Alltså, jag fattar inte att jag lagt ned tid och energi på att ställa en massa bra frågor till potentiella dagis om pedagogik, syn på genus och tillagning av ekologisk mat, när vi inte kommer att få en plats!
Jag fattade liksom inte att det var så många barn. Det har uppenbarligen inte de lokala politikerna fattat heller. Och syskonförtur - skottpengar, säger jag bara. (Fast om ett par år tycker jag nog givetvis att det är jättejättebra.)
Hörrni folkvalda, vad gör ni av alla skattepengar vi betalar in?
Nu kommer vi möjligtvis att få en garantiplats vid Universitetet, vilket är en omöjlighet utan bil och en stor jäkla omväg om man hade haft någon.
Vårt sista hopp står till ett privat alternativ. Numera låter det så här när vi ringer:
”Hej, har ni möjligtvis plats åt vårt barn? I februari kanske? Toppen! Nejnej, vi behöver inte komma och titta. Har ni gård förresten? Nähänej, men det gör inget. Får barnen mest sitta i små burar? Ingen fara, ni sticker väl åt dem lite mat ibland va? Bra. Mycket socker? Fint, det håller ju dem pigga och alerta, haha. Ni tror inte på inskolning? Inte vi heller. Bra, då kommer vi med baby C i början av nästa vecka. Ni har ingen personal på plats på förmiddagarna, alltså? Smart, det spar man pengar på. Men det är öppet, så vi släpper in honom i alla fall, så hjälper de äldre barnen honom av med overallen.
Det är fint att ni lär dem ta eget ansvar.”
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Hahaha! Skönt att de får lära sig ta ansvar, ja =)
Ja, hahaha! Även i sydligare städer kan man mest konstatera att frågor som genusplan blir till ett middagsskämt mellan hårt pressade föräldrapar som till slut kan tänka sig en plats precis var som helst, men viktigast: imorgon snarast!
Så hade vi ju inte planerat det...
Vi skrattar högt! Är det SÅ illa? Måste vi kolla dagisplats åt Castor redan nu???
Tillägas bör att vi stod snällt i kö, men iom att vi flyttade halkade vi längst bak. Så det är inte råpanik, Ulle, men det är inte fel om man säger så.
Katarina, helt sant. I "livspusslet" finns det inga bitar för den typen av medelklasslyx som genus uppenbarligen är.
Cissi, visst. Så fort C fyller två får han ta bussen själv ;-).
Vi har ködatum sedan 21 april 2008 men vi har könummer 29 som bäst till start i februari. Känns inte riktigt som om det kommer att hända.
Platsgaranti jo jo inom kommunen. Kanske får plats i vällingby eller i tensta.
Nu pågår panikjakt efter privat dagis. Korkad som man är trodde jag att det räckte med lång kötid...
Sverige, det sista kommunistlandet...
Haha...kunde inte låta blir att dra på smilbanden åt ditt inlägg. Ja inte själva kontentan av det men formuleringarna.
Dock förstår jag din frustration precis. N ställdes i kö okt 2007 dvs 2 veckor efter födseln!! Och då har vi ändå inte fått plats där vi bor. Det är ju inget nytt påfund med barn. Det har ju varit samma visa i flera år så varför inte lyfta på häcken och bygga lite dagis era kommunpampar?
Man blir så trött...
Hoppas att det löser sig.
kram
Skönt inlägg, bäst att skratta åt eländet. :)
Vi har köat sedan ett år till en plats på söder i februari. Ser mörkt ut även om vi köar på fyra namngivna kommunala förskolor och ett par privata. Strax före jul fick vi och alla andra i samma situation ett brev där man snällt förklarade turordningen (inget nytt) samt att eftersom det är kaos nu så kan vi räkna med hela södermalm samt kringliggande stadsdelar. Vid halvårsskiftet tror man att det har löst sig.
Hm. Ja, ja... Lycka till, hoppas det ordnar sig! :)
Jag skrattar så tårarna rinner!! Läser högt för mannen, och han tjuter han med! UNDERBART! Men såklart VÄRDELÖST! Hoppas verkligen att det löser sig.
Kram / Jenny
HAHAH du är så rolig Hedda! Åh lille Calle. Inte skall väl han sitta i en bur ;-)). Hoppas hoppas verkligen att det löser sig. Är det bara vi som blivit erbjudna dagisplats på flera ställen?? Vi bor ju också på söder. Däremot har vi ju inte hört ett pip från de kommunala dagisen.
Lycka till!
Nej, stackars er!! Desperation leder sällan till kvalitet, men vad göra? Hoppas det löser sig, på något sätt gör det ju alltid det tillslut. Men vägen dit är mentalt jobbig.
Skicka en kommentar