Idag skrattade Calle för första gången.
Jag stod i köket och gjorde potatismos, när mannen höll fram knodden. Och han skrattade så att han höll på att kikna. Visserligen inte ett vackert pärlande – eller ens kluckande – skratt, men väl ett hjärtligt hehehehehe, så att hans föräldrar nästan började gråta av glädje och stolthet.
Jag berättade det för väninnan, som genast undrade om hon kunde få receptet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Härligt!
Ja, herre min je! Det hade jag också gjort. Vem som helst med barn, tankar på barn, eller en grinig man. Helst en tonårsförälder, tror jag dock.
Det måste ju ha varit alldeles, alldeles underbart!
Oh my, bebisskratt är ju det underbaraste i världen!
Åh, drt är det ljuvligaste, ljuvligaste som finns att höra sitt barn skratta för första gången. Jag blir tårögd bara jag tänker på det. :-)
Underbart!!! Vill säga grattis, men det är väl lite tokigt. ;-)
Skicka en kommentar