Jag har fått sparken som baby C:s mjölkleverantör. Visserligen hade vi trappat ned till amning två gånger per dygn, och sedan en, men när han ett par gånger skrek vid bröstet och verkligen vägrade att ta det, då insåg jag att det var slut. Och det gör faktiskt lite ont. Jag känner mig rätt ratad. Det har varit så himla mysigt att amma och det har fungerat ypperligt i sju månader.
Nu ska jag slänga upp alla noppiga amningsvänliga toppar och ska bege mig till Agent Provocateur för något extremt pushuppigt.
Tro mig, det behövs.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Usch, ja, ratad var verkligen känslan. Det känns faktiskt lite ledsamt och misslyckat än, speciellt när folk frågar om jag fortfarande ammar och ser lite upprörda ut när jag berättar att sonen slutade tvärt när han var 8 månader. Trodde faktiskt tidigare ganska naivt att det var "länge" och blev förvånad över mig själv när jag inte ville sluta vid 6 månader som jag trott innan han föddes. Jag tyckte också att amningen var mysig även om jag inte alltid erkände det, men när valet inte längre fanns och sonen plågat grät eller bet mig när jag försökte, ja, vad gör man? Konstaterar att nu gäller det att bli vald av andra orsaker än som matapparat. Och DET var lite nervöst.../ Katarina
Stackars liten (mamsen i det här fallet). Men är det inte bättre än att du kämpar om några månader med att få honom att sluta - och han inte vill?
Fast vad vet jag. En annan vart ju ratad efter 2 mån. Nu petar han på brösten när han sitter i famnen, höjer på ögonbrynen o ler stort. Glöm det baby, det tåget har gått!
Kramisar!
Katarina, skönt att höra att jag inte är ensam. Då ska jag inte säga att det var han som ratade mig, så slipper jag känna mig misslyckad. Å andra sidan kommer väl folk att tycka att jag är självisk. Suck, svårt att vinna amningsopinionen.
V, jag kämpade aldrig, utan insåg snabbt att han inte var så intresserad.
Haha, C kan också ta ett rejält tag och flina. Det ska böjas i tid...
Skicka en kommentar