Ja, är det någon i familjen som är manisk en måndagmorgon så är det ju inte jag. Eftersom mannen hade ett både viktigt och tidigt möte fick jag uppgiften att lämna baby C. Den senare drog fram som en orkan i ottan. När jag skulle äta fil, kastade han med elegant pricksäkerhet sin vattenflaska rakt i skålen. När jag skulle mejka mig sköt han pallen tvärs över köksgolvet, klättrade upp på köksbänken och plockade locket av kaffebryggaren. När jag skulle packa ihop alla pryttlar välte stolen han stod på (hallå Arne Jacobsen, du hade inte räknat med att små knoddar skulle klättra upp på dina fina stolar va? I så fall hade du inte du gjort dem så lätta – och lättvälta).
Jag fattar inte det här med barnsäkerhet. När man väl satt in petskydd, säkrat sladdar och gömt små vassa ting, samt dragit en lättnadens suck, då har ungen redan gått vidare och hittat på nya sattyg och sätt att hålla sina päron på tå. Just nu klättras det överallt och petas in spännande saker på oväntade platser – cocktailtomater i brödrosten, böcker i tvättmaskinen. Det är en ren fröjd att umgås med baby C och jag har inte skrattat så mycket på år och dag, men det är skönt att vi tillbringar delar av dagarna isär. Jag hade inte orkat annat.
Som tur var fick jag ett rart leende och en blöt puss innan jag kunde fly till kontorets stilla vrå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Underbar beskrivning. Kan inte annat än hålla med. De är snabba som tusan de där ett-och-ett-halvt-åringarna. Och "barnsäkerhetsspärrar" forceras på ett kick. Favorituttrycket som vår lille man säger hela tiden är "nä-nä-nä-näe".
Haha, "nänänä" känner jag igen. De är otroligt uppfinningsrika och energiska - vad händer sedan? Kan man ta till vara på detta på ett smart (och barnbidragsutdrygande) sätt?
Skönt att du säger det; att du aldrig orkat om du inte kunnat fly till kontorets lugna vrå ibland. Så känner jag också och skäms lite. Ändå älskar jag så djupt som man bara kan. Jag har världens bästa killar! Och ja: blog on!
Ha ha, vilken skön morgon du verkar ha haft. Jag förundras dagligen över alla små bus som lillan hittar på. Tack och lov har vi ännu ingen klätterapa. Förresten tror jag att jag såg en väldigt glad C och en stressad pappa stryka förbi Kungsgatan runt 10 tiden i lördags morse. Kram på er.
Linda, nä, känn inte dåligt samvete - en typisk mammafälla! Jag tror att det är för allas bästa - tänk, var och en får utvecklas och stimuleras på det sätt som passar just dem, vara omgiven med likasinnade (förhoppningsvis) och så kommer alla hem med nya färdigheter och kan mötas med (återigen, förhoppningsvis) entusiasm och glädje. Win-win, liksom!
Zorn, haha, det var far och son det! Det verkar vara normalläge för dem båda som du så på pricken beskrivit!
Skicka en kommentar