C som i Chanel

Jag tycker att det är bäst att påtala igen. Jag är ofta ironisk (ibland cynisk, sarkastisk eller till och med bitter) när jag skriver på bloggen. Lite som motvikt till all härlig mammaglorifiering. Som att jag är orolig för möblemanget på sjukhuset. Givetvis finns det långt mer seriösa saker att ha ångest inför, men jag vill inte ens tänka tanken på vad som kan gå snett. Alltså piper jag på bästa Stockholmsmanér om bristen på golvyta och Poulsenlampor. Och fortsätter i följande inlägg:

Under kvällens Gossip Girl frågande C vad jag tittade på. ”Glåssip göl” sa han nöjt och jag frestades att fylla på hans ordförråd. Han rabblade designers – Manolo Blahnik, Christobal Balenciaga, Coco Chanel, Yves Saint Laurent, Miuccia Prada och Giorgio Armani – så det stod härliga till. ”Mer, mamma, mer”, sa han och vi rabblade om allt igen.

Det hela hade varit lite coolare om inte N Schuterman med dotter gjort kombinationen barn+ prêt à porter hela rätt creepy.

C:s favorit är Coco Chanel (bien sûr). Så jag tänkte spara hans barnbidrag och köpa en 2.55:a åt honom när han fyller tio. Han har varit på Rue Cambon (när han låg i magen), har från spädbarnsåldern lagt beslag på mina Chanelaccessoarer, Karl med K gillade att det kom en liten ny namne här uppe i norr och jag har ju viss rabatt. Tillämpar man Schutermankriterier gör alla dessa faktorer det ok att drapera sin avkomma i designerkläder.

C, på bilden knappt åtta månader, har redan smak för Chanel