God jul!

En nästan dagsfärsk bild på oss, med en glad liten badpojke som proffsigt inspekterar sin mammas hy (gissa vem han brås på?).


Lite mer kollagen skulle inte skada, morsan.

Tack alla trogna läsare och kluriga kommentatorer för ett toppenår!
Nästa år lovar jag mer bloggande, fler bilder och en rad roliga, pinsamma och förhoppningsvis glammiga inblickar i the life of Mamavagnza.

Tills dess, ta det lugnt med knäcken, drick en massa bubbel och glöm inte att pussa på era nära och kära!

Eat this, Bree (van den Mälisen)

Oavsett vad en del tror är jag inte någon domestic godess. Jag bakar inte. Jag städar helst inte. Och jag kan varken virka eller sticka.

Men ibland får jag ett ryck. Julefrid eller vad det nu är, idag bakades det pepparkakor. Några traditionella små änglar, men även älgar, kaktusar och pepparkakor formade som Texas. Dels för att jag blir lite julnostalgisk, dels för att fira att en viss man lämnar Vita huset.

Tur att Texas är en tuff stat som kan handskas med honom nu när han återvänder.


Syns det att jag är bra på Tetris?

Asfalt och caviar

Igår hälsade vi på ett dagis (tack och lov för privata alternativ!). Det verkade mycket trevligt, även om man kan fundera på hur klyftigt det är att placera en fulldressad julgran mitt i lekrummet och säga att barnen får göra vad de vill, bara de inte rör granen. Gissa vad Calle gjorde?

Fast lite distraherad blev han av den andra mammans stora 2.55:a (sa jag att dagiset ligger på Östermalm?), som han proffsigt bar runt. Nu blev jag lite sugen på en likadan, stor, i caviar med gulddetaljer. Och lite sugen på dagiset också.

Däremot är det ödets ironi att vi flyttar ut i nära naturen bara för att dagligen skuffa vår avkomma tillbaka i asfaltsgettot.


Nä, varken samma mamma eller väska. Men nästan.

Nattskiftet

Baby C sover normalt som en stock nätterna igenom. Jag vet inte om det var dagisbesöker idag eller en täppt näsa som gjorde att han nyss vaknade. Lite vaggning i famnen, lite välling - nu ligger han och nyser i sängen igen. Jag som precis jobbat klart var inte överlycklig över att stanna uppe en halvtimme till, men vad gör man inte för lilla livet. Och jag är sååå imponerad av alla föräldrar till små insomniacs.

Nu hoppas jag att jag inte fastnar i ett CSI-avsnitt bara för det.

Badlycka

Fredagskvällen spenderades på bästa möjliga sätt: ett mycket produktivt besök på ett luftigt och folkfritt IKEA. Fast någonstans i höjd med hyacinterna fick mannen panik och brakade förbi alla hämta själv-hyllorna i högsta fart. Inte ens lite glitter fick jag med mig.

Sedan premiärbadade jag i badkaret. Jag hade med flit väntat in nästan två veckor på att få njuta av första badet. Voluspaljus, Molton Brownbubbelbad,ett glas Cab och How To Spend It, som mannen hade trollat fram.

Det var som på hotell, fast bättre. Även om min privata butler stundtals var mer intresserad av Idol än av mig.

Den som inga strumpbyxor har...

I avdelningen obehagliga sanningar:
Jag är betydligt bredare om baken nu än för ett par år sedan. Många av mina kjolar fastnar lite förargligt halvvägs upp på låren och kommer inte ens i närheten av höfterna.

Jag hittade äntligen en kjol som passade i morse, men då var nästa hinder strumpbyxor. Inte ett enda par svarta hittade jag i lådan. Nöden har som bekant ingen lag, så jag fick använda ett par mammastrumpbyxor, som jag helt enkelt vände bak och fram. Förnedrande, javisst. Men allt fick plats. Med råge.

Och så tog jag för säkerhets skull den största väskan jag kunde hitta, för som min kloka syster säger:
"Desto större handväska, desto mindre ser rumpan ut."


Shake that booty

Modemedveten, moi?

Äntligen ökar lusten att klä sig fint igen! Nu när jag rör mig som en vanlig kvinna, inte bara mamma, inser jag att det är härligt att ha fina kläder som ingen kräkts eller kladdat på (det blir inga vilda julfester som soloföretagare). Att det skvalpar och dallrar lite här och var går ju att kamouflera.

Det kan även ha ett visst samband med att jag har mer garderobsutrymme och att jag upptäckt lådor med kläder jag förträngt, men som är fullt användbara.

Ännu finare kommer jag att känna mig när jag hittar andra skodon samt min fön, som är spårlöst försvunnen.


Har ni sett en sån här, typ?

Måndag morgon

Jamen man får ju inte gnälla längre för Hanne Kjöller, men jag gör det ändå. Det blev lite för sent igår, lite för mycket vin. Och lite för mycket hostande inatt från mannens sida av sängen

I postfacket låg en avi med uppmaningen att hämta ett postpaket på ”ditt serviceställe”. Hallå, lite närmare specifikation? Jag ringer till Posten och placeras prompt i kö.

”Vi ber dig vänta då ditt samtal är viktigt för oss”, säger den opersonliga proffsrösten.

Om det nu vore så jäkla viktigt, skulle ni inte ta och svara då?

I’m just saying.

Kaffe och högklackat

Jag har ett kontor. Jag har eget postfack och kaffet står nästan alltid nybryggt i köket. Det finns söta receptionister, som trippar fram till mitt skrivbord på höga klackar och lämnar bud och paket.*

Själv har jag samma Miu Miu-boots för sjunde dagen i rad för att jag inte hittar mina andra stövlar.

*Det är kanske inte häpnadsväckande för de av er som har riktiga jobb, med passerkort och lön den 25 och regelbundet pensionssparande. Men för mig som jobbat med datorn i knät framför tv:n det senaste året är det himmelriket. Fast lite saknar jag mina dagliga tripper till den skyddade, men charmiga, verkstad som Posten vid Fridhemsplan är.

Och mest av allt önskar jag mig...

Jag är en usel bloggare. Däremot är jag en bra mamma, en relativt produktiv yrkesmänniska och en hejare på att packa upp lådor.

Baby C sover som en stock i sitt nya rum. Igår morse vaknade han 08.45 och imorse 07.30. Jag gick förbi hans rum och hörde en liten späd stämma som ropade "mamma, mamma". Då smälte mitt redan blödiga mammahjärta ytterligare.

Mer om flyttandet imorgon, nu ska det skrivas. Och shoppas. Än så länge inskränker sig mina julklappsinköp till mig själv.

Jag vet ju vad jag vill ha. Tror jag.


En till mamma... Och en till till mamma! Ringar från Sophie by Sophie.