Det framgår kanske inte så tydligt, men lilla L har ett par underbara mysplyschbrallor med leopardmönster (tack Sanna!). Att vi matchade varandra så fint upptäckte jag faktiskt inte förrän någon påpekade det.
söndag 19 september 2010
Leopardbrudar
Det framgår kanske inte så tydligt, men lilla L har ett par underbara mysplyschbrallor med leopardmönster (tack Sanna!). Att vi matchade varandra så fint upptäckte jag faktiskt inte förrän någon påpekade det.
lördag 11 september 2010
Same same but different
Båda barnen är ungefär tre månader gamla på bilderna. Och som synes samma pyjamas och samma rara uppsyn.
Det är alltså C till vänster och L med det något toppigare huvudet till höger.
tisdag 7 september 2010
Söndagsutflykt i september
Jag och unge herr C tog oss på tu man hand till Spårvägsmuseet för lite mor-son-kvalitetstid.
Men först en promenad vid Danvikstull:
Sedan lite tunnelbanekörning på museet:
Och så modelljärnvägsinspektion:
Sedan tog vi buss, färja och spårvagn hem. Vi avverkade alltså nästan samtliga kollektiva färdmedel. Kanske Arlanda nästa för lite okynnesflygning?
Men först en promenad vid Danvikstull:
Sedan lite tunnelbanekörning på museet:
Och så modelljärnvägsinspektion:
Sedan tog vi buss, färja och spårvagn hem. Vi avverkade alltså nästan samtliga kollektiva färdmedel. Kanske Arlanda nästa för lite okynnesflygning?
onsdag 1 september 2010
Nästa gång junior trotsar ringer jag ÖB
Idag var jag, C och lilla L på väg till Tessinparken efter dagis. Mot oss kom en man i flygvapenuniform, med siktet inställt på FMV, som ligger precis där.
C: Titta mamma, en polis!
Jag: Nä, älskling, det är en militär.
C: En militär... Vad gör en militär?
Jag: Eh, de...eh. Vad tror du att de gör?
C: De jagar.
Jag: Ja, just det, man kan säga att de jagar. Vad jagar de då?
C: Barn.
Jag: Jaha, jasså. Vad gör de av barnen när de fångat dem då?
C: De sätter dem i vagnen.
C: Titta mamma, en polis!
Jag: Nä, älskling, det är en militär.
C: En militär... Vad gör en militär?
Jag: Eh, de...eh. Vad tror du att de gör?
C: De jagar.
Jag: Ja, just det, man kan säga att de jagar. Vad jagar de då?
C: Barn.
Jag: Jaha, jasså. Vad gör de av barnen när de fångat dem då?
C: De sätter dem i vagnen.
måndag 23 augusti 2010
Förlossningsberättelsen – the uncut version
Lördag den 5 juni slutar lugnt. Lite Generation Kill på tv, lite godis. Jag gör mig klar för natten och mannen, som sover i gästrummet, går och lägger sig. Kom ihåg, snittet är planerat till onsdag den 9.
Kl 01.00 Jag har precis lagt mig och känner plötsligt ett stick mellan benen. Förmodligen är det bebisen som borrar ned huvudet, men det gör så ont är att jag ropar till. Mindre än en minut senare går vattnet. Det är precis som på bio, det liksom säger plopp och rinner mellan benen, ut på sängen. Jag ropar på mannen, som inte hör mig. Jag försöker ringa honom, men han svarar inte. Stor komik.
Istället ringer jag Sös, och får prata med en barnmorska (BM) som säger att vi ska komma in. Så länge jag inte blöder, vilket jag inte gör, behöver vi inte ringa ambulans. BM säger också att jag ska ligga och ta det lugnt medan mannen får fixa. Tjena, mannen som ligger som en klubbad säl i gästrummet.
Ringer väninnan som får komma hit och hålla C sällskap under natten, sedan moster A och undrar om hon kan avlösa väninnan på söndag morgon och så slutligen mamma. Jag frågar om hon kan boka om sin biljett och komma till Stockholm ett dygn tidigare.
Sedan kryper jag, vrålandes, tvärs igenom lägenheten, till gästrummet och ryter åt mannen. Inser att jag inte har packat BB-väskan och rafsar ihop lite saker. Som tur är har jag plockat fram, tvättat och vikt ihop lite babyplagg och har en necessär packad. Lyckas hitta amnings-bh och mjukiskläder och gratulerar mig själv för att ha haft lite, lite framförhållning. Och nu kommer värkarna.
Väninnan anländer i taxi, förvånansvärt pigg och fräsch och schajasar iväg oss till sjukhuset. Tar taxi till Sös med oempatisk chaufför, som inte ens önskar oss lycka till.
Kl 02.00 Väl framme möts vi av en barnmorska, som visar in oss på ett förlossningsrum. Det är omysigt och med presenning utanför fönstret, men det finns en säng där jag med lite möda lägger mig. En annan barnmorska kommer in och ska sätta en kanyl på handryggen. Jag har utmärkta blodkärl, som vilken amatör som helst skulle kunna pricka. Men det går sådär. Hon spräcker första kärlet, med blodutgjutning och smärta som resultat – för mig, alltså. Hon försöker sätta en till, som inte blir bra, gör rejält ont och får till slut sätta en i armvecket. Hon undersöker mig och jag är öppen knappt 2 cm. Ctg sätts för att mäta värkar och jag får bricanyl för att minska värkarna och ge mig en chans att vila. Värkarna kommer glesare, men hjärtklappningen motsvarar 35 koppar espresso. Jag slumrar trots det i några timmar.
Kl 07.00 kommer värkarna med 3-4 minuters mellanrum. Jag är glad för ctg:et, som visar på rejäla värkar, även om jag inte tycker att de gör så ont. Jag vet ju att jag inte behöver genomlida dem i sådär 17 timmar, som förra gången. Personalen inser att det inte går att fördröja längre. Deras förhoppning var att jag inte skulle ha värkar, utan snällt ligga i sängen i över ett dygn. Det tyckte varken jag eller bebisen var en bra idé.
Kl 07.45 BM kommer in och meddelar att det blir snitt kl 08.00. Sedan sätter hon kateter utan bedövning, men det är inte smärtsamt, tack och lov.
Kl 08.00 rullas jag iväg för snitt. Vi kommer in i ett rum med fin utsikt. Jag kommer ihåg att jag tycker att rummet är lite litet, inte så mycket operationssal. Som tur är spelar det ingen roll. Fullt med folk är det i alla fall. Jag hasar mig upp på britsen och epiduralen sätts. Det går utmärkt och jag känner mig avslappnad och lite lullig. Aaah, fentanyl. Operatören (ja, de kallas så när de är utrustade med skalpell och har licens att skära) sätter skalpellen i magen och jag undviker att titta i operationslampan den här gången. Det dröjer länge (nästan så att vi blir oroade) innan bebisen kommer ut.
Kl 08.45 skriker en liten stämma och vår dotter ser dagens ljus. Vi får inspektera henne och ja, det ser ut som en flicka. Jag och mannen gissar vikt, jag tror 3,7-3,8, innan han och BM ger sig iväg för att väga, torka och klippa navelsträng.
Några minuter senare kommer mannen ut med ett brett leende. Hon är 52 cm lång och väger 4 255 gr, inte pjåkigt för en tjej född tio dagar före beräknad förlossning.
Nähä, nu vaknar lilla prinsessan i fråga. Mer senare – inklusive bilder, som verkar hopplösa att ladda upp. Picasa gör allt annat än att underlätta!
Kl 01.00 Jag har precis lagt mig och känner plötsligt ett stick mellan benen. Förmodligen är det bebisen som borrar ned huvudet, men det gör så ont är att jag ropar till. Mindre än en minut senare går vattnet. Det är precis som på bio, det liksom säger plopp och rinner mellan benen, ut på sängen. Jag ropar på mannen, som inte hör mig. Jag försöker ringa honom, men han svarar inte. Stor komik.
Istället ringer jag Sös, och får prata med en barnmorska (BM) som säger att vi ska komma in. Så länge jag inte blöder, vilket jag inte gör, behöver vi inte ringa ambulans. BM säger också att jag ska ligga och ta det lugnt medan mannen får fixa. Tjena, mannen som ligger som en klubbad säl i gästrummet.
Ringer väninnan som får komma hit och hålla C sällskap under natten, sedan moster A och undrar om hon kan avlösa väninnan på söndag morgon och så slutligen mamma. Jag frågar om hon kan boka om sin biljett och komma till Stockholm ett dygn tidigare.
Sedan kryper jag, vrålandes, tvärs igenom lägenheten, till gästrummet och ryter åt mannen. Inser att jag inte har packat BB-väskan och rafsar ihop lite saker. Som tur är har jag plockat fram, tvättat och vikt ihop lite babyplagg och har en necessär packad. Lyckas hitta amnings-bh och mjukiskläder och gratulerar mig själv för att ha haft lite, lite framförhållning. Och nu kommer värkarna.
Väninnan anländer i taxi, förvånansvärt pigg och fräsch och schajasar iväg oss till sjukhuset. Tar taxi till Sös med oempatisk chaufför, som inte ens önskar oss lycka till.
Kl 02.00 Väl framme möts vi av en barnmorska, som visar in oss på ett förlossningsrum. Det är omysigt och med presenning utanför fönstret, men det finns en säng där jag med lite möda lägger mig. En annan barnmorska kommer in och ska sätta en kanyl på handryggen. Jag har utmärkta blodkärl, som vilken amatör som helst skulle kunna pricka. Men det går sådär. Hon spräcker första kärlet, med blodutgjutning och smärta som resultat – för mig, alltså. Hon försöker sätta en till, som inte blir bra, gör rejält ont och får till slut sätta en i armvecket. Hon undersöker mig och jag är öppen knappt 2 cm. Ctg sätts för att mäta värkar och jag får bricanyl för att minska värkarna och ge mig en chans att vila. Värkarna kommer glesare, men hjärtklappningen motsvarar 35 koppar espresso. Jag slumrar trots det i några timmar.
Kl 07.00 kommer värkarna med 3-4 minuters mellanrum. Jag är glad för ctg:et, som visar på rejäla värkar, även om jag inte tycker att de gör så ont. Jag vet ju att jag inte behöver genomlida dem i sådär 17 timmar, som förra gången. Personalen inser att det inte går att fördröja längre. Deras förhoppning var att jag inte skulle ha värkar, utan snällt ligga i sängen i över ett dygn. Det tyckte varken jag eller bebisen var en bra idé.
Kl 07.45 BM kommer in och meddelar att det blir snitt kl 08.00. Sedan sätter hon kateter utan bedövning, men det är inte smärtsamt, tack och lov.
Kl 08.00 rullas jag iväg för snitt. Vi kommer in i ett rum med fin utsikt. Jag kommer ihåg att jag tycker att rummet är lite litet, inte så mycket operationssal. Som tur är spelar det ingen roll. Fullt med folk är det i alla fall. Jag hasar mig upp på britsen och epiduralen sätts. Det går utmärkt och jag känner mig avslappnad och lite lullig. Aaah, fentanyl. Operatören (ja, de kallas så när de är utrustade med skalpell och har licens att skära) sätter skalpellen i magen och jag undviker att titta i operationslampan den här gången. Det dröjer länge (nästan så att vi blir oroade) innan bebisen kommer ut.
Kl 08.45 skriker en liten stämma och vår dotter ser dagens ljus. Vi får inspektera henne och ja, det ser ut som en flicka. Jag och mannen gissar vikt, jag tror 3,7-3,8, innan han och BM ger sig iväg för att väga, torka och klippa navelsträng.
Några minuter senare kommer mannen ut med ett brett leende. Hon är 52 cm lång och väger 4 255 gr, inte pjåkigt för en tjej född tio dagar före beräknad förlossning.
Nähä, nu vaknar lilla prinsessan i fråga. Mer senare – inklusive bilder, som verkar hopplösa att ladda upp. Picasa gör allt annat än att underlätta!
söndag 1 augusti 2010
Inte är jag fullt så kreativ under min mammaledighet...
lördag 24 juli 2010
Bland bubbelbröd och guldpinnar*
Visserligen har jag semester även från bloggen, men jag kunde inte låta bli.
Vi har varit på McDonald's tv gånger på en vecka, vilket aldrig hänt tidigare. Det är nog fler gånger än C varit där hittills, vill jag tillägga.
Bredvid oss andra gången sitter några fnittriga tonårstjejer med gott om fritid. C flirtar vilt med dem och frågar dem gång på gång vad de heter.
Jag kom ihåg när jag var en av dem.
Nu är jag en i mängden barnfamiljer. En sån där morsa, en anomym medelålders del av en skrikig familj, omejkad, trött och med fotriktiga skor. En sån där som jag aldrig skulle bli.
Hjälp, vad hände?
*C:s beskrivning av det släta hamburgerbrödet och pommes frites.
Vi har varit på McDonald's tv gånger på en vecka, vilket aldrig hänt tidigare. Det är nog fler gånger än C varit där hittills, vill jag tillägga.
Bredvid oss andra gången sitter några fnittriga tonårstjejer med gott om fritid. C flirtar vilt med dem och frågar dem gång på gång vad de heter.
Jag kom ihåg när jag var en av dem.
Nu är jag en i mängden barnfamiljer. En sån där morsa, en anomym medelålders del av en skrikig familj, omejkad, trött och med fotriktiga skor. En sån där som jag aldrig skulle bli.
Hjälp, vad hände?
*C:s beskrivning av det släta hamburgerbrödet och pommes frites.
måndag 5 juli 2010
Sömntuta
Så här skrev jag när C var lika gammal som lillan, dvs en månad:
"Han sover nästan ingenting, äter varannan timme dygnet runt och vill bli buren hela tiden.
Sov när bebisen sover - tjena, om det är typ aldrig, när ska man sova då? När man är ute och går med vagnen? "
Jag kom ihåg när jag var på återbesök hos läkaren på BB Stockholm och jag nästan grät för att C bara sov 8-10 timmar per dygn. Alla som sa att bebisar bara sov hade jag lust att nita.
Lillan sover nästan dubbelt så mycket som C. Men eftersom det är i 2-3 timmars intervaller får jag inte sova så mycket mer, men jag har hunnit duscha, äta, natta brorsan (hennes, inte min), fixa med bokföring och blogga lite.
Och jag känner mig betydligt mer balanserad.
PS Tusen tack för all uppvaktning, alla snälla ord här, på Facebook och per sms och brev! Tack för fina presenter och för all omtanke - jag har inte hunnit tacka alla personligen (jag hinner inte allt, även med en normalsovande bebis), men jag är såååå glad och tacksam för omtanken. Kärlek!
"Han sover nästan ingenting, äter varannan timme dygnet runt och vill bli buren hela tiden.
Sov när bebisen sover - tjena, om det är typ aldrig, när ska man sova då? När man är ute och går med vagnen? "
Jag kom ihåg när jag var på återbesök hos läkaren på BB Stockholm och jag nästan grät för att C bara sov 8-10 timmar per dygn. Alla som sa att bebisar bara sov hade jag lust att nita.
Lillan sover nästan dubbelt så mycket som C. Men eftersom det är i 2-3 timmars intervaller får jag inte sova så mycket mer, men jag har hunnit duscha, äta, natta brorsan (hennes, inte min), fixa med bokföring och blogga lite.
Och jag känner mig betydligt mer balanserad.
PS Tusen tack för all uppvaktning, alla snälla ord här, på Facebook och per sms och brev! Tack för fina presenter och för all omtanke - jag har inte hunnit tacka alla personligen (jag hinner inte allt, även med en normalsovande bebis), men jag är såååå glad och tacksam för omtanken. Kärlek!
lördag 26 juni 2010
Tvåbarnschock
Jajamän, den har slagit till. Det är anledningen till att jag inte bloggar. För om den ena sover, ska den andra underhållas. Om den ena trotsar, skriker den andra. Båda blir hungriga ungefär samtidigt.
Tack vare planering, barnvakt, tålamod och en massa kärlek funkar det till vidare.
Snart vill jag ha massage, champagne och en jäkligt dyr push present.
Tack vare planering, barnvakt, tålamod och en massa kärlek funkar det till vidare.
Snart vill jag ha massage, champagne och en jäkligt dyr push present.
torsdag 17 juni 2010
Hjärta smärta
Jisses, jag hade glömt bort hur ont allt gör EFTERÅT - allt söder om hakan smärtar på ett eller annat vis. Igår var familjens mest juniora medlem drabbad av magknip. Först hann vi med kontroll på SÖS och lunch på Pont Nouveau med den ljuvligaste grissidan (eller hur, Pia?)med blomkålspuré och surkål, sedan var det hem och maratonamma i elva timmar! Så fort lillan släppte bröstet började hon skrika och tjöt sig sedan hes. Alltså var jag vaken till klockan tre och somnade sedan utmattad framför tv:n. Och sov i sammanlagt tre timmar.
Men allt, verkligen allt, är värt det när man ser på lilla hjärtat.
Men allt, verkligen allt, är värt det när man ser på lilla hjärtat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)