tidigt på lördagsmorgonen om en viss liten kille vaknar alldeles för tidigt.

Borta bra men hemma bäst

Nu är vi hemma igen. Mysigt, för att citera C.
Det var underbart, men jobbigt. Tack och lov för morfar i Texas! C fick hänga med honom och jag fick shoppa, en alldeles utmärkt (om än finansiellt förödande) situation.
Lusten att blogga har liksom legat nere, både privat och professionellt. Ska ta tag i det nu, jag lovar!

In the meantime, här är ett litet smakprov på en kille på promenad längs stranden i the Hamptons:

Mamavaganza is alive and well and living in... St Louis

Den stora USA-turnen gar bra, men ack sa jobbigt det ar att resa sjalv med en trotsig tonaring. Imorgon fortsatter vi till Houston, dar morfar far ta hand om trotsaren och hans mamma far duscha ifred, samt shoppa.

Mer utforlig rapport - om det sistnamnda - kommer.

En stor portion trots, tack

Tyvärr sammanföll tvåårsdagen med det hittills värsta trotsutbrottet. C matvägrade helt, spottade apelsinklyftor på golvet och tjöt så att tårarna sprutade.

Hugh Grant kallade en gång ett utbrott han fick för "shouty crackers" och det beskrev ungefär rätt bra ungens tillstånd. Kan även kallas "drama queen scenes by a two year old".

Kvällen slutade dock harmoniskt med långt gemensamt bad och en del bus.
Och nu ska jag också sova.

Grattis älskade busunge!

Idag fyller C två år!
Jag ska inte plåga er med en förlossningsberättelse i repris. Den kan ni läsa här i så fall.

Så här såg jag ut den 18 oktober - några timmar innan värkarna satte igång:


Så här såg C ut när han var några timmar:


Så här såg han ut häromdagen:


Tyvärr är de två sistnämnda mobilbilder med taskig kvalitet, jag har inte laddat över alla foton i datorn än.

Tänk att 4,8 kilo och 54 centimeter har blivit 13+ kilo och 87 centimeter. Och tänk så mycket som händer i huvudet på honom! Älskade, älskade unge.

Nä, nu måste jag jobba vidare, medan lilla hjärtat äter pinnglass på dagis iförd krona. Men ikväll ska det minsann kramas!