Borta bien, hemma bäst

”Jag fantiserar om att hamna på sjukhus”, säger mamman bredvid mig på lekplatsen. Med två barn under tre år förstår jag henne. Jag har haft liknande tankar.
”Visst”, fortsätter hon, ”det skulle göra ont och så, men det skulle det vara värt. Rena lakan, bli ompysslad och få sova så mycket man vill”.

Det hon inte säger, men som är underförstått, är att bli befriad från ansvar. Att slippa ha bebisens exakta koordinater i bakhuvudet hela tiden. Att slippa tänka på när den åt, sov och byttes på senast. Att slippa bli väckt mitt i natten, och igen en timme eller två senare. Att kunna läsa den där spännande nya boken i timmar i sträck.

I torsdags gjorde jag något ännu bättre. Jag klev upp i ottan (och för en gångs skull sov baby C till 04.30), fixade tillägg, duschade, lämnade killarna åt sitt öde och satte kurs mot Arlanda och 07.10-flyget till Paris. En dags jobb, en ljuvlig natt på hotell med badkar, världens skönaste säng, lyxig långfrukost och nästan en hel dags strosande i ett soligt Paris. Hotellet låg vid den magiska korsningen Cartier/Hermès/Lanvin på Rue Faubourg St Honoré. Förstklassigt (fönster)shoppande, med andra ord.


Himmelriket på femte våningen

Men allra bäst var att komma hem igen. Jag klev in genom ytterdörren vid elvatiden på fredagskvällen och gick direkt in till C, bara för att få titta på honom, känna hans mjuka kind och höra hans snörvlande andetag.

Den allra största skatten finns inte i ett glittrande skyltfönster i åttonde arrondissemanget.
Den finns på Kungsholmen.