Baby C:s mormor har varit på besök i veckan. Det är alltid väldigt uppskattat att ha henne här. Den här gången insåg jag dock, precis som söta väninnan påpekat tidigare, likheten mellan små barn och pensionärer.
När den ena var hungrig var den andra rastlös och lättretlig. När jag utfodrat den ena var den andra hungrig. Och den första rastlös. Och så fortsatte det. Ständiga krav på mat och underhållning gjorde det allt annat än vilsamt för mig.
Vem kunde ha gissat att 26-veckorsfasen och 66-årsfasen skulle inträffa samtidigt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hedda.
Jag älskar din blogg. Har inte varit inne på ett tag. Men nu är det morgonunderhållning för hela slanten.
Så underbart roligt. Vilken iaktagelse. Man får helt enkelt passa sig när svärmor går in i sin 66-årsfas.
Baby C är så himla fin.
Skicka en kommentar