lördag 10 maj 2008

Kräk happens II

Jag har varit på Grand Garbo i Sundbyberg en gång. För många år sedan. Här vet jag inte riktigt vad jag ska skriva för de som inte känner till stället utan att låta nedlåtande eller fördomsfull – det kanske jag redan är bara genom att skriva så här, vad vet jag. Grand Garbo (okänt om det finns ett Petit Garbo i närheten, troligen inte) är ett veritabelt nöjespalats med trubadur och bar i bottenvåning och eurodisko på plan två. Genensamt för båda våningarna är glad stämning och mycket öl.

Jag är ystert på väg från dansgolvet när jag får en knuff i ryggen och känner hur det blev alldeles varmt. Jag vänder mig om och inser att killen bakom mig är på väg till toaletten, men inte riktigt hunnit utan ja, fontänvomerat på mig. Jag tar mig in på toa själv, river av mig tröjan som jag fåfängt försöker skölja av i handfatet, tar på mig den och talar om för väninnorna att jag fått nog. Iförd blöt, illaluktande tröja går jag mot utgången när en vakt stoppar mig och undrar hur läget är. Jag förklarar läget och han frågar om jag kan tänka mig att stanna om jag får en ny tröja. Varför inte, svarar jag och han är raskt tillbaka med en ny t-shirt. Resten av natten dansar jag iförd en Jägermeistertröja och tycker att varken stället eller servicen är så pjåkig.

Min tolerans för att bli kräkt på har ökat dramatiskt den senaste tiden. Sådär en halvtimme efter lunch kommer det upp lite grann, vanligtvis både på mig och baby C. Eftersom vi vistats i Göteborg hela veckan har vi så gott som dagligen hängt på Da Matteo Torrefazione som vännen driver. Och så gott som dagligen har kräk happened. Ofta till min uppriktiga förvåning och numera utan att jag bryr mig så mycket om något hamnar på mig.

Vännen tittar på mig och säger, skarpsynt och brutalt uppriktigt som vanligt, att han minsann aldrig trodde att han skulle få se mig i något annat är supersnygga kläder och framför allt inte med kräkfläckar.

Äsch, tids nog så går det över – baby C kommer att kräkas mindre och jag kommer att vara mer uppmärksam. Och så farliga är de inte. De är relativt små, relativt diskreta och framför allt, de stinker inte sprit som i Sundbyberg…

4 kommentarer:

Anonym sa...

Usch, du har beskrivit min värsta mardröm: en vuxen människa som spyr på en. Jag tror att jag har mer tolerans för en liten. Det återstår dock att se...

Da Matteo är mitt absoluta favoritcafé här i Göteborg. Godaste kaffet man kan hitta! De där små citronfyllda minicroissanterna är också gudomliga. Har du prövat dem? Nu när vi flyttar från stan gäller det att göra blixtvisiter och införskaffa deras delikata espressokaffe. Dyrt, men fantastiskt!

/Em (som går runt och stånkar som en flodhäst i värmen... v.33 and counting.)

Anonym sa...

I dag var andre dagen lillemann tømte hele magen i en 30-sekunders fontenegulp på meg rett før toget var fremme på Penn station NYC. Hele kjolen, støvlettene, hele babyen... krise. What can you do.. har heldigvis en kjole som pga tekstur og farge kamuflerer flekkene når de har tørket.

Uansett, jeg tror man blir et mere morsomt menneske om man kan se filosofisk på sånne hendelser. Dagen blir liksom ikke bedre om man flipper helt ut heller.. ;-)

Hedda sa...

Em, det är klart lättare när ens lilla telning vomerar, tro mig.
Och rosteriet på Magasinsgatan/Vallgatan(?) har gott om plats för barnvagnar på uteserveringen och en stor toa med bord (dock utan skötbord, men jag ska se till att de fixar det ;-)).
Vilket datum är det dags?

Kära anonyma norska (vad ska jag kalla dig?), humor är nyckelordet! Med humor klarar man av att stå nedkräkt mitt på Manhattan. Och snyggt kamouflagefärgade kläder uppenbarligen. Heja dig, jag är säker på att du är superstylish ändå!

Anonym sa...

Den 4 juli har det sagts. För min del får det gärna bli tidigare. Är rätt trött på den här kulan nu...